jossevafan

Att träffa Sanna är som att komma hem, varje gång. Jag kan vara hur vilse som helst men när jag ser hennes lilla gestalt närma sig vid krönet av konsumbacken så minns jag precis hur allt brukade vara. Hon är rullskridskor på skolgården, kvävda skratt i dojon, en kall korv i en barnvagn, ett ketchupfläckat lucia-nattlinne och iskristaller i håret. Jag undrar hur många gånger vi har skrattat oss andfådda ihop, eller hamnat så fel som man bara kan men haft så roligt att det har varit värt varenda extra kilometer.

Första gången jag saknade nån på riktigt, då var det faktiskt Sanna. Det var sommarlovet mellan tvåan och trean tror jag, vi hade inte setts på flera veckor och när jag tittade på den lilla bilden av henne som satt fastklistrad på mitt salamander-terarium kändes det tomt någonstans bakom revbenen. Hon är min Orvar i alla städer och väder, den ultimata tryggheten.

Jag kommer ihåg en gång när vi stod vid spärrarna i Medborgarplatsen, Sanna pekade på två medelålders kvinnor som närmade sig och sa: "Kolla Josse, det där är jag och du i framtiden". Den ena var lång och hade en extremt spejsad mössa, den andra hade små korta taxben som fick kämpa för att hinna med. Jag skrattade i ungefär en timme åt hennes uttalande, för det var så jäkla sant; vi kommer nog alltid att vara lite knäppa, lite fel, men det skiter vi i för tillsammans är vi helt enkelt jätterätt.

I tisdags gick jag och Sanna vilse när vi skulle gå från Bagarmossen till Kärrtorp. Sanna ville fråga folk om vägen hela tiden, eftersom jag är mannen i vårt förhållande ville jag hitta själv. Det visade sig att jag höll på att leda oss in i Skarpnäcks skogar, vi vände och hittade en lampfabrik som jag kände igen. Efter att ha gått ett bra tag såg vi lampfabriken igen, vi hade gjort en u-sväng halvvägs till Kärrtorp. Till slut kom vi hem i alla fall, och beundrade den nyöppnade bankomaten, som förvisso var ur funktion men vi var glada ändå.

Sanna är väldigt bra på att imitera folk men det är säkert inget hon har tänkt på själv. Hennes imitation av han på ju jutsun som hade knäproblem är det roligaste jag nånsin sett, och för några dagar sen härmade hon en kille på krogen som dansade som en spastisk räka ungefär.

Sommaren när Sanna fyller 26 kommer hon att träffa sitt livs kärlek. Första gången hon ser honom sitter han barfota på en faluröd trappa, ett buskage av ljust flygigt hår visar sig under hans arm när han vinkar henne till sig. De möts på ett kollo för rörelsehindrade barn där de båda jobbar som volontärer och Sanna blir gravid innan hon ens vet om han är den rätte. Jag vet från första början att han är ett kap för han kan både jonglera med fem bollar och cykla enhjuling. Han heter Hugo och är snart färdigutbildad dramapedagog, han luktar svagt av kardemumma och han får mjuka små gropar i kinderna när han ler. Sonen Love kommer i juni nästa år och Sanna har nu insett att Hugo är the one and only, för han kysser henne på pannan varje gång de ses och hans fräkniga axlar under ett linne är värda att dö för. Sanna har en välkammad ljusbrun page och kortklippta naglar, hennes favoritplagg är en rosa hängselklänning och hon jobbar inom en stödorganisation för kvinnor som utsatts för misshandel i hemmet.

Så Sanna, tro mig, du kommer inte alltid att hasa runt i din laxrosa landstingsuniform och utfodra psykopater. Och jag är ledsen att det blev en Hugo och inte Micke, men han passade inte in i min bild helt enkelt.