Föräldrar
När det var 90-tal och alla ville vara Spice Girls sydde min mamma magtröjor till mig. Lagom långa för att en nioåring skulle kunna ha dem i skolan. Personligen kände jag egentligen ingenting alls inför Spice Girls. Men jag ville gärna vara en sådan som hade magtröja. En dag när jag var med fritids på Nytorpsbadet var det en äldre kille som kastade ett ruttet äpple på mig så att jag fick en stor fläck på min magtröja. Han hade ingen särskild anledning till det, men sådär gör ju folk ibland. Jag hatar honom fortfarande, fast jag inte minns vem han var.
Min första riktiga utlandssemester var med mina föräldrar, till Jersey. Jag gick fortfarande på dagis, och jag minns att innan vi skulle åka sa jag till alla fröknar att vi skulle flytta dit, för jag trodde att det var samma sak. På Jersey var vi i en gammal borg. För att göra miljön mer levande hade man ställt fram vaxdockor lite här och var, och så spelades det musik som jag förmodar var tänkt att upplevas som vacker. Jag tyckte att det hela var fasansfullt, och vägrade ha ögonen öppna eller gå någonstans över huvud taget. Pappa bar mig genom hela borgen och jag blundade in i hans axel. Det är väl sådant som föräldrar gör, men tänk vad fint att ha någon som låter dig vara en rädd liten klump i hans armar, medan han både går och ser för er båda.
På pappret är jag vuxen nu, men i relationen förälder/barn är det en rätt ovidkommande sak. Som när vi bodde på vandrarhem i Sundsvall och jag blev övertygad om att jag led av blodbrist, så de fick skjutsa mig till akuten, halvvägs in i julinatten. Jag och mamma satt i undersökningsrummet och väntade på läkaren och pappa gick på promenad. Efter ett tag dök pappa upp med en flaska Ramlösa och några plastmuggar. Flaskan hade blivit rejält skakad när han var ute och gick så när han öppnade den sprutade det bubbelvatten över halva undersökningsrummet. Pappa lade sig på det sterila landstingsgolvet och torkade med papper. Mamma och jag skrattade så att vi grät. Jag kände mig inte alls lika dödligt sjuk som jag gjort en timme tidigare.
Vi är inte sådana som blir sentimentala, eller håller om varandra onödigt länge. Jag tror inte att det behövs för att veta att man är en del av någonting bra. När jag fastnar i ett mellanrum och behöver stadiga handtag för att ta mig vidare till någon slags fortsättning, då har jag dem.
Alternativ
Vet folk vad de vill egentligen? Eller har de bara plockat ut en av alla de där slingriga impulserna som far genom hjärnan varenda dag, satt upp den på kylskåpet, och sagt "Japp, den här kör jag på."?
Själv vet jag ingenting.
När jag vaknar på morgonen brukar jag tänka att jag ska bli en sådan som inte gör så mycket alls. Jag tänker att jag ska gå till jobbet, och efter det ska jag åka direkt hem och gömma mig under något stort och mjukt. Kanske skulle jag kunna madrassera hela min lägenhet, tänker jag. Det känns som det enda rimliga.
Sen sitter jag på jobbet och ser hur en slags värld byggs upp utanför mitt fönster. Jag tänker på alla andra världar som finns där ute. Och alla människor. Och alla världar som finns inuti de där människorna. Jag tänker att jag vill hitta ett hem i åtminstone några stycken av dem, innan jag dör. Sen tänker jag på döden. Det får mig att inse att det enda som faktiskt, på allvar, när det kommer till kritan, är rimligt, det är att jag säger upp mig på stört och åker på världsturné. Jag vill se allt.
På tunnelbanan hem förstår jag att det inte kommer att bli av. Jag vill inte ha någonting som helst att göra med resten av världen. Människor luktar snus och armhåla och de pratar jättehögt om sådant som inte betyder någonting alls. Jag vill bo i ett hus vid havet och gömma mig i garderoben när brevbäraren kommer. Det ska finnas en strand som bara är min, och om någon annan försöker bada där ska jag springa ut naken och göra tutthelikoptern tills de lämnar i panik. Rimligt, helt klart.
När jag kommer hem funderar jag över om det är fortplantning jag ska satsa på. Se mig själv i något alldeles nytt. Se det växa. Bjuda det på lasagne och berätta om en tid för länge, länge sedan, när man inte kunde googla sitt eget namn eller borsta tänderna med eltandborste.
Sen sover jag, och sen börjar det om. Nyskrivningar, omskrivningar och avskrivningar av alla möjliga liv som jag skulle kunna leva. Fast något gör jag ju. Och gör jag inte det så går tiden ändå. Det är så det fungerar.
Om Uno i Blåsut
Uno lever i Blåsut med en vindögd labrador.
Om helgerna spelar han backgammon med sin faster.
När han vinner gestikulerar han med armen och viskar score.
Uno har tre laster.
Särskilt allvarliga är de inte, men han är skamsen ändå.
Den första är att han trängs i köer. Alltså varenda gång.
Av någon anledning kan han inte stå utan att börja gå.
Den andra är att när han kissar i allmänna pissoarer visslar han Estlands nationalsång.
Kanske inte en last tänker du, men Uno visslar osedvanligt gällt.
En och annan trumhinna har han hunnit spräcka under åren.
Den tredje är att han aldrig hinner äta upp en glass innan den smält.
Uno har alltid spår av Nogger och 88:an på låren.
När Uno var liten ville han bli stor.
Han ville växa flera meter och snusa och prata högt.
Nu vill Uno mest ha ett par nya bowlingskor.
Och han vill nog gärna träffa någon fin, men det går trögt.
Han fokuserar på skorna, och på sin labrador.
Kanske att han går på speeddate om en månad. Det tror hans faster vore bra.
Men faster säger Uno, Jag kan inga roliga skämt, och jag har tunt och flygigt hår.
Hans faster vägrar hålla med. Hon tycker minsann att han är någonting att ha.
Fastän du trängs, visslar och dräller med din glass,
inte har råd med bowlingsskor och viskar istället för att prata högt, som du ville,
är du en medelålders herre av högsta klass.
Unos faster boxar till hans arm och säger Du är i sanning en reko kille.
Att fånga en helg och rasta sina ord
Jag är rädd att orden ska lämna mig. Det blir jag ibland. Jag spar dem i ett veck i hjärnan och tänker att vilken dag som helst nu ska de få komma ut och andas sensommar och vifta tår, vilken dag som helst nu ska jag få tid för dem, orden. Men tänk om jag väntar för länge. Tänk om de lämnar mig för någon annan. Tänk om de, plötsligt en morgon, har lämnat sitt hjärnveck, vandrat genom väggen och lagt sig i grannen istället. Då skulle jag sakna dem.
Det har just varit helg. En helg som kändes viktig att fånga, för sommaren har inte varit som den borde men nu är det äntligen varmt. Jag bestämde mig för att fånga helgen på landet. Mamma och jag åkte roslagsbana, och sen åkte vi bil med pappa. Pappa berättade glatt att han lärt sig kommunicera med fiskar. Hela dagen hade han vadat runt nere i viken och smulat bröd och bubblat med fiskstimmen. Till slut hade de ätit ur hans händer och nafsat honom i tårna. Morgonen därpå, när vi gick ner till stranden för att bada, vadade pappa förväntansfullt ut i vattnet igen. Och mycket riktigt, ett stort stim fiskar kom direkt farandes och började cirkulera runt hans ben. "Nu är du mitt vittne och kan intyga att detta har hänt" sa pappa, Fiskmannen. "Ja" sa jag, och nu har jag gjort det.
Vi åkte till ett loppis också. Där krossade jag ett glas. Det var förstås inte meningen och jag blev skamsen och ville gömma mig. Tanten som skulle sälja glasen sa att det inte gjorde någonting. Hon var tillochmed så snäll att hon försökte övertyga mig om att det var bättre så: "Förut var det 11, men nu är det 10 och det är ju mycket jämnare och bättre". Hon borde hålla mindfulnesskurser för alla uppjagade själar som tror att världen går under om de inte får stå först i alla köer, eller gå över gatan nununu.
På kvällen plockade jag med mig en rutig filt och lade mig på rygg under stjärnhimlen. Jag räknade stjärnfall. Fem. Och jag såg små satelliter som kröp fram över det oändliga mörkret. De såg ut som sådana där mikroskopiska djur som är rödorangea och bor under mossan, sådana som går sönder bara man petar på dem, och blir till ett rödorange pulver. Jag var löjligt nöjd med mig själv där jag låg. "Det här gör jag bra" tänkte jag, "jag är fan världsmästare i liv".
Kanske borde vi slå oss samman, tanten och jag. Vi skulle kunna hålla självhjälpskurser för sådana som egentligen mår helt okej, men som tror att det inte räcker, för alla på Facebook ser ju så sjukt glada ut. Där ute i skärgården skulle de får tappa arvegods på östersjöklippor medan de andas genom näsan och accepterar förlusten. Och de skulle få fånga natten på rutiga filtar, utan att se det som underlag för en likeraket på Instragram. Tanten, var är du? Vi ska bli rika nu.
Nåväl, nu har orden rastats och jag ska steka halloumi.
Hej med er.
Druvstirr och tussmöten
Jag sitter och äter några gröna vindruvor. Fram till att jag började skriva på det här så var det det enda jag gjorde. Min enda syssla för stunden. Det är inte ofta det händer, att man bara sitter med korslagda ben och stirrar på en klase druvor samtidigt som man äter dem. Det vore ju förvisso ännu märkligare om jag inte ens hade ätit dem. Bara stirrat. Möjligen är det nästa steg. Man kan ju inte äta hur många druvor som helst.
Visst är Tussmötevägen ett väldigt bra namn på en väg? Av alla vägnamn som jag kan komma på just nu så är det helt klart det bästa. Namnet ger mig en förhoppning om att kanske, kanske finns det på riktigt något som kallas för ett tussmöte. Mötet mellan två tussar. Herregud. Två små fluffiga figurer som ser kittligt, fnissigt busiga ut kommer studsande från varsitt håll, helt omedvetna om varandras existens. De har förmodligen inga ögon, och har de det så är nog deras fluff för tussigt för att de ska kunna se något genom det ändå. De bara sniffar sig fram och irrar lite hit och dit. Plötsligt snubblar den ena tussen omkull och piper till. Den andra stannar upp, funderar lite, och ger sedan ifrån sig ett ljud som låter exakt som en ensam knorrande bebismage. De börjar försiktigt röra sig mot varandra. När de kommer närmare varandra kan de båda känna på doften att kusten är klar. "Detta är en reko tuss" tänker de, på precis samma gång. De börjar ge i från sig gälla gurglande läten så att de ska kunna hitta varandra och studsar sedan så fort de kan. Tussarna studsar rakt in i varandra, rullar omkull, nosar, piper, nosar en gång till, och sen gnuggar de sig lite mot varandra så att de blir alldeles sprakiga av statisk elektricitet. De lägger sig på marken i en trevlig liten tusshög, och gläder sig åt detta fantastiska tussmöte.
Jag vet inte om det där, helt oavsiktligt, blev lite snuskigt.
Nu har jag ätit för många vindruvor. Dags att ägna en stund åt att stirra besviket på de som är små och halvruttna. De som får ligga kvar och simma runt i sitt skräpiga sköljvatten. "Kunde ni inte bättre än såhär?... Nähe. Det var väl för jävla tråkigt då."
Bio och pensionärer
Hej hej. Fredagskväll. Samma fåtölj. Lite chips.
Förra söndagen var jag på bio och såg Amour, en film om att dö, för att sammanfatta det hela. Det var jag och ett gäng exalterade pensionärer. De småpratade med varandra om sina pälsmössor, bland annat, innan vi fick gå in i salongen. En tant hade en blå pälsmössa, och hon kände sig som Ronja Rövardotter, sa hon. Under filmen började en mobiltelefon envist att ringa. Det ringde tre gånger från en anonym jacka som hängde längst bak i salongen på en krok. Ingen ägare ville ge sig till känna. Efter att ett ilsket mummel börjat sprida sig reste en tjock farbror till slut på sig och stängde av den uppmärksamhetssuktande lilla apparaten. Strax efter att den kollektiva upprördheten över hela den fadäsen lagt sig så somnade en person någonstans i salongen och började snarka. Fast det var sådana där småputtrigt trivsamma snarkningar som man inte kunde göra mycket annat än att fnissa åt, och personen vaknade ganska snabbt igen.
Det var ett trevligt biobesök ändå. Och lite märkligt. Filmen inleddes med att det gamla paret som filmen handlade om gick på en pianokonsert tillsammans. Så där andaktsfullt som det bara blir för människor som litegrann har slutat gå ut. När de väl gör det så väljs kläderna ut omsorgsfullt, nylonstrumporna korvas på och hatten placeras ovanpå välkammat hår. Efter filmen lämnade jag salongen tillsammans med pensionärerna, och det var precis som att se alltihop en gång till. De gick i par. Armkrokade försiktigt varandra och kisade genom den fallande snön. Trevade med välputsade skor över det hala underlaget. Jag undrar vad de tänkte om filmen. Blev de inte ledsna av att tänka på hur litet livet blir där på slutet, hur det bara skrumpnar ihop och till slut försvinner? Kunde de känna det själva? Kanske. Men kanske gjorde det inte så mycket. Kanske kändes det helt okej ändå. Hoppas det.
Nu ska jag borsta tänderna och tänka mindre på döden.
Adjö
Decemberliv
Det var så länge sedan jag skrev något alls, så nu tänker jag att vad som helst får duga. Man vill ju inte riskera att orden flyr i brist på uppmärksamhet. Som en bortglömd hamster som kryper iväg och bajsar i jackfickor i protest. Mamma hade en guldhamster när hon var liten. Den hette Eggbert. Jag vet inte om han var bortglömd eller ej men Eggbert kröp iväg och gömde sig bakom en spis. När mamma skulle försöka lirka fram honom så föll det sig så olyckligt att Eggbert fick spisen på sin lilla tass och gav ifrån sig ett fruktansvärt ångestskri. Sen läkte den krossade tassen tydligen ganska fort, men det är ändå inte så jag vill att mina ord ska må. När jag var hemma häromveckan så tittade jag på gamla bilder som mamma hade hittat i morfars lägenhet, och då fanns där en bild på Eggbert, glatt runtspringandes bland gräs och brunbrända människofötter. Det är väl snarare något sådant jag tänker mig.
Den här bloggen är väl på sätt och vis ett tidsdokument. Då kan det vara lämpligt att berätta vad som händer just precis nu. Ungefär såhär: Jag sitter i en röd fåtölj i mitt studentrum, jag äter en polkagris, på väggen hänger en tomte, jag funderar kring mat och att jag kanske ska läsa ett kapitel ur en bok om normkritisk pedagogik snart. Jag var nyss ute på en promenad och hämtade matlådor som jag glömt i mitt förra hem, det var ganska kallt och jag blev röd om näsan. Bo är i Flogsta och äter fläskkött. Sen jag kom hem från promenaden har jag tänt några ljus och flyttat lite på soffan. Och så här jag tagit en bild som ska illustrera denna lägesrapport. Här är den:
Polkagrisar måste tas på största allvar. De skall ätas sporadiskt ur en fin karamellskål, och de ska klibba lagom. Allt annat är uppåt väggarna. Nu måste jag släcka ljusen i min adventsljusstake för de blir för korta.
Hej då
Gammalt
Något vettigt
Jag lyssnade på Lotta Lundgrens oerhört vettiga sommarprat. Hon påminde om en sådan där sak som man så lätt glömmer bort. Att kärlek må vara en känsla, men om man inte kramar, klappar, ger och gör, så är en känsla bara ett tomt och tråkigt ingenting. Här går man runt och älskar skiten ur en hel massa människor, men hur skulle de någonsin kunna känna det om man bara smuttar på en kopp te och berättar att man, exempelvis, är lite trött och gasig? Ibland tänker man inte på alla lager av hud, kött och ofrivilliga bekymmersrynkor, och att det man känner där bakom, det stannar där bakom tills man med lite möda och slit skyfflar ut det i verkliga livet. Det borde man tänka mer på.
Här kan man ladda ner:
För en fin helhetsupplevelse rekommenderar jag kvällspromenad i valfri trevlig miljö samt en stickad kofta, men man gör ju såklart som man vill.
Kram och hej!
Fakta om Valium. Och mjölk.
Jag sitter här och dricker ett glas högpastöriserad mjölk. Tydligen ska mjölk vara lite som Valium. Fast för folk som inte tar Valium. Jag tänkte att det skulle kunna hjälpa en sådan som jag att somna. En spattig själ.
Dill kan man tugga i sig lite också. Det ska vara lugnande. Jag tycker att dill är äckligt.
Jag vill verkligen inte ha dill.
Nu kollade jag upp Valium på Wikipedia. Tydligen heter det inte Valium längre i Sverige. Nu heter det istället Diazepam och Stesolid. För den som undrar kan jag även berätta att dessa båda bland annat används som kramplösande akutmedicin vid långvariga epileptiska anfall. Då ges lösningen rektalt. Känns ju en aning drastiskt att göra det med mjölken. Jag smuttar lite med munnen istället. Har ju faktiskt bara svårt att sova. Vidare kan jag informera om att Diazepam och Stesolid används vid alkoholavgiftning. Och så givetvis vid vanlig, hederlig ångest.
Jag googlade lite på mjölk istället. Dessvärre så är den lugnande aminosyran tryptofan, som mjölk innehåller, den som får komma igenom blodhjärn-barriären (jag vill ogärna tänka på att jag har något som heter så inuti mig) sist. Därför blir effekten inte särskilt stark. Dock kan man tydligen påskynda det hela genom att äta något sött. Det är lätt ordnat. Fast... jag verkar vara körd ändå. Uppenbarligen måste man dricka lättmjölk för att det ska fungera. Jag drack röd mjölk, och den innehåller en massa fett som kroppen måste arbeta med. Vafan. Så jag blir piggare istället? Värdelöst.
Dill kan man tugga i sig lite också. Det ska vara lugnande. Jag tycker att dill är äckligt.
Jag vill verkligen inte ha dill.
Adjö
Leva vanligt
Jag har alltid varit så rädd för det vanliga livet. Att rulla kundvagnar i gamla hjulspår i femtio år för att sedan bryta lårbenshalsen vid ett dåligt asfalterat övergångsställe. Men nu undrar jag om jag inte har börjat omvärdera det hela. Det är ju ändå aldrig de stora sakerna som slår mig med häpnad. Jag gick tillexempel till Kaknästornet för att få känna mig sådär härligt, svindlande liten. Men det gjorde liksom inget för mig. Jag stod där nere och tittade upp. Kände efter i tårna. Inget.
Kan man leva ett vanligt liv och ändå vara lite ovanlig på fritiden? Leva stort på halvtid. Så länge jag får gå vilse ibland, eller cykla i en halvtimme bara för att köpa Muminplåster kan jag nog stå ut med att inte erövra världen. Och allvarligt talat så tror jag att världen klarar sig jättebra utan mitt erövrande.
Här är en lista över kriterier som jag tror att man måste uppfylla för att kunna vara lycklig med ett vanligt liv:
- Pengar. Inte i överflöd, men man måste helt klart ha tillräckligt mycket för att kunna resa lite ibland. Eller ha råd att misslyckas med en avancerad valenciansk paella en vanlig onsdagskväll.
- Ett bra jobb. Och med bra menar jag antingen att man ska trivas med det, eller att det ska vara så lätt att sköta att man kan låtsas att man gör något helt annat medan man är där.
- Kärlek. Det behöver inte vara den sortens kärlek som pirrar för jämnan. Man behöver inte ha sex i ett lingonris mitt under löprundan. Man behöver inte ens gå längs stränder och stryka hårslingor ur varandras ansikten. Även om det kan vara fint förstås, men livet är ju i slutändan det samma. Kärlek behöver man för att göra det där oändliga i livet lite mer uthärdligt. Som att diska tillexempel. Vart man än tar vägen kommer det alltid att finnas kastruller och glas och teflonpannor, och de kommer att bli smutsiga, om och om igen. Ska man kunna acceptera det, då måste det finnas någon som då och då vill kyssa en i nacken samtidigt som man står där med uppblötta brödsmulor under naglarna.
- En gnutta oförutsägbarhet. Av självklara anledningar. Ibland vill man bara hamna någonstans utan att veta hur det gick till.
- Ett balanserat förhållande mellan fint och fult väder. Jag tror att vädret har större inflytande över vårt välbefinnande än vad vi ens kan föreställa oss.
- Tystnad och lagom långa transportsträckor. Samt människor som vågar dela ens tystnad och ens lagom långa transportsträckor ibland.
- Sedan så har vi såklart allt det där som är vackert, upphetsande, dansvänligt, gott, gulligt, tänkvärt, spännande etcetera. Vi vanliga människor behöver rulla oss lite i sådant som ovanliga människor har skapat. Dock behöver vi inte Eurovisionsschlagerfestivalen. Det är bara något som vi har fått för oss.
Det blir alltid så med mina listor, att jag får ge mig innan jag känner att jag är klar på riktigt. De blir alldeles för långa annars. Men jag är nöjd ändå.
Listor
Jag läser om Naiv. Super. lite sporadiskt just nu. Därför blev jag inspirerad till att sammanställa följande listor:
Vad jag har:
- En halvfärdig c-uppsats
- Väldigt suspekt webbhistorik
- 18 dagars jobb i sommar
- En kamera (som fungerar för tillfället i alla fall)
- Många russin i magen
- En säng
- Föräldrar
- En grismask
- 386 Facebookvänner
- Några fräknar
- En cykel i Stockholm
Vad jag inte har:
- En vettig dygnsrytm
- En plan
- Mjölk till morgonkaffet
- En cykel i Uppsala
- En maskeraddräkt
- Vägglöss
- Ett pass
- Armmuskler
- Auktoritet
Klicka med fördel även på den gula elefanten
Lajlajlaj poff!
Hej kära blogg. Nu har det gått hela två veckor sedan jag sist skrev och precis som jag då lovade har jag druckit lakritsshots och gått på fest. Förra onsdagen festade jag nåt så oerhört ambitiöst. Jag festade på förfest, jag festade på klubb, jag festade på efterfest och sen festade jag på ytterligare en efterfest. Sen vaknade jag på en soffa i ett kök på Övre Slottsgatan. Det var hagelstorm ute och livet kändes fint och äventyrligt. Jag är sannerligen svag för äventyr.
Den här helgen tog jag mig hem till storstaden för att gå på The Shins på Berns. Fast först satt jag hemma ett tag och åt en macka och lyssnade på när mamma berättade om hur två främmande blinda män, utan någon som helst koppling till varandra, under loppet av en timme hade tagit kontakt med henne och bett henne om hjälp. Jag sa att det antagligen var ett omen. Efter det åkte jag till en kyrka på söder och hörde Frida sjunga en psalm, och sen gick vi då alltså till Berns. The Shins var hur bra som helst och efter konserten sprang vi på gitarristen som stod ute och rökte. Frida sa givetvis något oerhört världsvant och tackade för en bra spelning, själv tittade jag fram lite snabbt och mumlade "Yeah, awesome". Jag är ändå sjukt nöjd med att ha lyckats frambringa ett faktiskt ord och inte bara ett gutturalt läte. Framsteg, helt klart. Resten av natten ägnades åt dans med glada after work-gäng, samt med en klotrund tysk herre i kostym.
I lördags provcyklade jag mammas gamla gula cykel. Jag gillar den. Den är ju gul liksom. Den ska få bli min trogna följeslagare i sommar. Tillsammans ska vi färdas under regntunga skyar, genom heta nätter och mot okända destinationer. Åh. Sommar.
Vad mer har hänt? Jag har hjälpt Marion att flytta. Det gillade jag. Mina vänner borde flytta mer. Det är ju mest jobbigt att flytta själv, men när andra gör det får man så att säga en lagom dos av vuxenlivet utan att behöva leva det fullt ut. Det är lite så som jag föreställer mig att det skulle vara att vara någons älskarinna. Man kan leva förhållandeliv på deltid. Vada runt lite i kärleksklafset utan att behöva dyka huvudstupa ner i det. Fast det fungerar nog inte i praktiken. Så är det med alldeles för många saker.
Nu ikväll har jag och mina föräldrar ätit kvarterskrogspizza och tittat på Woody Allen-film.
Och det var det hela.
Churpa durpa och glad påsk!
Helg
Det har varit helg. Igen. Jag tänkte att jag skulle skriva något, så jag skriver om det. Att det har varit helg alltså. Det kan bli tråkigt. Men det kan bli roligt också. Det beror helt på vilken riktning det hela tar. Hursomhelst. Helgen:
I fredags var jag en aning bakfull och trött. Jag pallrade mig ändå upp och gick på en debatt om pengar och grejer klockan 10.00. Beundransvärt, om jag får säga det själv. Efter debatten tårtminglade jag med en moderattant bland annat. Sedan blev jag intervjuad av tv4-nyheterna om klamydia. Jag sa att man borde försöka skrämma folk till kondomanvändande, att rädsla är det enda effektiva medlet. Sen gick jag hem och åt en vitlöksbaguette och halvsov i soffan.
Dagen gick förvånansvärt fort och jag hängde inte riktigt med. Det gjorde mig ledsen. Jag smsade Joakim och han sa att jag kunde få följa med honom till Ikea. Det blev ett lätt apatiskt, men trevligt besök. När jag kom hem drack jag en flaska fransk cider och tittade på Peter Jacksons version av King Kong. Adrien Brody var alldeles för fin vilket gjorde mig omotiverat bitter. Jag bestämde mig för att bota bitterheten med en promenad. Det var trevligt att driva runt i Uppsalanatten. Jag hängde utanför domkyrkan ett tag, ställde mig i skarven mellan det heliga, och de syndiga lustarna på Värmlands. Sen gick jag ner till ån för att sitta och melankolidingla med benen ett tag. Det gjorde susen. Jag gick hem och somnade som ett litet barn. Sjukt pretto kväll, nu när jag tänker på det. Men jag kan försäkra att baskern låg kvar hemma i byrålådan hela tiden. Om det nu gör någon skillnad.
Dagen gick förvånansvärt fort och jag hängde inte riktigt med. Det gjorde mig ledsen. Jag smsade Joakim och han sa att jag kunde få följa med honom till Ikea. Det blev ett lätt apatiskt, men trevligt besök. När jag kom hem drack jag en flaska fransk cider och tittade på Peter Jacksons version av King Kong. Adrien Brody var alldeles för fin vilket gjorde mig omotiverat bitter. Jag bestämde mig för att bota bitterheten med en promenad. Det var trevligt att driva runt i Uppsalanatten. Jag hängde utanför domkyrkan ett tag, ställde mig i skarven mellan det heliga, och de syndiga lustarna på Värmlands. Sen gick jag ner till ån för att sitta och melankolidingla med benen ett tag. Det gjorde susen. Jag gick hem och somnade som ett litet barn. Sjukt pretto kväll, nu när jag tänker på det. Men jag kan försäkra att baskern låg kvar hemma i byrålådan hela tiden. Om det nu gör någon skillnad.
Lördagen ägnades åt att servera mat till ett hemligt sällskap. De fick kött. Jag fick en kommunistmedalj och en rödvinsdoftande kram som tack. Det hela var mycket surrealistiskt. Det fanns svärd och konfettikanoner, och vid ett tillfälle stod en man i köket, enbart iförd kalsonger. Allt gick bra i alla fall. Dock råkade jag drämma till en äldre herre i bakhuvudet med ett stort silverfat. Som tur var reagerade han inte. Det är det som är så bra med snaps.
Idag har jag tvättat och varit trött. Och köpt dadlar. Fan. Varför har jag suttit här och tillfredsställt mina kolhydratscravings med russin när jag har dadlar? Suck...
Öhm. Jag tror att det här kan ha tagit riktningen åt det lite tråkigare hållet. Sånt händer. Nästa helg får det bli lakritsshots och fest istället.
Något att minnas
Idag är en sån där dag när jag känner mig snorig och meningslös. Som ett litet skorv i samhällskroppens armveck. Då är det viktigt att komma ihåg att det inte alltid är så, att man faktiskt har gjort en massa roligt bara man tänker efter. Här kommer således en lista över de senaste veckornas mest minnesvärda händelser:
- Jag fick bevittna hur pappa flamberade en skål med hjortronsylt samtidigt som mamma skrek hysteriskt.
- Jag fick ett par örhängen, en öl och en femtiolapp av en främmande tjej.
- Jag träffade en fullkomligt galen teolog som försökte kyssa mig i domkyrkan.
- Jag åkte cykeltaxi med en hemlös greve.
- Jag åkte på egenanordnad buss-sightseeing med UL och höll på att gå vilse utanför Livets Ord.
- Jag var på Stocken och dansade till Blümchen. (Ja, dansgolvet var lite för tomt. Ja, jag skrek woooo lite för högt. Och nej, jag tänker inte skämmas över detta.)
- Jag hittade ett gatukök vid Fridhemsplan som sålde halloumirulle. God halloumirulle. Bara några hundra meter från detta gatukök hittade jag även något som hette Våffelhuset. Som jag så länge misstänkt är Fridhemsplan the place to be.
Äh, nu orkar jag inte mer. Jag ska snyta mig och äta ett russin. Lite som att klippa sig och skaffa ett jobb, fast för folk med lägre ambitionsnivå. Hej och hå!
