jossevafan

Nu kollade jag upp Valium på Wikipedia. Tydligen heter det inte Valium längre i Sverige. Nu heter det istället Diazepam och Stesolid. För den som undrar kan jag även berätta att dessa båda bland annat används som kramplösande akutmedicin vid långvariga epileptiska anfall. Då ges lösningen rektalt. Känns ju en aning drastiskt att göra det med mjölken. Jag smuttar lite med munnen istället. Har ju faktiskt bara svårt att sova. Vidare kan jag informera om att Diazepam och Stesolid används vid alkoholavgiftning. Och så givetvis vid vanlig, hederlig ångest.

Jag googlade lite på mjölk istället. Dessvärre så är den lugnande aminosyran tryptofan, som mjölk innehåller, den som får komma igenom blodhjärn-barriären (jag vill ogärna tänka på att jag har något som heter så inuti mig) sist. Därför blir effekten inte särskilt stark. Dock kan man tydligen påskynda det hela genom att äta något sött. Det är lätt ordnat. Fast... jag verkar vara körd ändå. Uppenbarligen måste man dricka lättmjölk för att det ska fungera. Jag drack röd mjölk, och den innehåller en massa fett som kroppen måste arbeta med. Vafan. Så jag blir piggare istället? Värdelöst.

Adjö

Kan man leva ett vanligt liv och ändå vara lite ovanlig på fritiden? Leva stort på halvtid. Så länge jag får gå vilse ibland, eller cykla i en halvtimme bara för att köpa Muminplåster kan jag nog stå ut med att inte erövra världen. Och allvarligt talat så tror jag att världen klarar sig jättebra utan mitt erövrande.

Här är en lista över kriterier som jag tror att man måste uppfylla för att kunna vara lycklig med ett vanligt liv:

• Pengar. Inte i överflöd, men man måste helt klart ha tillräckligt mycket för att kunna resa lite ibland. Eller ha råd att misslyckas med en avancerad valenciansk paella en vanlig onsdagskväll.
• Ett bra jobb. Och med bra menar jag antingen att man ska trivas med det, eller att det ska vara så lätt att sköta att man kan låtsas att man gör något helt annat medan man är där.
• Kärlek. Det behöver inte vara den sortens kärlek som pirrar för jämnan. Man behöver inte ha sex i ett lingonris mitt under löprundan. Man behöver inte ens gå längs stränder och stryka hårslingor ur varandras ansikten. Även om det kan vara fint förstås, men livet är ju i slutändan det samma. Kärlek behöver man för att göra det där oändliga i livet lite mer uthärdligt. Som att diska tillexempel. Vart man än tar vägen kommer det alltid att finnas kastruller och glas och teflonpannor, och de kommer att bli smutsiga, om och om igen. Ska man kunna acceptera det, då måste det finnas någon som då och då vill kyssa en i nacken samtidigt som man står där med uppblötta brödsmulor under naglarna.
• En gnutta oförutsägbarhet. Av självklara anledningar. Ibland vill man bara hamna någonstans utan att veta hur det gick till.
• Ett balanserat förhållande mellan fint och fult väder. Jag tror att vädret har större inflytande över vårt välbefinnande än vad vi ens kan föreställa oss.
• Tystnad och lagom långa transportsträckor. Samt människor som vågar dela ens tystnad och ens lagom långa transportsträckor ibland.
• Sedan så har vi såklart allt det där som är vackert, upphetsande, dansvänligt, gott, gulligt, tänkvärt, spännande etcetera. Vi vanliga människor behöver rulla oss lite i sådant som ovanliga människor har skapat. Dock behöver vi inte Eurovisionsschlagerfestivalen. Det är bara något som vi har fått för oss.

Vad jag har:

• En halvfärdig c-uppsats
• Väldigt suspekt webbhistorik
• 18 dagars jobb i sommar
• En kamera (som fungerar för tillfället i alla fall)
• Många russin i magen
• En säng
• Föräldrar
• En grismask
• 386 Facebookvänner
• Några fräknar
• En cykel i Stockholm

• En vettig dygnsrytm
• En plan
• Mjölk till morgonkaffet
• En cykel i Uppsala
• En maskeraddräkt
• Vägglöss
• Ett pass
• Armmuskler
• Auktoritet

Klicka med fördel även på den gula elefanten

Den här helgen tog jag mig hem till storstaden för att gå på The Shins på Berns. Fast först satt jag hemma ett tag och åt en macka och lyssnade på när mamma berättade om hur två främmande blinda män, utan någon som helst koppling till varandra, under loppet av en timme hade tagit kontakt med henne och bett henne om hjälp. Jag sa att det antagligen var ett omen. Efter det åkte jag till en kyrka på söder och hörde Frida sjunga en psalm, och sen gick vi då alltså till Berns. The Shins var hur bra som helst och efter konserten sprang vi på gitarristen som stod ute och rökte. Frida sa givetvis något oerhört världsvant och tackade för en bra spelning, själv tittade jag fram lite snabbt och mumlade "Yeah, awesome". Jag är ändå sjukt nöjd med att ha lyckats frambringa ett faktiskt ord och inte bara ett gutturalt läte. Framsteg, helt klart. Resten av natten ägnades åt dans med glada after work-gäng, samt med en klotrund tysk herre i kostym.

I lördags provcyklade jag mammas gamla gula cykel. Jag gillar den. Den är ju gul liksom. Den ska få bli min trogna följeslagare i sommar. Tillsammans ska vi färdas under regntunga skyar, genom heta nätter och mot okända destinationer. Åh. Sommar.

Vad mer har hänt? Jag har hjälpt Marion att flytta. Det gillade jag. Mina vänner borde flytta mer. Det är ju mest jobbigt att flytta själv, men när andra gör det får man så att säga en lagom dos av vuxenlivet utan att behöva leva det fullt ut. Det är lite så som jag föreställer mig att det skulle vara att vara någons älskarinna. Man kan leva förhållandeliv på deltid. Vada runt lite i kärleksklafset utan att behöva dyka huvudstupa ner i det. Fast det fungerar nog inte i praktiken. Så är det med alldeles för många saker.

Nu ikväll har jag och mina föräldrar ätit kvarterskrogspizza och tittat på Woody Allen-film.

Och det var det hela.

Churpa durpa och glad påsk!

I fredags var jag en aning bakfull och trött. Jag pallrade mig ändå upp och gick på en debatt om pengar och grejer klockan 10.00. Beundransvärt, om jag får säga det själv. Efter debatten tårtminglade jag med en moderattant bland annat. Sedan blev jag intervjuad av tv4-nyheterna om klamydia. Jag sa att man borde försöka skrämma folk till kondomanvändande, att rädsla är det enda effektiva medlet. Sen gick jag hem och åt en vitlöksbaguette och halvsov i soffan.

Dagen gick förvånansvärt fort och jag hängde inte riktigt med. Det gjorde mig ledsen. Jag smsade Joakim och han sa att jag kunde få följa med honom till Ikea. Det blev ett lätt apatiskt, men trevligt besök. När jag kom hem drack jag en flaska fransk cider och tittade på Peter Jacksons version av King Kong. Adrien Brody var alldeles för fin vilket gjorde mig omotiverat bitter. Jag bestämde mig för att bota bitterheten med en promenad. Det var trevligt att driva runt i Uppsalanatten. Jag hängde utanför domkyrkan ett tag, ställde mig i skarven mellan det heliga, och de syndiga lustarna på Värmlands. Sen gick jag ner till ån för att sitta och melankolidingla med benen ett tag. Det gjorde susen. Jag gick hem och somnade som ett litet barn. Sjukt pretto kväll, nu när jag tänker på det. Men jag kan försäkra att baskern låg kvar hemma i byrålådan hela tiden. Om det nu gör någon skillnad.

Lördagen ägnades åt att servera mat till ett hemligt sällskap. De fick kött. Jag fick en kommunistmedalj och en rödvinsdoftande kram som tack. Det hela var mycket surrealistiskt. Det fanns svärd och konfettikanoner, och vid ett tillfälle stod en man i köket, enbart iförd kalsonger. Allt gick bra i alla fall. Dock råkade jag drämma till en äldre herre i bakhuvudet med ett stort silverfat. Som tur var reagerade han inte. Det är det som är så bra med snaps.

Idag har jag tvättat och varit trött. Och köpt dadlar. Fan. Varför har jag suttit här och tillfredsställt mina kolhydratscravings med russin när jag har dadlar? Suck...

Öhm. Jag tror att det här kan ha tagit riktningen åt det lite tråkigare hållet. Sånt händer. Nästa helg får det bli lakritsshots och fest istället.

Ibland träffar man personer som liksom verkar bära ett hem inom sig, ett ombonat litet tillhåll strax innanför revbenen, och om man bara får komma tillräckligt nära kan man få bo där. Då faller allt på plats. Det luktar som något man alldeles för länge har glömt att komma ihåg, och allt det där som man har gått och varit rädd för, det finns inte ens längre. Så länge man bara får stanna i det där hemmet, hos den där personen, så är man immun mot alla sjukdomar, och fin i alla speglar.

Sen finns det andra personer som har den exakt motsatta effekten. Man råkar lägga ett finger för mycket på en arm, eller andas in lite för djupt, och plötsligt har man gått bort sig helt och hållet. Att försöka gömma sig i sådana personer känns lite som att sitta på ett isflak som driver omkring för sig självt mitt ute på Nordsjön. Aldrig har man varit räddare, vilsnare och mer ensam.

Jag vet inte hur det är för andra, men jag behöver bara lukta lite, känna efter och skrapa på ytan. Det tar knappt en sekund, så vet jag precis om jag har träffat någon som jag skulle kunna bo i eller någon som jag bara skulle gå vilse i. Jag undrar vad det beror på? Kanske är det något kemiskt. Vätskor och enzymer och grejer, som ska komma överens med varandra. Kanske är det hjärnan som minns något, lite i hemlighet någonstans längst där bak, som blir viktigt helt plötsligt. Underligt är det hur som helst. Visst har det såklart något att göra med hurdan personen som man träffar är också, men det är inte ett dugg rationellt. Jag menar, man kan ju känna sig trygg med någon som är fullkomligt livsfarlig och man kan vara rädd för någon som har allt under kontroll och aldrig skulle vara något annat än snäll.

Magkänsla, heter det ju. Min mage är rätt skeptiskt inställd till alla just nu. Vi får jobba på det, jag och magen.

Chup!

Ps. Den här frisyren formade sig plötsligt på min skalp häromveckan. Den ska jag inte ha imorgon. Ds.

Vidare kan jag berätta att jag ikväll har haft en hel biosalong för mig själv för första gången. Jag trodde att det skulle kännas läskigt men det var faktiskt mest bara trevligt. Jag bredde ut mina saker över tre olika fåtöljer bara för att jag kunde, och så sprattlade jag omkring och prasslade med grejer, och tuggade högljutt på mina medhavda vindruvor. Det var frihet på hög nivå. Fast sen glömde jag min mössa där. Friheten kräver sina offer antar jag.

Nu ska jag sova och försöka förbereda mig mentalt inför ett seminarium som jag dessvärre inte har pluggat till. Jag vet inte riktigt hur det blev så. Kanske var det färsen som kom emellan.

• Jag har ett helt kg torkad sojafärs i skafferiet som bara väntar på att blötas upp och förvandlas till kulinariska läckerheter. Framför mig har jag den experimentiella matlagningens storhetstid och allt kan hända!
• Mamma smsade igår och berättade att jag hade fått ett brev från Göteborg och att det innehöll en biobiljett. Gratis bio alltså. DET är något att vara glad över. Jag ska gå till någon liten salong mitt på dagen, och så ska jag sitta där med alla pensionärer och känna att film på bio är något heligt. Pensionärer varken prasslar med godis eller kollar mejlen på sin iphone mitt i filmen, de håller andan och häpnar.
• Jag har vänner som ser till att överraskande saker händer. Som att man helt plötsligt sitter och badar skumbad mitt i natten i Flogsta, eller får gul trolldeg intryckt i ansiktet. Dessutom är de roliga nästan hela tiden och blir exalterade över saker utan vara tvugna att läsa på internet om de är bra först.
• Jag är varken sexuellt dragen till barn, djur eller byggnader. (Det finns en förstås många andra saker som jag inte heller vill ligga med, men jag behöver kanske inte lista alla.)
• Jag har köpt ett par nya jeans för bara hundra kronor, som dessutom inte visar några som helst tendenser till att vilja töja sig extremt mycket.
• Hemifrån mig är det cirka en kvarts gångavstånd till en stor mängd nationspubar där en stor stark kostar högst 29 kronor.
• Jag ska fanimig åka till Serbien i år. Och jag ska ha kul.
• Jag besitter en rätt stor mängd goda egenskaper. Tillexempel så har jag en talang för att roa mig själv med små medel, och jag saknar både stolthet och långsinthet. Jag cyklar med hjälm, sjunger för högt fast jag går ensam och skrattar åt mig själv när jag halkar. Och jag gör saker som jag är rädd för, hela tiden.
• The Shins spelar på Berns och jag har en biljett. Den var förvisso dyr, men det är ändå värt att vara glad för. Och Frida ska med dessutom, hon är trevlig.

Söndagen ägnades således åt eftertänksamt spatserande omkring i ett frostigt Uppsala. Jag visste inte alls vart jag skulle ta vägen. Ibland vet man bara inte det. När jag känner så brukar jag gå till domkyrkan. Så jag gjorde det. Jag är fullt medveten om hur underligt det låter, men domkyrkan är ett helt fantastiskt tillhåll för ensamma bakisströvare. Kanske skulle inte herren Jesus och Gud uppskatta det, men det är så skonsamt för den ängsliga lilla själen att bara försvinna mellan bänkraderna medan doften av smältande stearin gosar in sig i håret på en. Och jag älskar hur turisterna andaktsfullt tassar förbi mig, som om jag visste något som inte de vet. De tror väl att jag sitter där och snuddar vid det överjordiska, fast jag i själva verket bara försöker förankra mig vid livet igen.

När jag suttit där ett tag kände jag mig tillräckligt helad för att faktiskt göra något. Så jag köpte mig en biljett till en lång fransk film. Den var bra och sorglig, och vi var bara fyra stycken i hela salongen. Marion Cotillard grät så fint att jag också ville gråta. Jag fick fram hela två tårar men sen tror jag att jag blev lite för exalterad över att jag faktiskt lyckats, för det var länge sen, så de slutade komma. Under eftertexten tände de lamporna och kvinnan framför mig vände sig mot mig och log försiktigt innan hon gick. Jag tror att hon tyckte om mig. Jag tyckte om henne med, fastän hon nysit konstant genom hela filmen.

Nu är det måndag och ny vecka och allt det där. Håhåjaja.

Jag åkte till en fest i Gamla Stan, där Marion var. Det var lite jobbig stämning, folk satt utspridda i klickar och det fanns minst två gitarrer för mycket. På skämt satte jag mig bredvid en väldigt stor ET-docka och gosade med den. Sen blev jag liksom kvar där. Plötsligt insåg jag att jag faktiskt satt och smekte ET's rygg samtidigt som min vänstra ansiktshalva sjönk djupare och djupare in i hans rynkiga bröst. Det var bara han och jag, ensamma i ett hörn. Skämtet var inte längre ett skämt.

Jag reste mig upp för att försöka socialisera lite istället. Marion var dessvärre försvunnen så jag fick samtala med någon man med glasögon. Dock började han efter ett litet tag hångla med en tjej på en säng och jag fann mig själv ensam igen. Jag började känna att det kanske var dags att fly fältet, men då fick jag höra att det fanns en annan fest, i lägenheten bredvid. Jag blandade en väldigt grön drink i ett begagnat plastglas och traskade dit.  I hallen möttes jag av glada främlingar som tog med mig till köket och bjöd på rödvin i en kopp med älgar på.

Lägenheten var enorm och det hängde sjalar från en lina i taket. Jag satt länge och pratade med en vikarierande högstadielärare som berättade att han aldrig använde några andra strumpor än Happy Socks. Han fick numera tillochmed rabatt på varje par eftersom han köpte dem så ofta. Sedan bestämde jag att det var dags för dans. Jag kapade spotifylistan och höjde volymen. En svarthårig tjej kom och ställde sig på golvet. Hon drack vin ur en liten blommig kopp och dansade väldigt fint. Dessutom kunde hon sjunga med i alla låttexter. Jag påpekade det imponerat och hon avslöjade att hon i själva verket bara upprepade ordet "vattenmelon" om och om igen. Jag nickade förstående.

Allt fler kom och deltog i dansen, och vi stod där i säkert två timmar och hoppade omkring. Sedan tyckte lägenhetens ägare att det var dags för alla att gå hem. Då gick jag tillbaka till den första festen igen. Där var det cirka fyra personer kvar. En stor och glad tjej satte på rysk musik och dansade passionerat. Jag skuttade glatt med. En småländsk kille ville lyssna på Vengaboys eftersom de spanska utbytesstudenterna i hans korridor brukade göra det. Dansen dog så småningom ut och jag bäddade ner mig och ET i en säng. Detta förevigades med någons kamera, oklart vems. Tyvärr ville hon som ägde sängen sova i den så jag fick överge ET och ta tunnelbanan hem till mamma och pappa. På vägen stannade jag dock och köpte mig en fetawrap.

Slutet gott allting gott. Jag hade helt sjukt kul, på egen hand. Jag klarar mig själv.

Nu ska jag äta en glassbåt.

Idag var en sån där dag som riskerade att inte bli riktigt färdig. Timmarna rullade fram som trötta men bestämda pansarvagnar och jag satt mer eller mindre tyst och lät det hända. Plötsligt var det kväll och jag kände att jag skulle bli tvungen att göra en hel mängd saker väldigt fort för att inte tvingas somna som en fullständigt otillfredsställd varelse. Jag lagade mat som skulle räcka till en matlåda också, och kände mig genast duktigare. Framförhållning är så ovanligt i mitt liv att när jag kommer ihåg att ha det så får jag en obeskrivlig kick. Sedan gick jag iväg på en trevlig fikastund som varade i cirka två timmar. Jag lyssnade bra för en gångs skull, och kände mig oförklarligt harmonisk. Efter fikan kände jag mig helt och hållet klar med dagen. Det var en fantastisk känsla. Det fanns inget behov av att göra något mer, dagen var fångad.

Nu sitter jag i sängen och snörvlar lite halvhjärtat. Jag känner att jag är trött på min präktiga ta-det-lugnt-period. Jag vill piffa till mig och jag vill dansa. Först måste jag bara bli frisk och köpa ett nytt läppstift. Man måste väl kunna öva på att vara själv och dansa samtidigt? Jag tror att jag kan det, jag är ganska begåvad. Tillexempel så kan jag läsa väldigt bra uppochner, och jag kan vissla med ett grässtrå.

God natt

Tänk om man hade obegränsat med pengar! Då skulle man på riktigt kunna glida runt utklädd till morot samtidigt som man utför tråkiga vardagssysslor. Eller ja, man skulle ju förstås kunna anlita någon som gör det åt en, men jag tror ändå att det skulle vara ett sant nöje att dammsuga om man bara fick ha en morotsdräkt på sig. Livet skulle leka och dagarna skulle vara fyllda av skratt och kärlek. Oh ja...

Nu känner jag en mycket starkare motivation till att börja söka sommarjobb!

Frågan är bara hur man gör? Jag har ägnat hela helgen åt att öva mig, eller kvällarna och nätterna åtminstone, men jag kan ju inte påstå att jag är någon naturbegåvning.

Anledningen till att jag måste träna på det här är för att jag är livrädd för att bli en sån som håller vilka händer som helst utan att känna efter, bara för att det är bättre än att vara ensam. En sån som projicerar sina fantasier på andra utan att fundera över om det är det minsta rätt. Om man går runt och tror att man vet vad det är man vill ha så får man skärpa sig. Det vet man inte. Man märker det först när man får det. Och då blir man glad, och det pirrar i tårna.

Så fram tills dess, fram tills det att jag känner att "Just ja, det var det här jag ville ha. Så här ska det vara." så är jag själv. Det är ett jävla helvete. Men så får det vara.

Så här ser jag förresten ut när jag övar mig på att vara själv:

Jag har börjat misstänka att jag sitter på någon slags inverterad superkraft som gör att allt jag rör vid blir till bajs.

Sedan buggade jag passionerat och lät mina strumpbyxbeklädda fötter glida över golvet. Till slut var det bara jag kvar på dansgolvet, då lade jag mig på rygg och sjöng högt. Jag föreställde mig att jag såg både lite quirky och lite sensuell ut. Quirkuell.

Idag har jag inte riktigt reflekterat över detta nya år. Jag kommer nog inte att göra det imorgon heller. Kanske blir det tid till det på onsdag. Kanske borde jag inte reflektera, kanske borde jag bara överraska det nya året med en helt ogenomtänkt spark på pungen. Årets pung alltså. Hur som helst får året akta sig, jag känner mig oförutsägbar.

Jag ska under 2012...

• inte hålla tillbaka gråten när jag ser halvtaskiga amerikanska tv-serier. Låt den flöda bara!
• cykla ylande över Västerbron en sen sommarnatt/tidig sommarmorgon, och bara känna allt!
• ligga på rygg på isen, som i Eternal sunshine of the spotless mind, gärna med någon som vill hålla min hand, och prata om saker som livets förgänglighet och universums under.
• våga mig på de stora orden när tillfälle ges, och inte bara säga till folk att jag tycker att de är "typ lite fina och bra"
• dansa oironiskt och passionerat, minst en öl måste spillas ut som offer till festgudarna, annars räknas det inte.
• någon gång klä mig i sexiga underkläder istället för att ta det säkra före det osäkra och korva på mig ett par enfärgade bomullstrosor och en bh som med lite god vilja matchar dem.
• hoppa med helhjärtat i rörelserna på friskisjympan och strunta i skammen som pulserar genom kroppen. Kanske ropa "Wooo!" om jag får feeling, men det är inget jag kan lova.

Jag skulle snarare vilja hylla den kärlek som varit. Det finns ju så mycket ledsamt som man skulle kunna tänka, och så mycket fult man skulle kunna hålla på och kleta in sig i, men fan, i grund och botten så är det ju den vackraste jävla skit som man någonsin varit med om.

Det kommer ju att hända igen förstås. Och igen. Och igen. För allt börjar, och allt tar slut. Man får kasta sig huvudstupa in i det, sen får man slåss för det, sen får man hylla det. Kärlekens kretslopp.

I ärlighetens namn så blev det här mycket bittrare än vad jag hade tänkt mig. Jag är inte så värst bitter, jag tror bara inte att man ska förvänta sig evighet. Man kan väl förvänta sig något som brinner så länge det orkar istället? Och så kan man väl tycka att det är fint även fast det slutat brinna? Det förtjänar det. Kanske mer då än någonsin.

Jag ska fundera över hur jag ska hylla min kärlek som jag haft. Inte nu. Men sen.

Frågan är om det finns fler alternativ i livet än dessa två: löpning eller kollaps? Jag menar, när nåt är jobbigt kan man antingen springa från det så fort man bara kan och aldrig vända sig om, eller så kan man sitta still och marinera sig i skiten. Somliga skulle nog hävda att man ska ta itu med saker och ting, men allt går inte att ta itu med. Det finns sådant som alltid flåsar en i nacken och man kan inte göra något alls för att hindra det, mer än att skratta, dricka, titta på snabba filmer med vackra människor i och begrava ansiktet hos någon som välkomnar det för stunden.

Jag förstår mig inte på folk som behöver tid att tänka, tid att känna. Har det någonsin kommit något gott ur det? Förnekelse och verklighetsflykt är hemligheten. Jag tycker att Emmy the Great säger det väldigt bra: "One man is the accident the other is the hand that stops the blood". Det måste ju inte handla om kärlek och brustna hjärtan (även om det oftast gör det), det är helt enkelt bara så att om nåt knycklar ihop dig så får du hitta nåt annat som rätar ut dig igen, om än bara för ett kort tag.

Det var kvällens tanke. God natt.