Ojojoj
Hej! Här är jag! Tillbaka på jossevafan! Med jättemånga utropstecken!!!!
Jag blev trött på min nya blogg, den kändes vuxen och torr och smulig. Jag ville krypa tillbaka hit, slicka på orden och fastna med tungan. Så det får bli så nu, ett litet tag.
Idag hade vi föreläsning äckeltidigt och jag förlitade mig på min pappersmugg med automatkaffe. Allt kändes hopplöst. Men så plötsligt, dök en skrynklig 20-lapp och en rosa, fluffig marrängbakelse upp på bänken framför mig. Jag fick det av klassens Gustaf Skarsgård-lookalike, och jag minns verkligen inte vad jag gjort för att förtjäna detta. Jag antar att jag har lånat honom pengar till öl. Det måste jag göra oftare i sådana fall.
Efter den äckeltidiga föreläsningen sprang jag på Sanna som berättade att hon hade gett vår granne mitt mobilnummer. Det tyckte jag var onödigt gjort. Vår granne är förvisso trevlig men jag är tveksam till om jag vill att hon ska kunna ringa mig. Man ska inte vara vän med sina grannar, det bara är så. Visst kan man hälsa på varandra i trapphuset, och kanske tillochmed prata om vädret och trasiga lysrör i fem minuter, men telefonnummer? Näe.
Men nu är det som det är. Börjar hon skicka pikar via sms när jag sjunger Harry Nilssons Without you i duschen så får jag väl flytta.
Jaha. Det här känns fint. Här hör jag hemma, banne mig!
Puss.
(Jag återanvänder en gammal bild av ett bananchips som ser ut som Nalle Puh som jag hittade i historiken, den tål att visas igen.)
Nu gör jag en massa streck för att visa att allt jag skrivit tidigare i den här bloggen var för lääänge sen och därför tar jag inte ansvar för det längre
