jossevafan

Jag kände att det var dags för del 4. Att det blev Martin beror helt enkelt på att hans historia fanns i mitt huvud inatt. Konstigt? Kanske, men jag rår inte för vad som pågår där inne.

Han var bara ett fyllestrul. Ett sånt där som föds i gråzonen mellan euforiskt skuttande och ansvarsfull sittdans. Det var inte dåligt, men inte heller något jag trodde på. Endast en stund av anonym intimitet till NRJ-hits, som nästa morgon inte skulle vara mer än små sprickor i min läpp.

Men han var en sån som ville hälsa när vi passerade varandra, och prata på Internet. Och när jag skrev till honom: "spring som vinden!" svarade han: "dom kallar mig Hidalgo". Då visste jag att jag skulle bli tvungen att lära känna honom.

Jag upptäckte att det finns tusen saker att tycka om hos honom. Han ler med hela ansiktet, han luktar gott, och hans hår kryper ner längs nacken så där som det bara gör på snälla pojkar. Och så förstås, det viktigaste, kattlådan hemma hos honom matchar resten av badrumsinredningen.

Jag upptäckte också att han är väldigt mycket som jag. Det är nog därför jag har så svårt att förstå honom. Drygt ett och ett halvt år senare har jag slutat bry mig. Nu är han någon jag ser på film med ibland. Någon som sett mina allra värsta sidor men som jag aldrig ens har sett arg. Det är inte dåligt, men inte heller något jag tror på.

Allt jag vet är att han aldrig kommer att bli en av de där som jag gömmer mig för när de går förbi på stan. Han kommer alltid att vara killen som skjutsade mig på sin cykel genom sommarnatten. Filmiska upplevelser ger permanenta plustecken i min bok.

Han gifter sig när han är 29, med Vendela. De träffas på en pokerkväll hemma hos en gemensam bekant. Hon har långt, mörkbrunt hår och en näsa som är lite sned, men inte så att det känns som en defekt. Hennes sociala kompetens och snabbtänkthet gör att det är lätt att tycka om henne. Hon är lite av ett hälsofreak och tränar pilates på köksgolvet varje kväll. Vendela är en motståndare till nattmackan, den stör matsmältningen hävdar hon. Men å andra sidan skrattar hon på rätt ställen och drömmer stora drömmar.

I kväll känner jag mig lite extra dödlig, därför kommer här del tre:

Julia var den andra jag bestämde mig för att bli kompis med i klassen. Den första var Petra, jag tyckte att hon såg så ofarlig ut i sina avklippta jeans, men hon visade sig vara ganska läskig så det blev aldrig något. Julia fastnade jag för för att hon såg så snäll och klok ut, och där misstog jag mig inte. Hon är en sådan som man alltid känner sig säker med. Det är lite konstigt med tanke på att hon ganska lätt får panik, men hon är nog den jag helst skulle vilja sova brevid i skyddsrummet om bomberna började falla över söderort.

Under början av gymnasietiden var jag och Julia de duktiga flickorna som studerade flitigt och var nyktra på den första klassfesten (förövrigt den enda vi blev bjudna på, men vi lärde oss att vara glada och fulla på egen hand så vi brydde oss inte så mycket). Dock lärde jag mig med tiden att Julia är väldigt oförutsägbar, helt plötsligt kunde hon förvandlas till rebellen som minsann inte tänkte gå på lektionen. En egenskap som hon alltid bär på är sitt smittande skratt. Det var livsfarligt att sitta brevid henne på spanskan när Ulf berättade om sina äventyr bland strypta gäss, eller när Cecilia läste högt ur Odyssén. Det räckte med att vi tittade på varandra och sen förvandlades vi till små fnissiga mellanstadieflickor som låg dubbelvikta över bänken.

När Julia sjunger blir man alldeles rysig i hela kroppen, man vill liksom gråta små diamanter och kasta upp dem i luften så att tusen regnbågar studsar genom rummet. Jag vet inte om det går, men det är det bästa sättet jag kan beskriva det på. Och hon är sådär glittrigt vacker, som i en saga. Hon kisar med ögonen när hon ler, jag tycker om folk som gör det för det lyser lite mer. Jag blir så ledsen när hon tror att hon inte duger för hon är faktiskt en av de finaste människorna jag känner.

Just nu befinner sig Julia i ungefär samma situation som jag, fast hon är nog lite mindre arbetslös ändå. Dessutom är hon mycket bättre på att fånga dagen än vad jag är, jag bara sover och hon...gör saker. Jag ska försöka bättra mig, så att jag också kan...göra saker. Då kan vi slå oss ihop, och fånga dagen tillsammans.

Den här framtidsbiten har jag fasat lite inför, jag vet att Julia inte riktigt delar min uppfattning om hennes öde. Jag beslutade mig i alla fall för att köra på min story och hoppas att hon inte blir arg.

Vid 27 års ålder får Julia ett infall och bokar en enkelbiljett till Tanzania. Där reser hon runt lite och letar efter något som hon egentligen inte vet vad det är. Hon får jobb som musiklärarinna i en skola och hittar ett tillfälligt boende. Mbaba kommer en gång i veckan och spelar trumma på Julias lektioner, han är lång och har kritvita tänder. Julia faller för hans lugn och hans stolthet. Deras känslor för varandra är så värdiga, det finns inget smutsigt, inget osant, i dem. Men Julia blir rädd att hon ska fastna, trots att hon trivs bra reser hon plötsligt hem till Sverige igen. Där inser hon sitt misstag och skickar ca 30 brev i ett svep till Mbaba. Två månader senare ringer han från Arlanda och hon tar honom till sin lilla etta i Bagarmossen. De gifter sig i ett hav av paljetter och leenden. Ingen vet riktigt hur allt kunde lösa sig så smidigt, men det är väl så, att det inte alltid måste vara svårt.

Jag har alltid tyckt att Marion är en tjej med potential, hon klarar allt hon tar sig för och så ligger hon alltid lite före sin tid. Mitt första minne av henne är att hon gled in efter lunch första dagen i ettan på gymnasiet och sa att hon samlade på örhängen. Nu lät det lite som att hon smällde upp dörren som värsta cowboyen och skrek: "Jag samlar på örhängen!", så var det inte. Eftersom de flesta i vår klass var lite för ocoola för att platsa i en sam-klass och lite för dåliga för att vara riktiga naturare stod det snabbt klart att det skulle bli en väldigt ointressant klass, som en liten guppi i gymnasieakvariumet. Vi som tog avstånd från tråkigheten bildade en egen liten färgsprakande grupp, resten av klassen tyckte att vi var mobboffer men det brydde vi oss inte om.

Marion hade en tatuering och höga klackar, jag hade neongröna converse och spidermanlinne, vår vänskap var alltså inte helt lätt att förutse. Jag kommer ihåg en gång när jag stod på händer mot en vägg utanför matteklassrummet i brist på annat att göra, Marion tittade förskräckt på mig och utbrast: "Men nej, inte stå på händer nu!". Ändå åt vi oftare och oftare lunch vid samma bord och en dag bestämde medlemmarna av mobboffergänget att vi skulle gå och äta på tacobar tillsammans, efter det följde jag och Julia med hem till Marion. Den eftermiddagen föddes en oslagbar trio. Vi träffades allt oftare och det blev både nattskridsoåkning i kungsan och timmar av plastmuggssabotage på Tullys.

Sommaren mellan ettan och tvåan åkte vi tre till Magaluf, helt sjukt egentligen med tanke på hur små vi var men hur som helst hade vi jävligt roligt. Jag förälskade mig i en rutig skjorta från dalarna och Marion blev jagad av norrmän. Det var nog en av de där nätterna när vi vinglade fram mellan Grabbarna Grus och Casablanca ylandes "I will survive" som jag insåg hur mycket som hade förändrats under det första gymnasieåret. Marion var defintivt en viktig anledning till förändringen. Hon visade mig en värld där vi var oemotståndliga, där man inte bara skrev uppsatser och tittade på idol.

Det är en hel del vi har hunnit uppleva tillsammans jag och Marion; nattbad i Atlanten, kravodlat rosévin i en vindsvåning på tegnérgatan, fjortisfyllor i hissar och kackerlacks in the green. För att inte tala om alla lektioner som hade varit totalt meningslösa utan en vän att hänga gubbe och rita teckningar med.

Nu pluggar hon kemi hela dagarna, men det tänker jag inte skriva mer om för kemiska termer ger mig magknip. Det är i alla fall bra att hon pluggar, annars skulle jag inte få ångestfyllda sms varje dag och det är dem jag lever för fram till lunchrasten.

Marion kommer alltid att förföljas av trånande män men först när hon fyllt trettio kommer hon att hitta en som hon verkligen fastnar för, och då bjuds det på lammkött. Han är en tjugotvå år gammal brandmansstudent som är hälften grek och hälften norrman. Wilbur heter han och bor i lägenheten brevid Marions. Hon förbarmar sig över honom en lördagsnatt när han har tappat nycklarna vid nybrokajen och sen blir han liksom kvar. Wilbur har brunt hår som lockar sig i nacken och stora varma händer. På sommaren har han stadium-tofflor och khakishorts som precis räcker ner till hans solbrända knän. Marions garderob svämmar över av snygga kläder som hon knappt vet att hon har, hon jobbar för tillfället på Felix färdigmat som näringsrådgivare (Jag vet inte om det finns ett sånt jobb men det bryr jag mig inte om), men hon söker annat.

Att träffa Sanna är som att komma hem, varje gång. Jag kan vara hur vilse som helst men när jag ser hennes lilla gestalt närma sig vid krönet av konsumbacken så minns jag precis hur allt brukade vara. Hon är rullskridskor på skolgården, kvävda skratt i dojon, en kall korv i en barnvagn, ett ketchupfläckat lucia-nattlinne och iskristaller i håret. Jag undrar hur många gånger vi har skrattat oss andfådda ihop, eller hamnat så fel som man bara kan men haft så roligt att det har varit värt varenda extra kilometer.

Första gången jag saknade nån på riktigt, då var det faktiskt Sanna. Det var sommarlovet mellan tvåan och trean tror jag, vi hade inte setts på flera veckor och när jag tittade på den lilla bilden av henne som satt fastklistrad på mitt salamander-terarium kändes det tomt någonstans bakom revbenen. Hon är min Orvar i alla städer och väder, den ultimata tryggheten.

Jag kommer ihåg en gång när vi stod vid spärrarna i Medborgarplatsen, Sanna pekade på två medelålders kvinnor som närmade sig och sa: "Kolla Josse, det där är jag och du i framtiden". Den ena var lång och hade en extremt spejsad mössa, den andra hade små korta taxben som fick kämpa för att hinna med. Jag skrattade i ungefär en timme åt hennes uttalande, för det var så jäkla sant; vi kommer nog alltid att vara lite knäppa, lite fel, men det skiter vi i för tillsammans är vi helt enkelt jätterätt.

I tisdags gick jag och Sanna vilse när vi skulle gå från Bagarmossen till Kärrtorp. Sanna ville fråga folk om vägen hela tiden, eftersom jag är mannen i vårt förhållande ville jag hitta själv. Det visade sig att jag höll på att leda oss in i Skarpnäcks skogar, vi vände och hittade en lampfabrik som jag kände igen. Efter att ha gått ett bra tag såg vi lampfabriken igen, vi hade gjort en u-sväng halvvägs till Kärrtorp. Till slut kom vi hem i alla fall, och beundrade den nyöppnade bankomaten, som förvisso var ur funktion men vi var glada ändå.

Sanna är väldigt bra på att imitera folk men det är säkert inget hon har tänkt på själv. Hennes imitation av han på ju jutsun som hade knäproblem är det roligaste jag nånsin sett, och för några dagar sen härmade hon en kille på krogen som dansade som en spastisk räka ungefär.

Sommaren när Sanna fyller 26 kommer hon att träffa sitt livs kärlek. Första gången hon ser honom sitter han barfota på en faluröd trappa, ett buskage av ljust flygigt hår visar sig under hans arm när han vinkar henne till sig. De möts på ett kollo för rörelsehindrade barn där de båda jobbar som volontärer och Sanna blir gravid innan hon ens vet om han är den rätte. Jag vet från första början att han är ett kap för han kan både jonglera med fem bollar och cykla enhjuling. Han heter Hugo och är snart färdigutbildad dramapedagog, han luktar svagt av kardemumma och han får mjuka små gropar i kinderna när han ler. Sonen Love kommer i juni nästa år och Sanna har nu insett att Hugo är the one and only, för han kysser henne på pannan varje gång de ses och hans fräkniga axlar under ett linne är värda att dö för. Sanna har en välkammad ljusbrun page och kortklippta naglar, hennes favoritplagg är en rosa hängselklänning och hon jobbar inom en stödorganisation för kvinnor som utsatts för misshandel i hemmet.

Så Sanna, tro mig, du kommer inte alltid att hasa runt i din laxrosa landstingsuniform och utfodra psykopater. Och jag är ledsen att det blev en Hugo och inte Micke, men han passade inte in i min bild helt enkelt.