jossevafan

Jag har tänkt på det här med rädslan för det storslagna, det helhjärtade och det totalt oironiska. Folk ska alltid hålla på och ställa sig cirka tio meter bort från sig själva och blänga fördömande, i något slags tragiskt försök till självdistans. Tänk om man bara kunde göra det man ville istället? Hur pretentiöst eller klyschigt det än kan tänkas vara. Folk dansar ironiskt, folk ser filmer ironiskt, jag skulle inte ens bli förvånad om någon skulle ha gjort en ironisk svanktatuering. Jag tror att min nyårslöfteslista i år ska få rubriken Storslagna ögonblick som jag ska uppleva utan ens en gnutta ironi. Här är de löften som jag kommit fram till hittills:

Ibland kan jag känna att jag skulle vilja hylla kärleken på något stort och ärofyllt sätt. Fast inte kärlek som man är mitt uppe i. Den blir svår att hylla på något annat sätt än att bara krypa så nära man kan och fäkta med armar och ben mot allt som hotar att förstöra den, och veta att det är ett under att man känner som man känner, och att den man känner det för dessutom känner likadant tillbaka.

Det må vara en kliché, men jag kan inte släppa det, alla dessa valmöjligheter i livet gör mig fullkomligt sönderstressad. Hur ska man någonsin kunna känna sig tillfredsställd när det finns så många olika vägar att välja mellan, så många olika sätt att leva sitt liv? Hur man än gör så undrar man vad som hade hänt om man gjort annorlunda. Bara att gå in i en videobutik för att hyra en film leder till svindel och livskris för mig. Om jag väljer en film så betyder ju det att jag väljer bort en massa andra filmer som säkert är jättebra och som jag kanske aldrig någonsin kommer att se. Då förbannar jag mig själv för alla de dagar jag sovit bort i ren apati. Hur kunde jag göra så? Så otroligt meningslöst!

När jag gick i nian och skulle välja gymnasium så fanns det alldeles för många. Jag önskade att jag hade bott i världens minsta stad, där valet stod mellan att bli gruvarbetare eller präst, ungefär. Jag gjorde det så lätt för mig som jag bara kunde och valde en bred linje på det gymnasiet som låg närmast. Det kändes skönt att skyffla över valet på framtida Josefina, skjuta det framför mig ett litet tag till. Tre år senare stod jag där och kunde bli precis vad jag ville. Jag hoppade och skrek på mitt studentflak med håret ihopklibbat av billig skumpa och någon annans cider. Hela jag utstrålade potential. Allt skulle bli så fantastiskt, nu var jag fri!

Idag hatar jag potential. Jävla skit-potential. Det står för allt jag skulle kunna göra om jag bara orkade. Och ville. Och visste vad jag ville.

Allt hänger på att man måste välja. Tänk vad skönt att vara irriterande bra på en grej, en endaste grej, då skulle man helt enkelt vara tvungen att syssla med det. Man kunde rycka uppgivet på axlarna och säga: "Vad har jag för val?". Jag är istället hyfsad på det mesta men brinner inte för något.

Dessvärre så måste man brinna. Man måste brinna och älska och bry sig för att vara någon. Det räcker inte att bara hålla sig flytande, plugga något som är halvkul och sen skaffa ett jobb där tiden åtminstone går och där man får tillräckligt med pengar. Det räcker inte att trycka ut en välskapt bebis, ha en varm famn och rikligt med bröstmjölk. Det räcker framförallt inte att hitta någon som bara luktar lite gott och står ut med en när man snarkar och glömmer disken. Trots att allt det där är svårt nog så räcker det inte.

Först och främst så måste man välja ett sätt att förverkliga sig själv, vad nu det ska betyda. Förmodligen förverkligar man sig själv genom att göra det man älskar, så det är en klar fördel att veta vad det är man älskar. Sen måste man välja några hobbyer också. Alla riktiga människor måste ha minst en hobby. När man sen känner att man är precis den man vill vara så ska man hitta sin själsfrände. Man måste leta länge och noga för det värsta man kan göra är att nöja sig med första bästa. Lyckas man hitta den sanna kärleken och hålla fast vid den tillräckligt länge för att det ska bli tal om bebisar, då måste man tillsammans välja var och hur man ska bo, vilken sorts uppfostran man ska tillämpa, om bebisen ska ha könsneutrala kläder eller inte och om den ska få komma till världen till tonerna av Beatles, Mozart eller kanske en avlägsen blåval.

Det underligaste är att, fast allt verkar så himla svårt, så lyckas ju folk hela tiden. De sitter på parkbänkar och barer och bara ser tillfreds ut med livet. De står hålögda på tunnelbanan med tre icakassar i varje hand, men lyser upp när de läser ett sms som de just fått. Det känns som att överlag skapar sig folk någon form av lycka, och de dör utan att känna sig totalt misslyckade.

Så någonstans finns det väl hopp antar jag.

I helgen drömde jag om ett lägenhetshotell. Det fanns en man där som krävde att han skulle få bo i ett rum med utsikt mot de schweiziska alptopparna. Vi var överhuvudtaget inte nära Schweiz, men han lyckades få det ändå, det måste vara definitionen av bra service.

Jag känner att jag behöver den här bloggen nu. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska gå till väga. Vad får man skriva? En del av mig vill bara hänga upp hela min själ i cyberrymden, med en klädnypa i varje hörn, och låta den fladdra för vinden. En annan del vill helst bara att jag ska kravla ihop som en rädd igelkott, och fälla ironiska kommentarer över saker som jag egentligen inte bryr mig om. Sen finns det en ganska stor tredje del också, som mest bara vill ha rom och lite värme. Det vore spännande att låta hela mig bestämma. Då kunde jag förvandlas till en konstant småberusad cyniker som med jämna mellanrum viskar något vemodigt om livet, döden och kärleken. Jag tror att min nya gula basker skulle passa den versionen av mig mycket bra. Jag tror även att jag skulle smälta in perfekt på finlandsfärjan nästa helg, lite läppstift på hakan bara så är vi där.