Hoppeti
Fast jag inte skulle så saknar jag sommaren nu. Och Jack förstås. Han är i Göteborg. Varje gång han åker bort känner jag mig lite extra döende. När han var i Åre lyckades jag övertyga mig själv om min egen dödlighet så väl att jag började kissa blod. Det kanske inte hängde ihop, men det kändes så då.
Med ett streck emellan
Det var faktiskt totalt kaosbefriat där ute i skärgården. Lasagnen tog förvisso två och en halv timme att göra men vi fick så mycket beröm när vi var klara att det inte gjorde något. Inga olyckor skedde, förutom att Rebecka ramlade ner i ett brännässelsnår endast iförd bikini i ett förvirrat försök att våldbasta i några forskarstudenters sovstuga.
Stämningen var fin och förtrolig. Som på kollo, fast utan bus och skrubbsår. Jag bodde i ett litet rum som hade snedtak med ett fönster i. Nu måste jag skaffa mig ett hem med takfönster, för det känns plötsligt helt oumbärligt. Då ska jag ligga därunder och titta på stjärnorna, och ibland ska jag sticka ut huvudet och ropa "Ohoj världen!".
Förutom takfönster ska mitt framtida hem även innehålla ett sånt där köksredskap som man kärnar ur äpplen med, och ett bollhav.
Nu ska jag göra ett streck.
Sådär.
Jag gjord ett streck för att jag tänker byta ämne. Min pappa fyller nämligen 60 år idag. Eller, vi får se om jag hinner skriva klart innan det är igår.
Min pappa är, som jag har skrivit om tidigare här i bloggen, en aldrig sinande källa till underhållning. Det är framförallt när det inte ens är meningen att han ska vara rolig som han är rolig. När han borstar tänderna med mjukgörande hudkräm till exempel, det är något jag alltid kommer tillbaka till.
Självklart är han inte bara rolig, far min, han är en av de bästa papporna man kan tänka sig också. Han var den första mannen på sitt jobb som var pappaledig. Fast den tiden minns jag förstås inget utav. Det jag däremot minns är när han åkte utomlands med jobbet och alltid tog med sig spännande gosedjur till mig, och en gång fick jag en liten kimono från Japan. Jag minns att han tog med mig ut i skogen för att grilla äpplen och leka kurragömma varje vinter. När vi var på Jersey och jag freakade ut totalt över en utställning med vaxdockor och kyrkomusik bar pappa mig genom hela byggnaden medans jag grät in i hans axel. Och han tog hand om mig när jag bajsade på mig på konsum, fast det var en tant som rynkade på näsan. Han lät mig köra små radiostyrda båtar på Ljusterö även fast jag alltid styrde ut dem för långt så att de försvann till sjöss.
När jag blev äldre skämde han ut mig genom att tala om för mina vänner i telefonen att det var han som var tomten. Och så tittade vi på Ace Ventura och skrattade, minst hundra gånger.
Allt har liksom alltid varit så mysigt med pappa. När vi fikar och han får grädde i mustaschen. När han vandrar runt i sina ohälsosamt tighta cykelbyxor. När han ska prata engelska utomlands. Allt.
Min pappa är nog egentligen inte en 60-åring även fast han har levt i 60 år. Han blir liksom inte äldre eller annorlunda med åren, han fortsätter bara att vara pappa.
(Jag hann)
Grönsaker
Nää, egentligen är det inför veckans äventyr i skärgården. Jag och min universitetsklass ska klä oss i galon i tre dagar och plocka saker från havets botten, om jag har förstått det hela rätt. Det blir nog spännande, jag har en känsla av att det bara kan sluta på ett sätt; i totalt kaos. Bara det faktum att jag förväntas laga middag till 30 personer (med hjälp av fyra andra förvisso, men ändå).
Jaja, man ska inte måla fan på väggen.
Igår träffade jag min vän Christofer, det var väldigt trevligt. Han berättade att sedan vi sågs sist har han bland annat nästan bränt ner köket i sin studentkorridor. Tydligen hade en utbytesstudent knivhuggit brödrosten, så när Christofer skulle göra sig en macka fungerade den inte som den skulle vilket resulterade i eldsvåda. Han fick bekämpa elden ensam med en soptunna eftersom ingen hörde hans rop, förutom en som var upptagen med att bada fotbad. Det känns som att Christofer borde tilldelas någon form av tapperhetsmedalj för sin insats.
Det var en bra helg överhuvudtaget. I fredags upptäckte jag att jag var utelåst, åt lunch med mamma, drev runt på stan, blev desperat, träffade Jack som äntligen slutat jobba, drack alkoläsk, gjorde egen tröja, åt godis, sjöng och slutligen halvslumrade framför tvn. I lördags var jag och Jack på min favoritkonstutställning (ballongmänniskor heter den och känns som ett måste för alla som uppskattar det goda i livet), drack rabarber-äppelpaj-vaniljsås-milkshake, sminkade mig och åt mycket filmjölk, drack spejsad vattenmelonsbål, blev hånad av full kvinna när jag gick förbi gröne jägaren, gick på debaser och lyssnade på något band som jag kände mig lite missnöjd med mest bara eftersom de stod i vägen för mina dansdrömmar, dansade, blev nästan överkörd av en taxi, åkte till Jack och trackasserade honom med pommes frites och prat, sov.
Nu måste jag packa.
Hej då
Lite utfyllnad
Hår och höst
Jag ser ut som en nytrimmad liten terrier efter dagens frisörbesök. De levnadströtta lockarna föll till golvet som döda löv och jag kände för att resa mig upp och skrika: "Jag äär hösten!". Det gjorde jag ju såklart inte, saxar och häftiga rörelser ska inte vistas i samma rum.
Höstkängor köpte jag också, så nu är jag redo.
Det här med årstidsskiftningar är något som jag tar allvarligt på. En månad är för kort för att man ska orka börja om, ett år är för långt för att man ska våga bry sig. Men en vinter, en vår, en sommar eller en höst är alldeles lagom. Man hinner skrida in med högburet huvud, snubbla lite, ligga där ett tag och tycka synd om sig själv, resa sig upp, göra succé på ett eller annat sätt och sedan tröttna.
Igår testade jag att göra en turban av min scarf. Det kändes fint, jag behöll den på medans jag borstade tänderna. Om jag skulle vika ut mig någon gång så skulle jag nog göra det i turban, det tar bort hela nakenkänslan. Fast det kanske är nakenkänslan man vill åt när man viker ut sig... Det vet ju inte jag.
Om att vara en domedagsprofet
Kvällens profetia är av ett annat slag. Jag sover ensam eftersom Jack är i Växjö för bara några dagar. Det vet jag, att det bara är för några dagar och att han kommer tillbaka sen, men den där lilla delen av mig som alltid vädrar blod kan inte låta bli att spela upp ett scenario för mitt inre öga där det kommer att vara såhär nu. Jag ska somna ensam och vakna ensam.
Gå längs götgatan med kompisar, tyst, 100 meter utan att hans namn kryper ut över mina läppar och jag segerdansar. Men så plingar det till i fickan och mobilen flyger upp i överljushastighet. "Reklam..." försöker verka oberörd och önskar att de låter bli att kommentera den där hoppfulla minen som självklart hann sprida sig över ansiktet. "Jag behöver bli full", och det blir jag. Skrattar, hånglar med minst tre namnlösa som påminner om honom. På avstånd. Om jag kisar. Sen gömmer jag mig inne på toan och skickar ett sms, något internt om att Stefan har fått syfilis och bor i Ungern nu. Han svarar inte. Jag åker hem och somnar i soffan framför ett julavsnitt av Ally McBeal, i september.
Sen är jag tillbaka i min kropp igen. Jag halkade inte, och på tisdag kommer han hem. Då ska jag krama honom tills vi får lite ont, båda två.
