jossevafan

Söndagen ägnades således åt eftertänksamt spatserande omkring i ett frostigt Uppsala. Jag visste inte alls vart jag skulle ta vägen. Ibland vet man bara inte det. När jag känner så brukar jag gå till domkyrkan. Så jag gjorde det. Jag är fullt medveten om hur underligt det låter, men domkyrkan är ett helt fantastiskt tillhåll för ensamma bakisströvare. Kanske skulle inte herren Jesus och Gud uppskatta det, men det är så skonsamt för den ängsliga lilla själen att bara försvinna mellan bänkraderna medan doften av smältande stearin gosar in sig i håret på en. Och jag älskar hur turisterna andaktsfullt tassar förbi mig, som om jag visste något som inte de vet. De tror väl att jag sitter där och snuddar vid det överjordiska, fast jag i själva verket bara försöker förankra mig vid livet igen.

När jag suttit där ett tag kände jag mig tillräckligt helad för att faktiskt göra något. Så jag köpte mig en biljett till en lång fransk film. Den var bra och sorglig, och vi var bara fyra stycken i hela salongen. Marion Cotillard grät så fint att jag också ville gråta. Jag fick fram hela två tårar men sen tror jag att jag blev lite för exalterad över att jag faktiskt lyckats, för det var länge sen, så de slutade komma. Under eftertexten tände de lamporna och kvinnan framför mig vände sig mot mig och log försiktigt innan hon gick. Jag tror att hon tyckte om mig. Jag tyckte om henne med, fastän hon nysit konstant genom hela filmen.

Nu är det måndag och ny vecka och allt det där. Håhåjaja.

Jag åkte till en fest i Gamla Stan, där Marion var. Det var lite jobbig stämning, folk satt utspridda i klickar och det fanns minst två gitarrer för mycket. På skämt satte jag mig bredvid en väldigt stor ET-docka och gosade med den. Sen blev jag liksom kvar där. Plötsligt insåg jag att jag faktiskt satt och smekte ET's rygg samtidigt som min vänstra ansiktshalva sjönk djupare och djupare in i hans rynkiga bröst. Det var bara han och jag, ensamma i ett hörn. Skämtet var inte längre ett skämt.

Jag reste mig upp för att försöka socialisera lite istället. Marion var dessvärre försvunnen så jag fick samtala med någon man med glasögon. Dock började han efter ett litet tag hångla med en tjej på en säng och jag fann mig själv ensam igen. Jag började känna att det kanske var dags att fly fältet, men då fick jag höra att det fanns en annan fest, i lägenheten bredvid. Jag blandade en väldigt grön drink i ett begagnat plastglas och traskade dit.  I hallen möttes jag av glada främlingar som tog med mig till köket och bjöd på rödvin i en kopp med älgar på.

Lägenheten var enorm och det hängde sjalar från en lina i taket. Jag satt länge och pratade med en vikarierande högstadielärare som berättade att han aldrig använde några andra strumpor än Happy Socks. Han fick numera tillochmed rabatt på varje par eftersom han köpte dem så ofta. Sedan bestämde jag att det var dags för dans. Jag kapade spotifylistan och höjde volymen. En svarthårig tjej kom och ställde sig på golvet. Hon drack vin ur en liten blommig kopp och dansade väldigt fint. Dessutom kunde hon sjunga med i alla låttexter. Jag påpekade det imponerat och hon avslöjade att hon i själva verket bara upprepade ordet "vattenmelon" om och om igen. Jag nickade förstående.

Allt fler kom och deltog i dansen, och vi stod där i säkert två timmar och hoppade omkring. Sedan tyckte lägenhetens ägare att det var dags för alla att gå hem. Då gick jag tillbaka till den första festen igen. Där var det cirka fyra personer kvar. En stor och glad tjej satte på rysk musik och dansade passionerat. Jag skuttade glatt med. En småländsk kille ville lyssna på Vengaboys eftersom de spanska utbytesstudenterna i hans korridor brukade göra det. Dansen dog så småningom ut och jag bäddade ner mig och ET i en säng. Detta förevigades med någons kamera, oklart vems. Tyvärr ville hon som ägde sängen sova i den så jag fick överge ET och ta tunnelbanan hem till mamma och pappa. På vägen stannade jag dock och köpte mig en fetawrap.

Slutet gott allting gott. Jag hade helt sjukt kul, på egen hand. Jag klarar mig själv.

Nu ska jag äta en glassbåt.

Idag var en sån där dag som riskerade att inte bli riktigt färdig. Timmarna rullade fram som trötta men bestämda pansarvagnar och jag satt mer eller mindre tyst och lät det hända. Plötsligt var det kväll och jag kände att jag skulle bli tvungen att göra en hel mängd saker väldigt fort för att inte tvingas somna som en fullständigt otillfredsställd varelse. Jag lagade mat som skulle räcka till en matlåda också, och kände mig genast duktigare. Framförhållning är så ovanligt i mitt liv att när jag kommer ihåg att ha det så får jag en obeskrivlig kick. Sedan gick jag iväg på en trevlig fikastund som varade i cirka två timmar. Jag lyssnade bra för en gångs skull, och kände mig oförklarligt harmonisk. Efter fikan kände jag mig helt och hållet klar med dagen. Det var en fantastisk känsla. Det fanns inget behov av att göra något mer, dagen var fångad.

Nu sitter jag i sängen och snörvlar lite halvhjärtat. Jag känner att jag är trött på min präktiga ta-det-lugnt-period. Jag vill piffa till mig och jag vill dansa. Först måste jag bara bli frisk och köpa ett nytt läppstift. Man måste väl kunna öva på att vara själv och dansa samtidigt? Jag tror att jag kan det, jag är ganska begåvad. Tillexempel så kan jag läsa väldigt bra uppochner, och jag kan vissla med ett grässtrå.

God natt

Tänk om man hade obegränsat med pengar! Då skulle man på riktigt kunna glida runt utklädd till morot samtidigt som man utför tråkiga vardagssysslor. Eller ja, man skulle ju förstås kunna anlita någon som gör det åt en, men jag tror ändå att det skulle vara ett sant nöje att dammsuga om man bara fick ha en morotsdräkt på sig. Livet skulle leka och dagarna skulle vara fyllda av skratt och kärlek. Oh ja...

Nu känner jag en mycket starkare motivation till att börja söka sommarjobb!

Frågan är bara hur man gör? Jag har ägnat hela helgen åt att öva mig, eller kvällarna och nätterna åtminstone, men jag kan ju inte påstå att jag är någon naturbegåvning.

Anledningen till att jag måste träna på det här är för att jag är livrädd för att bli en sån som håller vilka händer som helst utan att känna efter, bara för att det är bättre än att vara ensam. En sån som projicerar sina fantasier på andra utan att fundera över om det är det minsta rätt. Om man går runt och tror att man vet vad det är man vill ha så får man skärpa sig. Det vet man inte. Man märker det först när man får det. Och då blir man glad, och det pirrar i tårna.

Så fram tills dess, fram tills det att jag känner att "Just ja, det var det här jag ville ha. Så här ska det vara." så är jag själv. Det är ett jävla helvete. Men så får det vara.

Så här ser jag förresten ut när jag övar mig på att vara själv:

Jag har börjat misstänka att jag sitter på någon slags inverterad superkraft som gör att allt jag rör vid blir till bajs.

Sedan buggade jag passionerat och lät mina strumpbyxbeklädda fötter glida över golvet. Till slut var det bara jag kvar på dansgolvet, då lade jag mig på rygg och sjöng högt. Jag föreställde mig att jag såg både lite quirky och lite sensuell ut. Quirkuell.

Idag har jag inte riktigt reflekterat över detta nya år. Jag kommer nog inte att göra det imorgon heller. Kanske blir det tid till det på onsdag. Kanske borde jag inte reflektera, kanske borde jag bara överraska det nya året med en helt ogenomtänkt spark på pungen. Årets pung alltså. Hur som helst får året akta sig, jag känner mig oförutsägbar.