jossevafan

Hej hej. Fredagskväll. Samma fåtölj. Lite chips.

 

Förra söndagen var jag på bio och såg Amour, en film om att dö, för att sammanfatta det hela. Det var jag och ett gäng exalterade pensionärer. De småpratade med varandra om sina pälsmössor, bland annat, innan vi fick gå in i salongen. En tant hade en blå pälsmössa, och hon kände sig som Ronja Rövardotter, sa hon. Under filmen började en mobiltelefon envist att ringa. Det ringde tre gånger från en anonym jacka som hängde längst bak i salongen på en krok. Ingen ägare ville ge sig till känna. Efter att ett ilsket mummel börjat sprida sig reste en tjock farbror till slut på sig och stängde av den uppmärksamhetssuktande lilla apparaten. Strax efter att den kollektiva upprördheten över hela den fadäsen lagt sig så somnade en person någonstans i salongen och började snarka. Fast det var sådana där småputtrigt trivsamma snarkningar som man inte kunde göra mycket annat än att fnissa åt, och personen vaknade ganska snabbt igen.

 

Det var ett trevligt biobesök ändå. Och lite märkligt. Filmen inleddes med att det gamla paret som filmen handlade om gick på en pianokonsert tillsammans. Så där andaktsfullt som det bara blir för människor som litegrann har slutat gå ut. När de väl gör det så väljs kläderna ut omsorgsfullt, nylonstrumporna korvas på och hatten placeras ovanpå välkammat hår. Efter filmen lämnade jag salongen tillsammans med pensionärerna, och det var precis som att se alltihop en gång till. De gick i par. Armkrokade försiktigt varandra och kisade genom den fallande snön. Trevade med välputsade skor över det hala underlaget. Jag undrar vad de tänkte om filmen. Blev de inte ledsna av att tänka på hur litet livet blir där på slutet, hur det bara skrumpnar ihop och till slut försvinner? Kunde de känna det själva? Kanske. Men kanske gjorde det inte så mycket. Kanske kändes det helt okej ändå. Hoppas det.

 

Nu ska jag borsta tänderna och tänka mindre på döden.

Adjö

Det var så länge sedan jag skrev något alls, så nu tänker jag att vad som helst får duga. Man vill ju inte riskera att orden flyr i brist på uppmärksamhet. Som en bortglömd hamster som kryper iväg och bajsar i jackfickor i protest. Mamma hade en guldhamster när hon var liten. Den hette Eggbert. Jag vet inte om han var bortglömd eller ej men Eggbert kröp iväg och gömde sig bakom en spis. När mamma skulle försöka lirka fram honom så föll det sig så olyckligt att Eggbert fick spisen på sin lilla tass och gav ifrån sig ett fruktansvärt ångestskri. Sen läkte den krossade tassen tydligen ganska fort, men det är ändå inte så jag vill att mina ord ska må. När jag var hemma häromveckan så tittade jag på gamla bilder som mamma hade hittat i morfars lägenhet, och då fanns där en bild på Eggbert, glatt runtspringandes bland gräs och brunbrända människofötter. Det är väl snarare något sådant jag tänker mig.

 

Den här bloggen är väl på sätt och vis ett tidsdokument. Då kan det vara lämpligt att berätta vad som händer just precis nu. Ungefär såhär: Jag sitter i en röd fåtölj i mitt studentrum, jag äter en polkagris, på väggen hänger en tomte, jag funderar kring mat och att jag kanske ska läsa ett kapitel ur en bok om normkritisk pedagogik snart. Jag var nyss ute på en promenad och hämtade matlådor som jag glömt i mitt förra hem, det var ganska kallt och jag blev röd om näsan. Bo är i Flogsta och äter fläskkött. Sen jag kom hem från promenaden har jag tänt några ljus och flyttat lite på soffan. Och så här jag tagit en bild som ska illustrera denna lägesrapport. Här är den: