I brist på händelser blir det en sån där liten löjlig dikt igen
Helen låg på gräset och tittade upp
på moln, och fåglar som rymde i grupp.
Små tårar som solen envist bränt fram
kröp ner bakom öronen och försvann.
Hon tänkte att oavsett vad folk tror
kan ingen någonsin bli helt stor.
"Det märks så tydligt just precis här
att alla är små utanför jordens atmosfär."
Glad alla hjärtans dag!
Tröööött!
Nåt mer
Jag spotifyar cellomusik, gör någonting onödigt i paint och skriver en liten dikt.
Ett födelsemärke i pannan där håret tar vid.
Är allt han minns efter tolv veckors tid.
Log hon med blottade tänder ibland?
Hur löpte linjerna på insidan av hennes hand?
Saker han trodde skulle finnas kvar,
gömdes undan och nu minns han inte var.
Hon som syntes tydligt, var än han gick,
är nu inte mer än en brun liten prick.
Natt? Morgon? Allt är relativt.
Jag skrev ett långt inlägg om hur krisig jag känner mig, men jag skulle inte stå ut med att spendera natten med mig själv om jag publicerade det. Nu skriver jag bara en tramsig liten nattdikt och lägger mig sen.
där man vinkar på avstånd men inte tar i hand.
På Sunes balkong finns plantor och ljus.
Karin ser det från sitt mossgröna hus.
Inget hellre vill hon än att hälsa på,
dricka kaffe och prata och så.
Men så gör man inte, tänker Karin och ser
att Sune står ensam när solen går ner.
Ingen vill vara ett neggo, eller hur?
Därför avslutar jag dikten i dur.
Karin tar sin klänning med prickar,
tänker: "jag står stilla fast klockan tickar".
Sunes hjärta hoppar och far,
när Karin efter natten vill stanna kvar.
Det mossgröna huset behövs inte mer.
Och Sune har sällskap när solen går ner.
Glad Lucia! (Hon blev lite creepy men jag hade bråttom)
California dreamin'
Otippat va?
Jag rimmar i timmar, tills jag svimmar. Yo
Här sitter jag och äter druvor små.
Måste hoppa in i duschen för snart ska jag gå.
På bordet ligger en mango som är grön.
Jag är trött och inte så skön.
Ikväll dricker jag nog några drinkar.
Inte för många, jag vet hur man pinkar.
Min hårdag är inte alls på topp.
Men det löser jag när jag tvagat min kropp.
Sanna väntar med en flaska sprit.
Jag borde verkligen skynda mig dit.
Många skriver på msn.
Det är för att jag är en fantastisk vän.
Pappa tassar på kökets golv.
Han kommer somna innan tolv.
Nu är det brådis på riktigt.
Men man ska skynda försiktigt.
Annars kan man halka och slå sin stjärt.
På en fredagskväll är det inte så värt. (Ja jag vet, dåligt rim men jag är stressad)
Hej då och ha det så gott.
Uppskatta livet, stort som smått!
Tadaaa
Kom Julia vi gå, med stora träskor på! (Till dig, för att havet är fullt av fisk)
Hmpff
ingen hjälte med rosor och vin.
Han slår henne hårt och brutalt,
tar henne med våld, helst analt.
Men Agnes stannar ändå nästa dag,
hatar sig själv för att hon är svag.
Hon gråter i duschen när ingen ser,
sen somnar hon brevid äcklet som tar men inget ger.
Det där var mest ett sätt att säga till mig själv att jag är en bortskämd liten fis som sitter här och är arg eftersom det låter så högt när mamma diskar. Ibland måste man ge sig själv en mental örfil för att inte drunkna i självömkan. Det funkar inte jättebra, jag vill fortfarande kasta ett päron i huvudet på henne och skrika "Men åååååh!". Det var värt ett försök i alla fall. Nu ska jag lägga mig på sängen och tänka på svältande barn och våldtagna ponnyhästar, det kanske biter på min välfärdsångest.
Till alla som simmar mot strömmen (Ikväll är jag en 11-årig KP-tjej...
En hattifnatt i Sahara
En godnattsaga
Lasses fötter var så stora att de ej fick plats
i skorna även fast han tog sats.
Han grät för han kunde inte vandra
på stadens gator som de andra.
I parken ville han leka och skoja.
Omöjligt, utan strumpa och doja.
Lasse ville bara dö,
begravas under vinterns snö.
Men efter mången operation
fick han på sig gympaskon.
Sprang med vinden i sitt hår,
spretade med stympade tår.
"Platstikkirurgi, hurra hurra!"
Lasse blev normal och gla'.
