Pressmeddelande
När jag gick på fritids var jag livrädd för Svarta Madame. Alltså verkligen livrädd. Enligt ryktet bodde hon på tjejtoan på min avdelning, så därför använde jag aldrig den. Jag visste inte så mycket om denna kvinna. Hur hon såg ut, och vad hon skulle göra om hon faktiskt fick tag på mig, hade jag ingen aning om. Sunt förnuft sade mig dock att någon som valt att för alltid omge sig med smutsblått våtrumsgolv, och den neutrala doften av allergivänlig tvål, inte går att lita på.
En eftermiddag hade jag gått och hållit mig i flera timmar. Min blåsa var på bristningsgränsen. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Eller jo, det visste jag ju, men dit kunde jag absolut inte gå. Jag väntade och väntade på någon form av mirakel, samtidigt som jag frenetiskt sydde på ett färgglatt filtdjur. Till slut började det kännas som en fråga om liv eller död, så jag samlade allt mitt mod och sprang till toaletten. Precis när jag skulle lyfta på toalocket gav min kropp efter och öppnade fördämningarna. Kisset flödade och jag lät det hända. Det var den ultimata befrielsekänslan, men också den värsta skammen.
Nu har jag och Jack gjort slut, och det är ungefär likadant. Som en varm, skamfylld flod, som forsar ur mig. Jag vet inte alls vad jag kan förvänta mig nu, men jag vet att det var tvunget att hända. Man kan inte gå och knipa för alltid, bara för att man är rädd för vad som ska hända om man slutar.
Jag trodde att jag visste hur det skulle kännas när det väl var över, men sen kändes det inte så. Det känns ju faktiskt aldrig som man tror att det ska göra. Det finns en oändlig mängd nyanser av varje känsla, en för vart endaste litet ögonblick. Jag tycker om det, på så sätt blir livet aldrig statiskt.
