jossevafan

Är det okej att leva ett passivt liv ibland? Får man kissa i diket medan tiden kör förbi?

Jag har faktiskt sprungit ganska mycket i mina dagar. Sprungit från klistriga tankar, ledsna ögon och besvärliga beslut. Fast, det spelar nog ingen roll hur fort man springer egentligen. I jämförelse med det man springer ifrån är man alltid ett överviktigt barn med kärlkramp och en inhalator i fickan. Klistertankarna hinner ifatt, det är det de är till för.

Det passiva livet känns inte helt rätt det heller, men det har liksom bara blivit. Jag orkar inte ens försöka gå halvsnabbt framåt, det skulle vara som att vada i kolasås som jag brukar säga. Istället hänger jag mig åt rastlöst överutnyttjande av Stockholms bussnät och femtimmarspass av Lost-tittande. 

Jag önskar att någon kunde tala om för mig att mitt passiva lilla liv inte är helt meningslöst, att det nog ska leda någonstans till slut, att man inte alltid måste springa för att komma fram. Just nu ser det mörkt ut, bevisen på att jag någonsin kommer att uträtta något viktigt är få. Idag var det en gubbe på tunnelbanan som ville använda mig i sina runkfantasier, snälla säg att jag är ämnad för något större än så? Även om det kanske tar lite tid för mig att komma fram till vad.

Nu har jag hånglat med Jack i ett år, inte oavbrutet förstås, men nästan. Jag tackar Frida, 7-eleven, bloggen, vodka och övriga inblandade.

Idag har jag jobbat i skola, det gjorde jag i torsdags och fredags också. Man blir trött och pigg på samma gång av att jobba, tröttpigg. Jag tycker att det är fint det här med barn. Visst, de kan vara extremt taskiga mot varandra men de kan vara så otroligt snälla också. De är hundra gånger bättre än nästan alla vuxna jag känner på att uttrycka sina känslor och berätta hur mycket de tycker om varandra. De gör små presenter och skriver brev dagligen, både till sina föräldrar och till sina kompisar. Varför slutar man med det bara för att man blir stor?

Bäst att sova nu, det blir en tidig morgon imorgon!

God natt.

Yo, jag är inte ute och har kul än. Måste duscha först. Tänkte att jag skulle sälja in min rockstjärnepojkvän och hans band lite. Klicka hääär!

Jag går mot sysslolösa tider. Inget plugg (fick en dålig känsla i magen av hela grejen) och relativt arbetslös. Men paniken över att sitta hemma och torka ihop som en överkörd kopparödla i direkt solljus gör så att jag aktiverar mig. Det här är min första fullbokade vecka på...jag vet inte hur länge. Det känns bra. Man måste väcka sig själv ibland, så här års finns det inte mycket annat att lita på än den där lilla inre styrkan som man kanske lyckas uppbåda om man tar i med båda händerna och minst en fot. Jag tog i inatt, tills jag fick mjölksyra i själen. Nu ska jag göra mig själv stolt. Ni vet det där lilla leendet som kravlar fram över läpparna när man är riktigt stolt över något? Det där som man försöker döda för att det inte känns världsvant att vara stolt? Man vill helst bara se ut som att "Äsch, det här var väl inget, sånt gör jag hela tiden och det är jättelätt". Jag vill ha tillbaka mitt stolta leende nu! Det där som avslöjar att man är så nöjd att man nästan kissar på sig. Jag vill vara stolt.

Med lite tur så skriver jag något imorgon kväll, med lite mer tur så är jag ute och har så kul att jag skiter i att skriva. Det får tiden utvisa. Nattnatt på er!

Jaha, så sitter man här med ett alldeles nytt år kastat över sig. Nyår är för mig vad vinterns första snö är för SL. Jag vet att det kommer, jag planerar och känner mig lika redo som en pojkscout, men sen när jag står där och huttrar med champagne i ögat inser jag att jag inte kommer ihåg hur man gör. Hur jag än försöker minnas vad man gör med året när det är helt nyfött så kan jag inte. Hur gjorde jag förra året? Attackerade jag bara året på första bästa sätt? Eller väntade jag på att året skulle attackera mig? Just nu sitter jag här i föräldrahemmet med en tom chipspåse och känner mig helt handfallen.

Hur som helst tror jag att det löser sig, det gjorde ju uppenbarligen det med 2009 för när jag tänker efter så vet jag nog lite mer nu än vad jag gjorde för ett år sen, och kunskap borde vara ett tecken på framgång.

Det jag framförallt har lärt mig är att den sortens kärlek jag letade efter förut inte finns. Jag trodde att den rätta kärleken var sund och logisk, något man gjorde vid sidan av, som en trevlig liten bisyssla. Så är det inte, man kan inte vara kär vid sidan av, och man kan inte rädda sig själv från att falla. Faller man så faller man, och sen är man körd, då älskar man aktivt dygnet runt. Men det ska vara så, människor som går runt och tror att de är förnuftigt kära är inte kära alls, de är bajsnödigt praktiska och slutar oundvikligen upp som olyckliga själar som rutinmasturberar i duschen.

Jag har även lärt mig att när man kallar kvinnan för det täcka könet så är täck ett motsatsord till otäck, det borde alltså betyda att mannen är det otäcka könet. Det tycker jag är roligt, och lite av en seger också för det betyder att den mansfobi som jag led av under mina första levnadsår inte var helt obefogad.

Nu önskar jag er, i hopp om upplysning, ett gott nytt år! Hoppas att ni slipper fallande isblock, borelia, och andra farligheter.