jossevafan

När jag sitter på tunnelbanan brukar jag titta på folk, ibland lite för länge så att de skruvar besvärat på sig. Jag har så svårt att tänka mig att de har egenheter och konstiga tankar som jag. De har ju det, det vet jag, för innerst inne är alla freaks. Men i mina ögon är de liksom bara en massa människor. De är de där andra, de som blir förnuftigt kära, jobbar på bank och får halsbränna ibland.

Jag vet att om jag skulle lära känna, eller bara prata med, en endaste en av de där andra så skulle det första jag noterade vara det egna och skumma. Så fungerar jag, när folk är anonyma är de ointressanta och sen när de lyfter på locket lite tycker jag att de är neurotiska, och efter några veckor är vi kanske kompisar.

När jag var liten tyckte jag alltid synd om de andra. Jag kunde inte föreställa mig att de någonsin gjorde någonting annat än att bara sitta tysta på t-banan, eller apatiskt plocka varor på konsum. De hade helt uppenbart inget eget liv, de var bara statister i mitt.

Oj, vad obehagligt egocentriskt det där lät. Jag undrar om jag är lite autistisk.

Nä, det är nog bara söndag. Jag känner mig alltid så här borttappad och tom på söndagar. Även fast mamma väckte mig genom att hålla sitt ansikte tre centimeter från mitt och sen körde upp en bukett liljekonvaljer under näsan på mig och glädjestrålande utbrast: "lukta!" så hasade jag runt som en zombie hela morgonen.

Det var visserligen ganska roligt när mamma berättade att pappa hade klättrat upp i den minst 10 meter höga granen på vår tomt på landet och sen slängt ner en massa rep till mamma därifrån som hon inte alls fattade vad han ville att hon skulle göra med. Vad han faktiskt höll på med är fortfarande oklart.

Nu ska jag lägga mig och försöka gråta, det gör jag varje söndag men det lyckas aldrig. Min inre röst skriker: "ingen älskar mig! allt är bajs och framtiden är svart!" sen somnar jag och när jag vaknar är det måndag och allt är helt okej.

Jag tror faktiskt att jag är lite psykiskt sjuk, eller bara en wannabe, svårt att säga.

HEJ!

Här är mitt mästerverk som jag ritade under en aggressionsfas i fredags, jag kallar den Svår bitter unghund på villovägar, alternativt I'm not a valp not yet a vovve. Vem vill ha? Signerad och allt ju! Sådana erbjudanden får man inte ofta.

Och HÄR är en låtlista som urartat på vissa ställen. Vi kan se den som soundtracket för vecka 21.

God natt, puss, hörs senare i veckan.

Jag insåg just att jag försökte hångla med mitt läppbalsam. Och jag har stickor i håret, såna man stickar med, men jag vet inte varför.

Det känns som att jag ska gå och lägga mig nu, men jag vill ha tropisk juice och det finns ingen i kylskåpet.

Här är en förälskad kiwi:

Mamma tog med sig ett barn till mig idag, för att bota min tristess. Min sex-åriga granne närmare bestämt. Vi tittade på bolibompa, åt glass och diskuterade hur mycket mer praktiskt det skulle vara att ha en snopp. Hon förstod förstås att det måste finnas både snoppar och snippor för att det ska fungera så hon föreslog att killarna kunde få snippor så tog vi snopparna och kunde kissa var helst vi ville.

Jag fick måla hennes naglar också. Det var trevligt. Sen visade hon sin pappa min rakhyvel och sa att jag rakar mig i ansiktet, det tyckte jag var både osant och taskigt.

Det är min namnsdag idag, min mellannamnsdag. Charlotta heter jag, precis som min mormor och min moster och några av mina kusiner tror jag. Det är fint med släktnamn tycker jag, då kan man gratulera varandra.

I förmiddags hade jag väldigt tråkigt. Jag låg raklång brevid pappas luftfuktare och trummade med naglarna mot golvet. Sen spelade jag nu grönskar det på min altblockflöjt. Det lät förjävligt, jag fick ännu mer ont i huvudet.

Nu ska jag dricka te och försöka driva bort det onda viruset från min hals.

Jag sitter hemma och äter mögelost och polarbröd, sjukskriven och bitter. Jag var ganska säker på att min sista stund var kommen inatt. Att jag skulle tyna bort i feberyra med blod på kudden. Så jag tassade in till mamma och pappa för att dö vid deras fötter, som en hund med varm nos och grått skägg. Med svag röst gnydde jag: "Jag är 40 grader varm och allt är piss" och man kan ju tycka att det skulle ha genererat lite sympati från de som tillverkat mig, men icke! De sov djupt och intensivt och brydde sig inte alls om hur ont jag hade i skulderbladen och näsan och vristerna.

Till slut började ipren-pillret jag tagit att verka och jag somnade in i en obehaglig dröm om en konstsim-sekt som min gamla biologilärare Volker startat. Jag sprang genom korridorer och hittade undangömda dokument om hur gummidräkterna blev mer och mer heltäckande i takt med att hjärntvätten fullbordades, och jag förlorade alla mina vänner till näsklämmor och guppande i kallt vatten.

Det suger att vara sjuk. Jag får alltid en känsla av att vara den sista människan på jorden. Ingen hemma, ingen på msn, ingen i mobilen och jag kan inte gå ut. Ensamhet är schysst när man valt den själv, inte när den tvingas på en. Dagens mest sensationella händelse är att jag just lyckades forma en liten segelbåt av en glasspinne.

Här är en dikt:

Reuben hade ett husdjur utan pupiller
med tovig päls och kropp som en iller.
Men han kramade det hårt och gärna ändå,
för i hans ögon var djuret dyrbart som få.
Det åt enbart fiskrens och lök,
så föreställ dig hur det luktade i Reubens kök.
Och inga flickor ville stanna på te
när de hans monstruösa ögonsten fått se.
Att Reuben inte brydde sig är ett under
men jag antar att det var värt det i kalla stunder.
För när husdjuret kurade ihop sig vid hans arm
blev Reuben alldeles, alldeles varm.

Alla såg sådär eftermiddagssura ut på tunnelbanan idag. Förutom jag och mitt bananchips, vi gjorde klappramsor och utbytte eskimåpussar. Och så fnissade vi åt en knubbig schäfer som fes. Sen åt jag upp honom, men han förlät mig. Min NO-lärare i högstadiet sa att allt man äter sparas i cellerna, för alltid, så nu får vi vara tillsammans hela livet. Det känns fint.

Visst ser han lite ut som Disney's Nalle Puh?

För övrigt är The Boat That Rocked asbra.

Jag insåg just att nedersta hyllan i min bokhylla är fylld med barnfilmer, på VHS dessutom. Varför de står där är ett mysterium. Jag minns inte ens när jag senast kände mig sugen på att krypa ner i soffan och titta på Rugrats, eller Bo-Ko hoppar i galen tunna. Vi rensade min bokhylla och målade om den för ett år sen, borde jag inte ha slängt ner Chipmunkarna i källaren då?

Helt klart är detta en bromskloss för min mognadsprocess. Det är inte konstigt att jag får magknip av allt vuxet. De måste bort! NU!

Fast först ska jag träna och äta och sova och titta på tv och...måla ett russin?

Jag lagade just middag. I min familj fungerar det så att den som lagat maten äter jättemycket och höjer sin egen kokkonst till skyarna medan de andra äter en miniportion och säger "jaa...det var väl gott" när kocken ber om ett utlåtande. Det kan ibland leda till att jag måste äta kopiösa mängder snuskmat och se ut som att jag gillar den eftersom jag inte är någon gudinna i köket utan snarare en spastisk, halvblind vätt.

Men just idag utförde jag mirakel vid spisen. Jag kände bara att jag ville berätta det: Jag lagade god, lagom kryddad mat.

Utöver det så verkar universum vara i balans. Jag har låtsas att jag heter Staffan och läst improviserade dikter om våren in i en gummival under en ganska stor del av dagen. Sedan låg jag på golvet och lyssnade på Astrid Lindgren-sånger medan gummivalen sakta förtärde mig trots mina plågade skrik.

I lördags betade vi av hånglet i Linde (inte jag och gummivalen alltså, om någon skulle råka tolka det så) och kombinerade det med naturgodis, vodka och haikudikter i en glänta brevid någon slags hattfest.

Nu ska jag powernapa innan kvällens studentskiva, som jag förmodligen inte kommer att orka stanna på i mer än sisådär en timme och 36 minuter.

Kramkram