Jag är inte ful, jag är fan fin
Vad besviken jag blir på mig själv när jag, sittandes på toaletten, riktar blicken nedåt och kommer på mig själv med att tänka: "Men fy, när fick jag så tjocka lår?". I det ögonblicket inser jag att jag har kommit lite närmre att bli någon som jag alltid tänkt att jag aldrig ska bli. Finns det något tråkigare än tjejer som tycker att de har feta lår? Det skulle möjligtvis vara par som bråkar om disken då. Usch. De där paren som tror att deras kärlek är så stor och fin att den står över sådana värdsliga ting som smutsig disk och klibbig julmust på parketten, som ingen någonsin orkar torka bort. Ett halvår senare står de likförbannat där och viftar smetiga ballongvispar under näsan på varandra, för båda är ju trötta, och båda har en viktig grej som de måste göra till imorgon.
Egentligen tycker jag nog inte att jag har så tjocka lår. Jag tyckte bara det en liten stund. Men den stunden var nog för att göra mig livrädd. Tänk om jag sakta men säkert håller på att förvandlas till en sån där människa som nyper ihop magfettet mellan tumme och pekfinger, och sedan med skamsen hållning lommar iväg till Ica och köper ett paket pulvershakes med artificiell vaniljsmak. Jag vill inte vara en kliché. Åtminstone inte en dålig kliché, en bra kliché skulle jag nog kunna tänka mig att vara, det kan jag leva med.
Nej fy, jag ska inte bli tråkig, jag ska tycka att jag är skitfin hela tiden. Tillochmed när det är tentavecka och jag inte har duschat på fyra dagar, ska jag tycka att jag är förförisk. Japp, så ska det bli. Frånochmed nu är jag fantastisk.
Hej!
