jossevafan

Mina föräldrar har flyttat ut på landet för sommaren. De gör så, som flyttfåglar ungefär. Fast det har nog inte så mycket med temperaturen att göra, snarare är det väl vågskvalp och verandavin som lockar. Hur som helst bor jag alltså själv i en fyra nu och det är mer än jag kan hantera. Jag förstår inte riktigt hur det går till, men rätt vad det är har kläderna och de halvurdruckna glasen övermannat mig och allt jag kan göra är att fly innan jag själv förvandlas till damm och gamla kvitton.

Idag när jag kom hem från jobbet var hela lägenheten städad, disken var borta och alla mina kläder var tvättade. Det var min kära curlingmamma som hade lämnat sin faluröda lilla fristad för en dag och räddat mig och lägenheten från förfall. Hon är som en eltandborste. Ni vet de där i tv-reklamerna som sveper fram som en tromb och målmedvetet befriar tänderna från gult klägg tills de är så vita att man tillochmed kan höra det: "kling klong".

Jag antar att det här är lite pinsamt, jag fyller ju snart 20 liksom. Men så länge jag sopar lika mycket framför mina småskruttar när jag blir mammagammal så borde det ju vara lugnt. Det kanske hör det Lundqvistska arvet till, att vara både krockkudde och rumpvärme åt sina barn, och ibland även motor om det känns nödvändigt.

Vet ni vad? Jag förlåter alltid folk, nästan i alla fall. För när det värsta har lagt sig kan jag förstå, och nästan känna ömhet inför, den mänskliga klumpighet som oftast ligger bakom sådant som sårar. Och handlar det inte om det så hittar man svaret i en gammal ärrbildning på självförtroendet, eller i en helt omedveten försvarsmekanism.

Egentligen behöver man bara fråga sig själv: "Brukar jag ofta mosa folk med flit? Tänker jag ibland att jag bara vill få någon annan att gråta?". Det är nog ganska få som faktiskt känner att "Jaafan, varje gång jag gör någon ledsen så är det med mening". Förstår ni vart jag försöker komma? Vi är inte elaka, vi är bara väldigt klantiga. Fumliga i själen.

Sen jag började tänka så här har jag varit arg väldigt sällan, det enda som är svårt är att förlåta sin egen fumliga själ. Det lär man sig nog aldrig...

Om någon undrar hur det gick med min koffeinchock så låg jag vaken till klockan två med hjärtklappning och funderade över hur en stekt läpp skulle se ut. Jag kom fram till att det nog skulle vara som en stekt snigel, en sån utan skal alltså. Eller en fikonhalva.

Jag insåg att jag inte skulle somna där jag låg så jag slet fram ett liggunderlag och blåste upp det, och så lirkade jag fram min sovsäck längst inifrån garderoben. Liggandes på golvet låtsades jag att jag var på hajk någonstans i vildmarken, och då somnade jag direkt.

4 timmar senare ringde klockan och jag vaknade lika speedad som jag var när jag somnade. När jag kom till jobbet drack jag mer kaffe för att uppehålla piggheten. Sen gav jag styltorna en renässans på skolgården.

Snart är det helg, jajaja!

Hur tänker jag, som börjar vibrera och rappa ofrivilligt av koffein, när jag dricker en hel kopp kaffe klockan halv nio på kvällen fast jag ska upp sex nästa morgon? Helt jävla ogenomtänkt. Det här ska hjärnan straffas för i helgen, oh ja.

Jag sittdansar till en ballad här i min datastol.

Oätbara saker som jag i hemlighet drömmer om att äta, topp 3:

1. Suddgummi
2. Lim eller klister i någon form. (Jag testade sånt där flytande vitt, typ textillim, på dagis men genomskinligt känns ju klart mer lockande).
3. En läpp. Kanske låter konstigt med tanke på att jag är vegetarian men det är väl lite samma sak som att man ibland känner för att inte bara tugga på tuggummit utan svälja det också.

Jag hittade verkligen en vindruva som ser ut som en cashewnöt!

• Köpa ut sprit åt en minderårig.
• Föra ett samtal med en spansk tant.
• Bada naken och skrika.
• Klättra i träd.
• Vända på dygnet och supa bort den där äckliga lilla Berit som just nu försöker tala om för mig att jag inte har någon plan.
• Köpa en framtid på e-bay.
• Läsa ut en hel bok (mer än 150 sidor).
• Helt oväntat bjuda hem någon som jag aldrig umgicks med i min gamla klass på middag och vin.
• Bli sams med min besvärliga kamera, och använda den så att sommaren 2009 inte blir lika oförevigad som våren.
• Se saker som stannar, uppleva saker som känns och skratta tills jag inte kan andas.