Jag åt upp en halv bläckpenna medans jag skrev det här.

Nisse, min gamla kanin som inte lever längre, var så söt att man fick ont på konstiga ställen. Och ibland när han låg i mitt knä, utmattad efter en långpromenad i solen, övermannades jag av hans gullighet och ville bara krama honom så hårt att han inte fick luft. 

När jag tycker om någon kan jag aldrig komma tillräckligt nära. Jag vill in under huden, bakom revbenen.

Det är konstigt det där, och jag trodde bara att det kunde göra mig ledsen. Citat Josefina för ca ett år sen: "Jag tänker på lycklig kärlek som andra tänker på cancer; det händer inte mig". Sjukt bitter tjej den där 2008-Josefina.

Aja, jag måste sova. Det kan bli spännande, mina drömmar är ovanligt actionladdade just nu.

Pusspuss

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0