Ja!
När jag strosade hemåt från tunnelbanan ikväll kändes livet så fantastiskt bra. Framför mig gick en tjej som såg sådär härligt mjuk ut att jag bara ville peta på henne. Jag föreställer mig att det skulle ha kännts lite som att stoppa fingret i en burk med solvarm pruttlera. Hon hade en gul kjol som fladdrade i takt till musiken i mina hörlurar (On the museum island med Emmy The Great, sjukt bra låt att nattvirvla till). När jag balanserade längs stenkanten vid skolan och månen suddades ut av trögflytande moln kunde jag skymta ett rosa, blomstrande träd i skenet av en gatlykta och jag tänkte "det här är bättre än filmerna, till och med bättre än Eternal Sunshine of the Spotless mind". Sen kände jag mig för ett ögonblick lite klyschig men jag slog bort tanken för ikväll, just ikväll vågar jag klyschan.
Kokosnöt
Nu är jag glad utan att behöva bevisa det, och jag tror att det är därför jag inte kan skriva längre. Jag är inte ett emotionellt missfoster men jag presterar inte heller något.
Det är som att ha förstoppning i fingerspetsarna, orden vill ut på skärmen men de har fastnat. Och det gör ont!
Minns ni hur det var när man var liten? Att man ville vara precis som alla andra, smälta in i den homogena massan, men att det var jävligt svårt? Jag minns en period då alla hade tröjor med Pocahontas på, och så lyckades jag köpa en med fel indiantjej och det kändes som årets förlust. Eller när jag stod på scenen på skolgården en skolavslutning och spelade blockflöjt iförd en vit Di Leva-inspirerad linnedräkt som mamma tvingat på mig, då ville jag dö...eller döda. Jag kände mig alltid så fel, men nu börjar jag inse hur mycket svårare det är att växa upp och slungas in i en värld där det värsta man kan vara är "precis som alla andra". Det jag försöker säga är att det är mer förödande för personligheten att sky allt som är mainstream än att vara mainstream. Det är alldeles för svårt att smälta in för att någon ska lyckas helt med det, det är de som anstränger sig för att vara speciella och annorlunda som tappar bort sig själva till slut.
Hur det sista stycket hänger ihop med det första har jag ingen aning om. Det var nog bara en liten klutt som jag lyckades krysta fram. Förhoppningsvis kan det snart börja komma regelbundet och utan någon större ansträngning. Annars får jag väl börja medicinera.
Färd
Det slog mig att jag är så oberest. Får jag inte fortsatt anställning i maj så måste jag helt enkelt åka någonstans. Irland kanske, eller Norge...Jag har ju fan inte ens varit i Norge!
Känns som att jag skulle behöva älska Sverige på avstånd i en vecka eller så.
Det finns inte så mycket i mig som vill ut just nu, jag har liksom inget kreativt flöde utåt. Men desto mer är jag villig att släppa in. Jag behöver intryck!
Mörka tider närmar sig...
Jag misstänker nu att barnen och fåglarna har allierat sig och smider ondskefulla planer i mörkret. Så passa er, apokalypsen är nära!
Vår
Dessutom gillar jag hur våren luktar. Det är en fuktig doft, som blommor och nybadade hundtassar, men med ett inslag av grillat. Ska springa ut på balkongen och sniffa i mig lite nu faktiskt....
...mmm.
Sådär, nu avslutar jag helgen och går och lägger mig. Det var en bra helg, jag fångade den. Synd bara att alla studsmattor i Vasaparken var ockuperade av små barn med hängselbyxor.
JULIA - 20 år :D
Bland det första jag sa när jag träffade dig, Julia var: "Julia...det känns som att det finns en låt om dig". Och Julia-sånger finns verkligen i överflöd. Här är några.
Nu har du fått bilder och sånger, och imorgon får du en sån där kladdig läppstiftspuss som jag är mästare på! Kärlek till dig Bullen.
Ja alltså, jag är jättetrött
Jag dubbeluppdaterar
Nuförtiden är jag inte ensamstående. Jag tänkte att jag skulle berätta det. Det finns mycket som är bra med att ha någon. Till exempel rakar jag benen mycket oftare nu, och jag gillar att ha rakade ben för då känner jag mig mer som en kvinna. Dessutom kan jag dansa jättefult på krogen eftersom jag inte behöver bekymra mig över vad potentiella ragg ska tycka.
Det är konstigt. Plötsligt känns det helt naturligt att vandra runt med någon annans fingrar lindade kring mina. Jag menar, alla andra gånger jag har funnit mig själv i den situationen har jag mest bara gått omkring och undrat hur länge jag måste gå så innan jag får släppa, typ "men tänk om jag får kramp och det blir klistrigt och jobbigt, måste jag ändå hålla kvar tills jag ska göra något annat med handen?". Det känns bara så självklart nu, och jag vill inte springa iväg så fort jag kommer nära. Jag är glad där, även fast jag får skäggskav på näsan, för det är så tryggt och varmt.
Jag tror att jag har lärt mig att leva i nuet, att inte tänka "men om en vecka? om en månad? om ett halvår?". Det är rätt nu, idag, här, och allt annat är ett senare problem.
God natt
Mitt jobb
Prinsessan och den ondskefulla bläckfisken (En dockteater)
Jag - Muhaha! Nu rövar den elaka bläckfisken bort den vackra lilla prinsessan.
Unge med prinsesshanddocka - Neeeeej! Hjääälp!
Jag - Joo, och han sätter henne här högst uppe i tornet! Men som tur är ska hunden och katten rädda henne.
Unge - Men det går inte, de kan ju inte flyga. Vi behöver en riktig superhjälte.
Jag - Men det är en superhund, ser du inte?
Unge - Nej den har inga vingar, det går inte.
Jag - Okej då, men titta här! Den har ett rep. (Sliter fram ett hopprep ur en låda).
Unge - Jaa! Vad bra!
Jag - Mm, och nu klättrar han upp och räddar henne. Men vänta! Bläckfisken kommer, och han är jääättearg!
Unge - Han sprutar bläck nu, överallt! Ingen ser någonting. Han tar med sig prinsessan till havet.
Jag - Katten är rädd för vatten men hunden hoppar i och räddar henne. Ååh, vad bra!
Unge - Nej, hunden är också rädd.
Jag - Jaha, men vem ska rädda henne då?
Unge - Ingen, hon dör.
Jag - Okej...Men sen flyter hon upp på stranden och så slickar hunden henne i ansiktet tills hon vaknar?
Unge - Nej hon bara ligger där och är död. Det behövs en prins.
Jag - Aha, men jag fixar en prins! Här, den här grisen kan vara prins.
Unge - Nej, det där är inte en prins, det är en gris.
Jag - Men vi kan låtsas...
Unge - Nej.
Jag - Okej, men den här hästen då? Prinsar brukar rida på hästar så det är nästan rätt.
Unge - Ja okej då.
Jag - Jaa, titta hon vaknar!
Unge - Nej det är fel.
Jag - Aja, vi måste gå nu.
SLUT
En kvinna i farten
Torsdagskonst
Jag har tråkigt. Jag ritar. Snart ska jag på studentskiva, på Viperroom.
Ja, det var väl det hela.
Planer
Även om det kanske verkar som att jag mest bara tänker på skumma ansikten på tunnelbanan och vodka så funderar jag faktiskt över framtiden ibland också. Det brukar leda till ångest som jag hanterar genom att antingen begrava huvudet i en varm bröstkorg någonstans under täcket eller panikskapa en plan.
För tillfället är planen att inbilla mig att folk alltid kommer att ta hand om mig. Att jag kan skita i allt; tvätt, disk, räkningar och jobb. Att det kommer att vara så synd om mig att någon helt enkelt måste hjälpa mig till slut. Det känns som en jävligt solid plan.
Just nu känner jag mig väldigt lugn, eller avtrubbad kanske. Men om någon vecka, när min högskoleansökan är oåterkallelig och allt har sjunkit in kommer jag förmodligen att gå i bitar över att jag lät mamma söka åt mig. Jag har knappt sett efter vad hon har valt, det får väl bli en överaskning. Om allt skiter sig åker jag bara. Bort. Och så ser jag vad som händer. Det är ju också en bra plan.
Chup!
Grönplutt
Barn
Jag kanske borde tacka ja, med en bulle i ugnen skulle valmöjligheterna inför hösten minska radikalt. Det skulle kännas fint att krympa världen lite, just nu känns den så fruktansvärt stor.
Baklänges
I lördags var det en skallig man som var omotiverat arg på mig på tunnelbanan. Jag tror att jag stod där han planerat att gå och psykotiska människor har nog svårt att ändra sina planer sådär helt plötsligt. Han löste det genom att förvandlas till hulken och slänga mig genom halva tunnelbanevagnen, nästan i alla fall. Sedan stegade han därifrån och höll krampaktigt händerna kring sitt eget huvud, som om han var rädd att det skulle sprängas annars.
I fredags natt fick jag ögonkontakt med en kille med blont bockskägg på tunnelbanan (allt händer på tunnelbanan såklart), av okänd anledning följde jag efter honom när han gick av vid östermalmstorg. "Men vafan? Jag skulle ju av vid karlaplan? Vad gör jag här?" undrade jag och krävde att han skulle förklara det för mig. Det kunde han inte men jag drog slutsatsen att allt var hans fel och att han därför skulle visa mig vägen. Jag hängde mig fast i hans arm och han ledde mig till seven eleven. Medans han valde mellan nudelwok och korv plockade jag lite lämpliga varor åt honom, sorbet och m&m's bland annat. Det uppskattade han inte så jag fick hänga tillbaka allt och satsa på en annan taktik för att vinna hans förtroende. "Josefina!" sa jag artigt och sträckte fram handen. "Aaa..." svarade han och kisade med ena ögat. Sen tror jag att han kan ha sagt att hans namn var Noppe, eller så har min hjärna hittat på det i efterhand.
Till slut bestämde han sig för nudelwok och en brownie (som han åt upp helt själv trots att jag iakttog honom med stora, vädjande valpögon). Jag föreslog att vi skulle leka en lek som jag och mamma brukade leka när jag var liten. Den går ut på att man ska komma på en sång för varje bokstav i alfabetet. Dessvärre kunde jag inte längre alfabetet utantill, och han kunde inga sånger så vi fick hjälpa varandra rätt mycket, men det var ett fint samarbete. Till Ö skrev han om julen är här så att den började "ögonen...faller i natten nu!". Mycket vackert, jag godkände det eftersom jag anser att nytänkade bör belönas.
Förvånansvärt nog visade han mig rätt väg, och sen frågade han om jag ville följa med på ett glas vin. "Nä" sa jag och gick därifrån.
Nu ska jag snart sova.
Hej!
Min mjuka sida talar
Ibland saknar jag ögonblick redan innan de passerat. Som när barnen på jobbet letar sig fram till min hand och flätar sina små fingrar kring mina, eller när de vaggar fram över skolgården som sjösjuka pingviner i sina bävernylonoveraller. Visst, ofta känner jag mig som en otillräcklig och värdelös hjälpfröken, men bara att få torka bort en trillande tår från en mjuk, liten kind med baksidan av pekfingret gör att det är värt det.
Jaja, jag vet att jag låter som en ensam 30-årig kvinna som lever för jobbet. Det är inte så, egentligen gillar jag inte barn så överdrivet mycket. Men mina ungar är faktiskt bättre än alla andra, och när kvällen är alldeles rosa och jag känner mig lite mjuk i hjärtat så måste jag ju få andas ut några fjäderlätta, tvättstugedoftande moln i ansiktet på er.
Imorgon är det fredag, snart är det påsk. Allt löser sig. Gud är stor osv. (Shit vad jag ska dra in Gud i allt nuförtiden, han/hon/den/det borde lämna mitt huvud. Jag skulle behöva plats till viktigare grejer. Typ minnen, och ett till språk kanske.)
;-)
Framtidsklägg
Hej.
Jag tänker på så tråkiga saker just nu. Framtidssaker. Vuxensaker. Sånt där som jag egentligen inte förstår mig på. Jag vet inte hur man gör. Det blir bara en enda gegga och så blir jag sur och vill slåss.
Jag minns inte vad som gör mig glad. Eller jo...jag blir glad när jag ser en bra film, jag blir glad av att existera parallellt med folk jag tycker om och jag blir glad av att bada i regnet. Men när mår jag bra? När känner jag att jag har uppnått något? Och vad är jag bra på? Problemet är att jag kan göra det mesta och få ett bra resultat, men det finns inget jag är superdupermegabra på. Det sprutar aldrig glitter och trumpetar när jag är färdig. Det är mest bara "sådärja!" och så är det inte mer med det.
Hur som helst har jag pengar nu, pengar gör allt bra. Det har jag sett på TV.
Adieu
