jossevafan

I fredags var jag en aning bakfull och trött. Jag pallrade mig ändå upp och gick på en debatt om pengar och grejer klockan 10.00. Beundransvärt, om jag får säga det själv. Efter debatten tårtminglade jag med en moderattant bland annat. Sedan blev jag intervjuad av tv4-nyheterna om klamydia. Jag sa att man borde försöka skrämma folk till kondomanvändande, att rädsla är det enda effektiva medlet. Sen gick jag hem och åt en vitlöksbaguette och halvsov i soffan.

Dagen gick förvånansvärt fort och jag hängde inte riktigt med. Det gjorde mig ledsen. Jag smsade Joakim och han sa att jag kunde få följa med honom till Ikea. Det blev ett lätt apatiskt, men trevligt besök. När jag kom hem drack jag en flaska fransk cider och tittade på Peter Jacksons version av King Kong. Adrien Brody var alldeles för fin vilket gjorde mig omotiverat bitter. Jag bestämde mig för att bota bitterheten med en promenad. Det var trevligt att driva runt i Uppsalanatten. Jag hängde utanför domkyrkan ett tag, ställde mig i skarven mellan det heliga, och de syndiga lustarna på Värmlands. Sen gick jag ner till ån för att sitta och melankolidingla med benen ett tag. Det gjorde susen. Jag gick hem och somnade som ett litet barn. Sjukt pretto kväll, nu när jag tänker på det. Men jag kan försäkra att baskern låg kvar hemma i byrålådan hela tiden. Om det nu gör någon skillnad.

Lördagen ägnades åt att servera mat till ett hemligt sällskap. De fick kött. Jag fick en kommunistmedalj och en rödvinsdoftande kram som tack. Det hela var mycket surrealistiskt. Det fanns svärd och konfettikanoner, och vid ett tillfälle stod en man i köket, enbart iförd kalsonger. Allt gick bra i alla fall. Dock råkade jag drämma till en äldre herre i bakhuvudet med ett stort silverfat. Som tur var reagerade han inte. Det är det som är så bra med snaps.

Idag har jag tvättat och varit trött. Och köpt dadlar. Fan. Varför har jag suttit här och tillfredsställt mina kolhydratscravings med russin när jag har dadlar? Suck...

Öhm. Jag tror att det här kan ha tagit riktningen åt det lite tråkigare hållet. Sånt händer. Nästa helg får det bli lakritsshots och fest istället.

Ibland träffar man personer som liksom verkar bära ett hem inom sig, ett ombonat litet tillhåll strax innanför revbenen, och om man bara får komma tillräckligt nära kan man få bo där. Då faller allt på plats. Det luktar som något man alldeles för länge har glömt att komma ihåg, och allt det där som man har gått och varit rädd för, det finns inte ens längre. Så länge man bara får stanna i det där hemmet, hos den där personen, så är man immun mot alla sjukdomar, och fin i alla speglar.

Sen finns det andra personer som har den exakt motsatta effekten. Man råkar lägga ett finger för mycket på en arm, eller andas in lite för djupt, och plötsligt har man gått bort sig helt och hållet. Att försöka gömma sig i sådana personer känns lite som att sitta på ett isflak som driver omkring för sig självt mitt ute på Nordsjön. Aldrig har man varit räddare, vilsnare och mer ensam.

Jag vet inte hur det är för andra, men jag behöver bara lukta lite, känna efter och skrapa på ytan. Det tar knappt en sekund, så vet jag precis om jag har träffat någon som jag skulle kunna bo i eller någon som jag bara skulle gå vilse i. Jag undrar vad det beror på? Kanske är det något kemiskt. Vätskor och enzymer och grejer, som ska komma överens med varandra. Kanske är det hjärnan som minns något, lite i hemlighet någonstans längst där bak, som blir viktigt helt plötsligt. Underligt är det hur som helst. Visst har det såklart något att göra med hurdan personen som man träffar är också, men det är inte ett dugg rationellt. Jag menar, man kan ju känna sig trygg med någon som är fullkomligt livsfarlig och man kan vara rädd för någon som har allt under kontroll och aldrig skulle vara något annat än snäll.

Magkänsla, heter det ju. Min mage är rätt skeptiskt inställd till alla just nu. Vi får jobba på det, jag och magen.

Chup!