jossevafan

Ibland träffar man personer som liksom verkar bära ett hem inom sig, ett ombonat litet tillhåll strax innanför revbenen, och om man bara får komma tillräckligt nära kan man få bo där. Då faller allt på plats. Det luktar som något man alldeles för länge har glömt att komma ihåg, och allt det där som man har gått och varit rädd för, det finns inte ens längre. Så länge man bara får stanna i det där hemmet, hos den där personen, så är man immun mot alla sjukdomar, och fin i alla speglar.

Sen finns det andra personer som har den exakt motsatta effekten. Man råkar lägga ett finger för mycket på en arm, eller andas in lite för djupt, och plötsligt har man gått bort sig helt och hållet. Att försöka gömma sig i sådana personer känns lite som att sitta på ett isflak som driver omkring för sig självt mitt ute på Nordsjön. Aldrig har man varit räddare, vilsnare och mer ensam.

Jag vet inte hur det är för andra, men jag behöver bara lukta lite, känna efter och skrapa på ytan. Det tar knappt en sekund, så vet jag precis om jag har träffat någon som jag skulle kunna bo i eller någon som jag bara skulle gå vilse i. Jag undrar vad det beror på? Kanske är det något kemiskt. Vätskor och enzymer och grejer, som ska komma överens med varandra. Kanske är det hjärnan som minns något, lite i hemlighet någonstans längst där bak, som blir viktigt helt plötsligt. Underligt är det hur som helst. Visst har det såklart något att göra med hurdan personen som man träffar är också, men det är inte ett dugg rationellt. Jag menar, man kan ju känna sig trygg med någon som är fullkomligt livsfarlig och man kan vara rädd för någon som har allt under kontroll och aldrig skulle vara något annat än snäll.

Magkänsla, heter det ju. Min mage är rätt skeptiskt inställd till alla just nu. Vi får jobba på det, jag och magen.

Chup!