Föräldrar
När det var 90-tal och alla ville vara Spice Girls sydde min mamma magtröjor till mig. Lagom långa för att en nioåring skulle kunna ha dem i skolan. Personligen kände jag egentligen ingenting alls inför Spice Girls. Men jag ville gärna vara en sådan som hade magtröja. En dag när jag var med fritids på Nytorpsbadet var det en äldre kille som kastade ett ruttet äpple på mig så att jag fick en stor fläck på min magtröja. Han hade ingen särskild anledning till det, men sådär gör ju folk ibland. Jag hatar honom fortfarande, fast jag inte minns vem han var.
Min första riktiga utlandssemester var med mina föräldrar, till Jersey. Jag gick fortfarande på dagis, och jag minns att innan vi skulle åka sa jag till alla fröknar att vi skulle flytta dit, för jag trodde att det var samma sak. På Jersey var vi i en gammal borg. För att göra miljön mer levande hade man ställt fram vaxdockor lite här och var, och så spelades det musik som jag förmodar var tänkt att upplevas som vacker. Jag tyckte att det hela var fasansfullt, och vägrade ha ögonen öppna eller gå någonstans över huvud taget. Pappa bar mig genom hela borgen och jag blundade in i hans axel. Det är väl sådant som föräldrar gör, men tänk vad fint att ha någon som låter dig vara en rädd liten klump i hans armar, medan han både går och ser för er båda.
På pappret är jag vuxen nu, men i relationen förälder/barn är det en rätt ovidkommande sak. Som när vi bodde på vandrarhem i Sundsvall och jag blev övertygad om att jag led av blodbrist, så de fick skjutsa mig till akuten, halvvägs in i julinatten. Jag och mamma satt i undersökningsrummet och väntade på läkaren och pappa gick på promenad. Efter ett tag dök pappa upp med en flaska Ramlösa och några plastmuggar. Flaskan hade blivit rejält skakad när han var ute och gick så när han öppnade den sprutade det bubbelvatten över halva undersökningsrummet. Pappa lade sig på det sterila landstingsgolvet och torkade med papper. Mamma och jag skrattade så att vi grät. Jag kände mig inte alls lika dödligt sjuk som jag gjort en timme tidigare.
Vi är inte sådana som blir sentimentala, eller håller om varandra onödigt länge. Jag tror inte att det behövs för att veta att man är en del av någonting bra. När jag fastnar i ett mellanrum och behöver stadiga handtag för att ta mig vidare till någon slags fortsättning, då har jag dem.
