Lägesrapport
I fredags var jag på vift med Frida och hennes Rytmuskompisar. Mitt sms till Marion beskriver situationen ganska väl: "Det är Grease och jag kan inte dansen". Det är inte en myt att musikklasser är lite sektartade. Girls just wanna have fun slogs på och alla dansade omkring helt synkroniserat och sjöng, i stämmor. Jag bara satt där och kände hur sjukt det var, roligt, men sjukt. En skön kväll var det i alla fall och jag var en duktig flicka. Jag kom hem tidigt, drack min aloe vera-juice (som ska vara värsta universalmedicinen tydligen) och åt kidneybönor framför Xena - krigarprinsessan. Alternativt fyllekäk är lite grann min grej. Planen var att jag skulle hålla mig vaken tillräckligt länge för att hinna se Dharma and Greg men jag somnade i soffan och saboterade allt arbete som kiropraktorMaria hade lagt ner på min rygg samma dag, soffan är nämligen ca 1,50 lång och stenhård. Verkligen för mycket info men det kan komma att bli viktigt någon gång, it´s all in the details.
I går var jag på Konstig klubb. Det var konstigt. Jag var inte lika duktig, men inget oroväckande hände. Förutom en snabb grej med en halvnaken kille med bröst och flygarmössa men det försöker jag förtränga.
Fuck, nu råkade jag kleta punchgodis på datorn. Förmodligen ett tecken på att jag ska ta mig en tallrik kräm och titta på tv istället.
!!!
Det är över nuuuuu
Nu har jag inget jobb längre, ingenting som drar mig upp ur sängen på morgonen. Jag hade sett fram emot den här dagen, väntat på att få smälla upp entrédörrarna och skrika "Free at last!" med armarna sträckta mot himlen. När den väl kom kändes det inte så bra som jag hade väntat mig. Jag hatar att veta att allt är för sista gången. Sista gången jag stämplade in och sa "God morgon" till förmonteringsgruppen, sista gången jag åt lax i restaurant Eat´n meet och sista gången jag hämtade guldiga stift i den skräckinjagande megamaten. Det var inte alls en befrielse att lägga esd-rocken i smutstvätten och lämna in kortet för att avregistreras ur systemet. Jag kommer att sakna pennorna som stack upp så där rutinerat ur min bröstficka, och skalpellen som var så praktisk att öppna kartonger med. Helst ville jag bara stanna kvar, limma fast mig vid dragskåpet med snabbtorkande epoxi-lim. Då skulle jag kunna lyssna på Simons ryska telefonsamtal och överkonsumera gummihandskar för alltid. Visst, mina ergonomiska sandaler var hysteriskt fula, men de gav mig en identitet. Jag var en förmontör! Vem är jag nu?
Ikväll ska jag finna en ny identitet i ölglasets botten. Man kan hitta mycket där har jag hört. Språkkunskaper och vackra pojkar bland annat. Synd att det inte är så varaktigt bara.
Pappa råkade klämma ut en sträng idominsalva på tandborsten imorse förresten. Han är en oändlig humorkälla.
Kram
He´s alive!
En hård tjej, det är jag.
När jag gick förbi skolan tittade två små fjortistjejer väldigt snett på mig. Det är inte bara paranoia nu, utan på riktigt. Jag tror att det berodde på att jag hade mössa och balanserade på en stenkant med armarna utsträckta, sånt är ganska ocoolt ur en 13-årings perspektiv. Det irriterar mig när småttingar som borde se upp till mig inte gör det. Som den där gången när jag och Sanna kom gåendes och en liten kille hostade fram "punkare" och skrattade. Vafan? Vet han ens vad en punkare är? Det är ju bara skrattretande att han använder det som skällsord, och på mig dessutom som inte alls är det. Bara för att jag inte har tuttarna vid hakan och är orange i ansiktet som hans tjuvrökande flickvän så tycker han att de är mycket coolare än mig. De kan ju glömma att jag köper ut åt dem när jag blir 20. Jag är faktiskt skithäftig, så det så!
Nämen hej!
Imorse sov jag väldigt djupt på t-banan. Jag drömde att jag sträckte ut handen och skulle greppa någonting. När jag vaknade hade jag en obehaglig känsla av att jag på riktigt hade suttit där med armen pekandes rakt ut mot gubben mittemot mig samtidigt som jag andades tungt. Tänk om jag faktiskt gjorde det? I sådana fall tycker jag lite synd om farbrorn, ingen trevlig start på dagen.
En gång läste jag om en tjej som aldrig vågade ha orakade ben av rädsla för att något skulle hända henne och att hon då skulle vara helt hårig när folk kom för att hjälpa henne. Och tänk om hon skulle råka dö? Hon ville absolut inte begravas med hår på benen. Grejen är ju att håret fortsätter växa ett litet tag efter att man har dött, så för att det ska lyckas får man skriva någonstans att ens sista önskan är en vaxning. Om man hamnar i koma är hårväxten så klart som vanligt, därför finns det särskillda anställda på sjukhuset som sköter rakning och klippning på sådana patienter. Det har jag sett på Simma lugnt Larry. Fast då var det bara skägget som nämndes, borde man höra av sig till sjukhuset i förebyggande syfte och säga att man vill få benen rakade och ögonbrynen fixade några gånger i månaden ifall man skulle hamna i koma? Det tror jag att jag ska göra. Kul att ligga där med ihopvuxna ögonbryn när folk kommer för att hälsa på liksom... Jag vet i och för sig inte riktigt om jag skulle kunna få till ett rejält Frida Kahlo-bryn, men det är dumt att chansa.
Jag har ätit ett helt paket dadlar nu. Det var gott. Julen är här. Eftersom jag blir arbetslös (eller arbetsfri som det tydligen ska kallas) lagom till december tänker jag följa adventskalendern slaviskt. Då kan jag njuta av att få somna om efter den varje morgon.
Hoppetihopp!
Uuuuusch
Jag har just varit och sett Johan Glans på Chinateatern med Julia. Kul kul kul. På t-banan dit hände en grej som gjorde mig lite ledsen. Jag satt och berättade om min dag för Julia, med ganska mycket entusiasm eftersom jag spenderat i stort sett hela förmiddagen i tystnad. Plötsligt sa en översminkad tant med tights och hörselskydd till mig: "Snälla rara! Kan du inte bara dra igen? Det är ju utmattande att höra dig". Självklart ville jag ge henne en trotsig blick och skrika: "NEEJE!! Sitt nån annan stans ditt äcklo!". I stället la jag skärrat en hand på bröstet och sa: "Oj... Det var inte med mening".
Varför finns såna människor? Nu kommer jag aldrig mer att våga prata. Jag har en genomträngande röst som får folk (med hörselskydd) att bli utmattade. Jag hatar henne, hoppas att hon äter dålig svamp imorgon och får diarré. Hon kan gott bajsa ihjäl sig. Fitt-tant!
Så, nu känns det lite bättre. Som den obotligt svenska lilla flicka jag är knyter jag näven i fickan och tänker att "Äsch, hon kanske hade en dålig dag; PMS, parkeringsböter eller halsduksludd i ögat". Eller en haschpsykos, ganska troligt av hennes utseende att döma...
(Ja, jag är schizofren)
Un besito para vosotros! Eller nåt.
Otippat va?
En musiksaga i ett vinterlandskap
När Australia med the Shins slogs på fylldes jag med ny energi och styrde kosan mot mitt gamla gymnasium. Mitt på skolgården gjorde jag en snöängel, som en flyktig ros på min skolgångs grav. Sedan låg jag kvar där ett tag och lyssnade på Shooting star med Amy Diamond (en fantastisk låt om man tänker lite utanför lådan). Täckt med snö och rosig om kinderna gick jag hemåt igen, nu till blandade Pet Shop Boys-hits. Livet kändes väldigt bra och jag var inte ens sugen på godis längre. Jag funderar på att ge ut en självhjälpsbok, filosofin är: "Lyssna på musik, stressa inte och skit i planen."
Skräckbebis
Pans nattklubb är inte bra. Bara så att ni vet.
Jag rimmar i timmar, tills jag svimmar. Yo
Här sitter jag och äter druvor små.
Måste hoppa in i duschen för snart ska jag gå.
På bordet ligger en mango som är grön.
Jag är trött och inte så skön.
Ikväll dricker jag nog några drinkar.
Inte för många, jag vet hur man pinkar.
Min hårdag är inte alls på topp.
Men det löser jag när jag tvagat min kropp.
Sanna väntar med en flaska sprit.
Jag borde verkligen skynda mig dit.
Många skriver på msn.
Det är för att jag är en fantastisk vän.
Pappa tassar på kökets golv.
Han kommer somna innan tolv.
Nu är det brådis på riktigt.
Men man ska skynda försiktigt.
Annars kan man halka och slå sin stjärt.
På en fredagskväll är det inte så värt. (Ja jag vet, dåligt rim men jag är stressad)
Hej då och ha det så gott.
Uppskatta livet, stort som smått!
Lite emotionellt sådär
Men tänk om jag är ensam om mina krav? Tänk om alla andra bara vill ha någon och inte just mig? Rädslan för att upptäcka att jag bara var en pinne i stegen upp till det egentliga målet när jag trodde att jag nått min slutdestination gör att jag inte kan lita på någon. Jag ser hur lätt folk ersätter varandra, hur fort de glömmer, och jag kan inte för mitt liv förstå hur de lyckas. Hur kan man hitta rätt så ofta när världen är så full av ointressanta människor? De är helt enkelt överallt, de där tråkigt korrekta och normala. Sanningen är ju att ingen egentligen är helt normal så om någon verkar vara helt fri från skavanker så är det bara för att han/hon döljer dem så väl. Fler obehagliga överaskningar att vänta alltså. Jag är alltid skeptisk inför nya människor tills jag har hittat deras svaga sidor, då kan jag andas ut. Hittar jag inget så beslutar jag mig för att personen lider av latenta psykiska störningar som bara väntar på att blomma ut.
En gång läste Julia högt ur en kärlekspoesibok, det stod något i stil med: "Man älskar någon mer för bristerna den har än för de bra sidorna". Jag fattade inte riktigt då, tyckte bara att det lät konstigt. Men sen hörde jag en kvinna på radio som hade förlorat sin man. Hon berättade att innan han dog brukade hon alltid störa sig på skäggstubbet som samlades i handfatet när han rakat sig. När han sedan försvann spenderade hon många morgnar ihopsjunken över det kalla porslinet, gråtandes över att de små stråna aldrig mer skulle ligga där när hon kom in för att borsta tänderna. Det är nog så att det finns något vackert i den mänskliga felbarheten. En röst blir mer älskvärd när man har hört den brista.
Ibland känner jag att det är så viktigt med självdistans att seriositet har blivit tabubelagt, därför viftar jag bort allt nu och frågar: Vill någon åka skridskor med mig? När som helst, var som helst! (För det finns väl is på IP?)
So long - Flaggstång
Det började med Prismas uppslagsbok och slutade i koma
Visste ni att det vetenskapliga namnet för spermier är spermatozoer? Det låter som krigare från rymden.
Jag vet inte vad jag ska skriva. När du öppnar ett tomt dokument, eller vad det nu kallas i bloggsammanhang, gäller det att sluka den stora vita ytan innan den slukar dig. Nu har jag stirrat lite för länge för att inte bli tomhetens middag. Det är farligt att fundera överhuvudtaget, gör man det för mycket inser man hur konstigt allt är. Som att upprepa ett ord tills man knappt minns vad det betyder, eller att tänka på sina andetag så länge att man glömmer hur man andas av sig själv. Ibland spenderar jag så långa stunder instängd i mitt eget huvud att tankarna förvandlas till en enda gegga, då är det helt omöjligt för mig att kommunicera med någon annan människa. Det är läskigt när det händer, när man totalt tappar samtalsreflexen.
Allt blev en enda klyscha, men det är där sanningen ligger, i klyschorna. För inte så länge sen insåg jag plötsligt att allt är som i sångerna. Det där som man trodde var tomma ord, utfyllnad, det finns på riktigt. Nu menar jag inte de där djupa sångerna från hjärtat, de är ju sanna eftersom de kommer just från hjärtat, utan de där töntiga "Oh baby"-sångerna. Människor är inte så jäkla unika egentligen, det som gäller för en gäller oftast för väldigt många andra. Därför stämmer klyschorna in på de allra flesta.
Jag kommer kanske inte att tycka så imorgon, för jag har inga principer, men jag tycker så idag och det är väl det som räknas? Nuet.
Peace
Sparsamt hej
Jag nöjer mig med att rikta mig till Julia och säga att hennes del i mina vänner-följetången kommer väldigt snart. Den är nästan helt färdig i mitt huvud men det är fullkomligt omöjligt att skriva några längre verk när mina föräldrar är hemma. Det blir inget bra klimat för skapande. Du är inte bortglömd min käraste Bulle, så fort jag får en bakis förmiddag eller en övertrött natt för mig själv sätter jag igång.
Sparsamt hej då
Tredje gången idag, jag vet, men jag lovar att sova sen.
Jag har haft lite svårt att sova på senaste tiden...
Eskapism
Jag hörde ordet på radio idag, enligt Svenska Akademiens ordlista betyder det: "flykt undan nuet, verklighetsflykt". Det är mitt nya favoritord och jag ska använda det minst en gång i timmen. Jag tror även att jag ska trycka upp visitkort med Profesionell eskapist skrivet under mitt namn, kanske klämmer jag dit en liten bild på mig själv där jag vilar hakan i handflatan med huvudet bland molnen.
Nu ska jag ägna mig åt lite eskapism i nackareservatet. Titta på månen, andas vinterånga och fantisera ihop en alternativ verklighet med Sanna där vi slipper tidiga morgnar och obegripliga män.
Hälsningar / Jorgefina (Om jag var en spansk transvestit skulle jag kalla mig för det, insåg jag i detta nu)
Hej
Sådär ja, då var helgen avklarad. I fredags var jag full. Jag åkte taxi med afrikansk musik i. Det var väldigt trevligt tills chauffören ville hålla mig i handen. Här är några bilder för att illustrera kvällen:
1. Vi drack öl och en kille gjorde en Josse i bakgrunden, dvs. lokaliserade kameran på ett lite för långt avstånd. 2. Temat var sexifierat psykotisk. Tvångsmässigt bortpillande av etiketter har blivit mitt signum. 3. Bordet deppade lite. 4. Spex. 5. Jag hade två beundrare och satsade uppenbarligen hårt på att få bröstcancer. 6 & 7. Jag försvann hastigt och lustigt och lämnade kameran till Kristin, det här är mina två favoriter av bilderna som fanns på den när jag fick tillbaka den.
Igårkväll var jag och drack lite sprit hos Frida och sen gjorde jag en snabbvisit på en maskerad. Eftersom idétorkan var ett faktum kände jag mig lite besvärad inför hela utklädnadsgrejen. Jag frågade min vilsna spegelbild: "Vem är jag?", "I kväll är du en svår indieflicka med poetdrömmar" svarade den så då körde jag på det. Alla frågade om jag var en skurk. För att ändå försöka leva upp till min roll som svår svarade jag bara: "Jag är den du vill att jag ska vara, allt och ingenting" och kisade lite med ögonen.
1. Fin Julia. 2. Mitt svåra jag.
Idag har jag haft en heldag på armémuséet med Fanny och Camilla. Fanny gjorde min dag genom att dansa sextiotalsfult till Lill-Babs, jag och Camilla testade militärjackor. Sen såg vi Dr. Alban på konsum.
Tjipp tjopp!
Heeeeej!!!!!!!! (Vinkar och ler)
Ikväll ska jag baske mig ut och festa, fast jag är trött och det är storm. Jag är i behov av ett kravlöst hångel, sånt som man gör bara för att man kan. Att begrava händerna i en total främlings hår och känna hur rummet snurrar fast man står helt stilla, det är som meditation. Då tänker jag inte på något annat än hur hans parfym luktar, och musiken som är så hög att den tränger in i varenda liten por. Ingenting behöver leda till någonting och nästa gång vi ses behöver vi inte ens hälsa, det ingår inte i avtalet. Det är ett vinnande koncept tycker jag, anonym intimitet. Man behöver aldrig bli besviken om man inte förväntar sig nåt. Jag skiter i att jag bara är en i mängden för det är ju han också, och jag blir inte ledsen när han inte ringer nästa dag för statistiskt sett är han ändå ointressant. Visst, det kan låta lösaktigt, men jag har hört att man får bättre immunförsvar av att hångla och det är ju bra. Dessutom är det ju bra med lite referenser när man väl börjar sökandet efter the real thing.
Så nu ska jag snart börja ladda, dags att dränka Berit i öl och skicka kryptiska sms till omvärlden. Jag har sparat ett favoritfylle-sms som jag skickade till Sanna en natt när jag var längre in i dimman än Ronja och Birk. "Hahaha, piercng gånge. Gary a lands. M.in chef till ha mig" Jag försökte förklara om mitt piercinghångel och att min chef gärna ville ha kvar mig på jobbet men att det inte fanns något att göra, tror jag, men vad det där om Gary i mitten handlade om är väldigt oklart.
God helg!
Burn after reading
Yees! Så jävla bra var den. Se den, allihopa, NU!
Tjejen som satt brevid Julia hade det mest bisarra skratt jag hört i hela mitt liv. Jag tror att hon skrattade i alla fall, möjligtvis kan hon ha satt något i halsen också. Det kom på helt fel ställen och lät ungefär som någon som får en knuten näve rakt in i solar plexus, fast ljusare. Vi dog nästan av skratt i våra biofåtöljer.
Jag lyssnade igenom Anna Ternheims nya skiva igår, Leaving on a mayday. Hon får mig fortfarande att rysa av välbehag men det är liksom inte samma sak längre. Det känns som att hon tillhör så många andra nu. Självklart har jag alltid vetat att det finns fler där ute som gillar hennes musik men det blir så påtagligt nu när hon är överallt. Varför måste media exploatera allt fint? Måste What have I done? spelas tjugo gånger om dagen i P3? Måste hennes ansikte fläkas ut över en hel sida i Metro? Det känns bara vulgärt. Den där dyrbara diamanten som jag brukade vårda ömt i mitt hjärta har pulvriserats och snortas nu av tusentalt civila idioter.
Det är nog mitt ego som talar nu, men visst känner man ibland att man vill ha något helt eget? En väl dold sandstrand mitt i storstaden som man kan fly till. Problemet är bara att man gärna vill berätta för alla så att de ska inse vilken värdefull hemlighet man bär på. Precis som när man blir kär och vill tala om det för hela världen. Men en hemlighet är inte värd mycket om alla känner till den och på nolltid är den tidigare så idylliska stranden full av fimpar och färgglada plastleksaker.
Om jag någon gång lyckas skaffa mig en redig karl ska jag hålla honom gömd i garderoben, för jag vet att folk lämnar fingeravtryck utan att alls mena det.
lamtumirë!
Aloha
I kombination med detta har jag en pappa som älskar att leka medicinman. Så fort jag nämner en av mina många krämpor tar han fram sin svarta neccessär och tvingar i mig något suspekt gammalt piller, gärna naturläkemedel. I dag gnällde jag över att min sköldkörtel var öm och att jag hade andningssvårigheter, helt sant fast förmodligen väldigt psykiskt. Pappa rotade genast fram en stor burk med texten Kosttillskott från Alg-Börje. "Den här kan du behålla som din egen" sa han stolt. Kärlek till pappsen för det, men fy farao vad äckligt det smakade, som fiskrens toppat med parmesanost ungefär. Nu ska jag bära med mig den överallt, min alldeles egna algtablettsburk, fullproppad med isländsk knöltång.
Dagens stora händelse var att jag hittade Anna Ternheim inne på Bengans skivaffär. Hennes skiva släpptes idag och jag åkte dit efter jobbet för att köpa den. Till min häpnad satt hon där i ett hörn vid ett bord och signerade skivor, så jag ställde mig i den korta kön och väntade på min tur. När jag kom fram sa jag någonting i stil med: "Ööh, skriv här!". "Vad heter du?" frågade hon, "Josefina" svarade jag. Sen var mötet över. Hon var snygg, jag skulle nog kunna överväga att bli kär i henne om jag var lagd åt det hållet. Egentligen skulle jag gärna vara lesbisk, hela gaygrejen verkar så mysig med alla parader och roliga klubbar. Jag frågade en bög en gång om det är roligare att vara gay än straight, han sa att det var det. Så jag arbetar på det, överlag är ju tjejer snyggare än killar men de verkar vara rätt jobbiga när det kommer till förhållanden. Killar är bra för de är ganska okomplicerade, och så är de inte så överdrivet emotionella heller. Jag behåller mitt sinne öppet men fortsätter nog dras till killar ett litet tag till, det känns säkrast så.
Rickard Wolff har inget hår på bröstet
Jag har alltid undrat vad vagnfel egentligen betyder i t-banesammanhang. Det leder jämt till en massa förseningar men vad är det? I dag fick jag min fråga besvarad. Jag hamnade nämligen mitt i händelsernas centrum och fick uppleva ett vagnfel på nära håll. Besvikelsen var stor. Jag trodde att det skulle låta "Kapoofffff" och så stannar allt upp och en liten man med blåa kläder och verktygslåda måste komma och greja med en skiftnyckel. Så var det inte, det var bara en dörr som inte gick att stänga. Allt som krävdes var att föraren knuffade lite på den och sen var ordningen återställd. Verkligheten suger.
En tröst var i alla fall att jag fick uppleva vagnfelet tillsammans med Rickard Wolff. Han satt brevid mig och läste kulturnyheterna baklänges. När han upptäckte att jag läste över hans axel vred han lite besvärat på sig så då slutade jag, men jag hann se att han var speciellt intresserad av artikeln: "Bli en vinnare - som obama". Det hela var en stor händelse i mitt kändiskåta liv.
baj baj
Förlåt, jag har bara så tråååååkigt
Jag äter mjölk med fiberhavregryn, jag orkade inte göra gröt. Min nacke gör jättejättejätteont. Snart ska jag träna. Det är en rosaglittrig orkidé som iakttar mig, hoppas att den inte är köttätande. Jag dödade nästan en tant i dag, hon var ful och stirrade på mig i en kvart. Jag gillar inte folk som stirrar, speciellt inte fula tanter. Det känns som att jag borde göra någonting åt min livssituation. En kringresande cirkus skulle vara najs, fast jag vet inte riktigt vad jag skulle kunna bidra med. Mamma sa att det är artisterna som säljer popcorn så då behöver de ju ingen liten söt Josefina med rutig skjorta och pappershatt som gör det. Jag kanske kan hoppa genom en brinnande ring.
Hej vad det går, utför alltså. Men det blir nog bättre när jag blir arbetslös, då slipper jag radiomodulerna. Uuuuusch...
Mitt liv i bilder
1. Jag hade en bra dag 2. Jag såg söt ut och åt en macka 3. Jag drejade en klump 4. Jag och mamma deltog i en frågesport, den asiatiska tjejen till vänster vann. Hon fuskade 5. Jag slutade femman och lämnade Christina Atlin bakom mig 6. Jag och Sandra sprang genom södra länken 7. Jag slutade nian och kom ut som emo 8. Jag red 9. Jag hade min första fylla 10. Jag vann på gröna lund 11. Jag fick vara med på omslaget till en erotisk roman 12. Jag gjorde mitt livs framträdande med Julia på en Tallinkfärja 13. Jag tog studenten 14. Jag hade mitt livs värsta baksmälla 15. Jag var en missnöjd människa med en jävligt äkta solbränna
Asså, typ inteeh...
Jag började titta på There will be blood. Nu är hela kvällen förstörd. Det känns som om någon har spraymålat mitt inre med svart, kletig olja. Vilken annan dag som helst hade jag nog kunnat skaka det av mig, men den här novemberkvällen är för mörk och regnig för socialrealism. Nu är det både svart ute och svart inne.
När jag går hem sent på natten brukar jag tänka på våldtäktsmän. Inte för att jag gillar det alltså, utan för att jag vet att det är deras tid på dygnet. I alla fall är det vad mamma säger till mig. Det är sjukt egentligen, risken att bli våldtagen minskar ju inte för att jag är rädd, jag får bara en lite sämre avslutning på kvällen. För att lugna mina nerver brukar jag försöka tänka logiskt. Det lär ju inte direkt vara våldtäktssäsong nu, vem skulle vilja dra fram pillesnoppen när det är nollgradigt och tvångsknulla någon i en blöt lövhög? Fast det är klart, han kan ju släpa in mig i en port, men då skriker jag så högt jag kan. Om han inte håller för min mun, men han kan inte både hålla för munnen och hålla fast mina händer så då kan jag klösa ut hans ögon. Jag brukar även försöka minska mitt våldtäktsofferpotential genom att se så osexig ut som möjligt, helst lite pojkaktig, med luvan nerdragen över ansiktet.
Jag skulle kunna tänka mig att fira nyår om en vecka eller så, det känns som att lite fyrverkerier och champagne skulle vara på sin plats. Det är min lott i livet att alltid ligga i ofas med verkligheten. När det nya året är här kommer jag att vilja fira midsommar. För några dagar sen var jag väldigt sugen på lite julafton, med glögg.
...
Damdamdam damdadam damdadam!
I dag har vi haft Star Wars-maraton hemma hos Thomas. Vi började strax efter klockan 09.00 och slutade runt midnatt. Jag hade aldrig sett en hel film och nu har jag plöjt igenom alla sex på bara en dag. Inser ni hur sabbad man blir i huvudet av det kombinerat med alldeles för lite sömn? Jag kommer inte på något alls att skriva, det finns liksom inte rum för någonting annat än avhuggna händer och rymdskepp där uppe just nu.
Den här lilla bloggstunden ledde inte till något revolutionerande direkt, men så är det ibland. Jag fick i alla fall något att variera mandarin-ätandet med. Det hade inte känts bra att avsluta dagen med att äta två mandariner stirrandes in i väggen. Det skulle Luke Skywalker aldrig göra...
May the force be with you
Se The Royal Tenenbaums - Avklarat!
Pappa har dödat en fluga idag. Den var tydligen hyperaktiv och flög runt i hans rum på jobbet. Han frös den till döds med 50 grader kall kylspray, efter en vild jakt. Sen tog han närbilder av flugans ansikte som han nu sitter och tittar på. Han ropar på mig hela tiden för att jag ska komma och kolla: "Fan Josse den här måste du se! Han har öppen mun och ser ut som en alien!". Nu skriver jag om min pappa igen, men vad ska jag göra? Han är helt enkelt för underhållande för att jag ska kunna hålla tyst om det, så ni får stå ut.
I dag när jag köpte skor kom jag på mig själv med att säga till experditen: "Ja, jag har ju så jäkla svårt att hitta skor så det är väl lika bra att slå till". Varför säger jag sånt till en människa jag inte känner? Det gör man väl inte om man inte är 73 och alldeles ensam? Snart säger jag väl till kassörskan på konsum att jag ska köpa lite fikon för att det är så gott att tugga på framför dobidoo. "Svårt att hitta skor" förresten!? Det låter ju som att mina fötter är helt deformerade och fulla av broskknölar. Det där beteendet måste jag jobba bort.
Eftersom jag som vanligt var extremt understimulerad på jobbet satt jag och tänkte på låtar som ska få vara med på mitt livs soundtrack. Jag planerar nämligen att utveckla en bloggkommentar som jag skrev till Kristin och sätta ihop en spellista med låtar som har fastnat i min hjärna under åren. När jag har fixat en dator med ljud kommer den nog upp här på bloggen med tillhörande youtube-länkar. Hur som helst började Det gör ont med Lena PH spelas upp i mitt huvud och jag försökte minnas varför. Oskarpa minnesbilder började uppenbara sig framför mig; ju jutsu-dojon på Magnus Ladulåsgatan och en flaska fylld med vodka, lådvin och sprite. Mitt i lokalen står jag och sjunger för full hals och utför den obligatoriska dansen, med en karatestav av något slag som mikrofonstativ. Den natten avslutade jag utanför en gammal väns port på ringvägen, nerbäddad i en kundvagn från ica. Jag tror att vi hittade en rockring också som skänkte oss stor glädje. Det var tider det.
Nu är det dags att dra på nattsärken och drömma om radiomoduler (Jag har testat såna hela dagen så jag antar att de kommer att följa med mig i tanken när jag somnar).
Good night, sleep tight, wake up fit for figth!
Hjälp!
Det är jävligt illa ställt med mig ska jag säga er. Jag har blivit hjärntvättad. Det slog mig under fikarasten imorse när en av tanterna drog ett identiskt Obama-skämt som det jag skrev i gårdagens rubrik. När jag började på Trimble brukade jag tvinga upp mungiporna lite för att inte verka otrevlig när någon berättade en katastrofalt dålig vits. Nu är tråkifieringen slutförd och jag bidrar med dålig humor alldeles av mig själv. Det känns inte helt bra, jag behöver avprogrammeras nu! Innan det är ute med mig. Så nu vädjar jag till er i denna stund av klarhet; Kidnappa mig, för mig till en liten stuga nära en sjö och tvångsmata mig med historier om hur det brukade vara innan min hjärna fylldes med tanthumor.
Medan jag väntar på att bli bortförd får jag hålla till godo med en gammal bild som har fått mig att skratta cirka en miljon gånger. Förlåt Sanna, men den är det starkaste motgiftet jag har.
Tjarå!
Barack? Är bostadsbristen så allvarlig? Höhöhöh
Jag vet inte mycket om Barack, mer än att han sticker ut tungan på ett lite lagom busigt sätt ganska ofta när han håller tal och att han tycker att man ska avrätta folk som våldtar barn. Betyder det att man ska försöka rikta in sig på väldigt småvuxna och outvecklade myndiga personer för att rädda sitt skinn om man är lagd åt det hållet? Eller så kan man våldta ekorrar, gör man det diskret så tror jag knappast att någon bryr sig om att anmäla en.
Hur som helst gillar jag killen, han är gullig. Det enda jag är lite oroad över är den där hundvalpen han har lovat att köpa till sina barn nu. Kommer de verkligen att ha tid för den? Kommer den att få tillräckligt med kärlek och värme? Har de inte fullt upp ändå? En stackars liten lurvas som kissar ner alla golv i hela vita huset och springer i vägen för kostymklädda ben kanske bara blir en börda? Jag ska minsann hålla ögonen på barnen, om de vansköter hunden drar jag igång världens grej direkt, kallar in pressen och alla djurrättsorganisationer som finns.
Jag hade en farochdotter-eftermiddag med pappa idag. Vi gick på Clas Ohlsson, åt mackor på Sandy´s och såg nya Bond-filmen på bio. Den var bra och våldsam, jag gillar filmvåld, det är förlösande. Annars är jag pacifist, men just på bioduken gillar jag blodiga knytnävar som slår och slår i takt till musiken. Sen blir jag paranoid och tror att alla vill mörda mig. I morse när jag skulle korsa gatan där det inte fanns något övergångsställe ställde sig en tant bakom mig. Jag kände mig hundra procent säker på att hon hatade mig och tänkte knuffa mig framför långtradaren som närmade sig. Precis när den körde förbi tog jag ett långt steg snett bakåt för att minska hennes chanser att lyckas, så jag överlevde den här gången. Fast jag måste ju självklart även oroa mig för krypskyttar, psykopater med rostiga moraknivar och pygméer som kryper runt under sätena på t-banan beväpnade med grensaxar för att klippa av just mina hälsenor, bland annat.
Tjoflöjt!
Doktor Josefina guidar er i hobbypsykologins värld
Det sjuka är att trots att jag ofta stannar till när jag ser min spegelbild i ett skyltfönster och tänker: "Well, hello there..." så krymper mitt självförtroende till en ärtas storlek så fort jag ska försöka föra ett samtal med en sån där talangfull, vacker människa som världen är alldeles för full av. Jag börjar tänka att hur bra jag än är så finns det alltid någon som är bättre och så känner jag mig liten och grå. När jag sen sitter på t-banan och lyssnar på Regina Spector som sjunger: "People are just people, they shouldn't make you nervous" så tänker jag att "Ja visst fan är det så! Alla är små under stjärnorna och alla kan dö i cancer. Nästa gång ska jag stjäla showen och visa dem att jag också är smart och rolig!".
Jag tror att vi är väldigt många egentligen, vi som i grund och botten gillar oss själva men som krymper när någon annan växer. Då tar vi till försvarsmekanismer för att dölja de fel vi tror oss ha, jag tänkte lista de tre som jag tycker är vanligast. Har man dem i åtanke så inser man att fler än vad man tror är osäkra på sig själva, det gör det lättare att acceptera och få bukt med sin egen osäkerhet.
1. Man riktar spotlighten mot någon annans brister så fort det bara går, då blir det mer skugga över till ens egna. Ingen som trivs bra med sig själv behöver påpeka att någon annan (närvarande eller icke närvarande) exempelvis har dålig koll eller klär sig fult. Ofta kombineras detta med att man belyser något som man själv är särskilt bra på, till exempel kan man namedroppa en nästan helt okänd men väldigt cool artist och få det att låta som "Men vaddå? Har du inte hört talas om honom?".
2. Man är tyst. Svarar bara på tilltal, gärna lite nonchalant. Säger man inget alls så kan man i alla fall inte säga något dumt. Detta är ganska genomskinligt för ett tränat öga. Många tror dock att såna här personer är otrevliga och dryga, vilket egentligen väldigt sällan är fallet. Jag vet, för jag kör på den här taktiken alldeles för ofta.
3. Man skämtar bort allt, ingenting får tas seriöst. Tar någon fram en kamera måste man göra en min, man sjunger fult med flit och om någon vill ta ett allvarligt snack så måste man ändå alltid avsluta allt med en skämtsam liten knorr. Den här försvarsmekanismen är bra på så sätt att den väldigt sällan sårar någon. Folk ser en som en rolig prick, skön och lättsam. Dessvärre är det till slut ingen som tar en på allvar och man får svårt att visa vem man egentligen är. Man känner sig ensam eftersom det känns som att ingen känner en på riktigt. Och man måste alltid verka glad och entusiastisk eftersom folk är så vana vid det, annars tycker de att man har blivit en torrboll.
Självklart kan man inte bara kategorisera människor hur som helst, ingen är så här hela tiden men alla är det nog lite ibland. Livet blir lite lättare om man petar ner alla i fack, i alla fall till man har bestämt sig för vad man tycker om dem.
Goder afton
Kvällsaction
Min pappa råkade just hälla ut en stor bunke med räkhuvuden på köksgolvet. Det tyckte jag var väldigt roligt, och lite skrämmande på samma gång. Det är nog det som kallas skräckblandad förtjusning. Jag hade kunnat fota det och skicka bilden till djurens rätt eller nåt. Så hade de kunnat dra paralleller mellan det inhumana räkfisket och stockholms blodbad, typ...
Den här bloggen håller på att förvandlas till en biografi om min pappa känner jag. Fars bravader ska jag kalla den. Jag skulle kunna länka till hans hemsida också, och sälja hans konstsmide. Pappas specialitet är metallormar, han massproducerar dem. "Köp Gunnars orm" brukar Christofer säga. Jag vet inte riktigt om jag gillar det.
Jag har klippt mig idag, hos en himla bra tjej. Hon gav mig huvudmassage. Nu ser jag ut som en gullig, lite svampaktig pudel.
Salve
Jag bränner mig i munnen och googlar snygga människor
1. Jag skulle vilja ha honom som vaxfigur i ett hörn i mitt rum
2. "Lying is the most fun a girl can have without taking her clothes of"
3. Skäggig och trasig, men på ett bra sätt
4. Jag skulle vilja vara henne
5. Jag är fascinerad av folk som vågar flytta ihop med sin partner, det betyder ju att man måste acceptera att personen bajsar och ändå kunna fortsätta attraheras av honom/henne. Det jag försöker komma fram till är att det skulle kunna fungera med Gael Garcia Bernal, han är snygg när han bajsar.
Little miss sunshine
Perfektion, det är vad det är. Jag har sett den fyra gånger nu och det slutar likadant varje gång. Jag skrattar tills tårarna rinner, nästan som en riktig hulkande gråtattack fast av glädje. Egentligen är väl hypen lite överspelad nu men den förtjänar mina lovord ändå. När hela familjen skuttar runt på scenen, man vill ju bara vara där med dem och köra crazydance tills tröjan är genomblöt av svett.
Min familj skulle nog utgöra en ganska bra grund till ett filmmanus. I dag fick jag till exempel bevittna ett rätt storslaget drama i köket. Mamma skulle öppna ugnen men den visade sig vara trasig, då tog hon fram en kniv och började bända och ha sig. Stora plaststycken började lossna och mamma ilsknade till som ett litet bi. Pappa lade sig i vilket inte gjorde saken bättre, han fällde en massa dryga kommentarer vilket resulterade i att mamma skrek högt och började vifta med kniven framför ansiktet på honom. Pappa ryggade skrämt tillbaka. Till slut fick de upp ugnen, det låg smält plast överallt och pappa sa: "Jävlar vad varmt det är", "Det är ju en ugn" fräste mamma och slängde in hoki-filéerna som var dagens lunch. Jag satt på en stol och krampade av skratt hela tiden.
Det som saknas för att min familj ska vara tillräckligt dysfunktionell för att platsa i en film är en transsexuell bror, en missbrukande moster och en skelögd tax. Hade vi det, då skulle filmen om mitt liv vara fulländad. Nisse, min döda kanin, han funkade ganska bra han också. Han kunde slunga bajs tvärs genom rummet så att det kletades fast på tapeten, och så kissade han genomskinliga pölar precis framför tröskeln så att man alltid klev i dem. Dessutom tuggade han sönder alla våra sladdar, åt upp julgranen och saboterade mammas klänningar. Han var en gnagare med klass, det är ett som är säkert.
Nu är jag jättetrött, verkligen, men jag känner mig inte färdig med den här dagen än. Jag vet inte alls vad jag ska göra heller. Jag har gjort ett filmquiz och fått resultatet "inte så bra", jag har trackasserat folk på msn, jag har åkt t-bana och sökt ögonkontakt med en mops, jag har hyrt film av en mysig man som kallade mig fröken när han räckte över plastpåsen, jag har ätit glass och äppelkaka och en jättelång géleorm, jag har ritat psykedeliska mönster i tusch och jag har stirrat apatiskt i taket. Det känns inte som att det räcker, men jag är alldeles för snorig och yr för att göra något åt det. Det är därför jag bloggar sönder tangentbordet, och tuggar frenetiskt på ett blårandigt sugrör.
Min lilla granne har satt post it-lappar med röda krumelurer på på allas dörrar. Gulligt. Undrar om hon skulle få skulden om jag satte upp lappar med väl valda könsord. Typ "Hej vagina" på den rädda tantens dörr. Jag skulle skriva det med en likadan röd bläckpänna. Det skulle definitivt göra den här kvällen.
Shit, jag blir nästan trött på mig själv. Som Sanna sa: "Det är jobbigare att tröttna på sig själv än att tröttna på någon annan, för sig själv kan man ju aldrig gå i från". Det är jävligt sant, mitt övertrötta jag hänger som en kåt hund runt mitt ben.
Jag tror att jag avslutar den här dagen nu, jag får väl helt enkelt somna som en ofullständig människa med hopp om en bättre morgondag.
Vink vink, flå en mink!
Ett ganska intetsägande inlägg egentligen
Spa var bra grejer. Jag såg inte ut som Hugh Hefner i min rock, mer som en snuskigt rik tysk som vilade sig från miljonerna och laptopen. Jag tänkte sammanfatta resan enbart med ord som börjar på f: Fruktöverdos, fnitter, folk, flummigt, fin kock, fruar, fläskbog, familjer, fisk, fötter, filmiskt och farligt.
Mina föräldrar har helt plötsligt slutat åka till landet på helgerna, jag lider. Nu måste jag nog hitta ett alternativt helgboende för de har ingen förståelse för min baksmälla. De pratar oavbrutet om väldigt oviktiga saker, och tittar på nyhetsmorgon när jag ska sova.
I går var vi på nån grej vid universitetet. Jag hade köpt en gott & blandat-påse i en selecta-automat som jag tänkte att jag skulle äta på hemvägen, det var inte så smart för jag gick bara runt och längtade efter den hela kvällen. Det slutade med att jag drog strax innan ett och satte mig på t-banan och lyssnade på musik och åt godis. Jag tröttnade ganska fort på godiset och gav det till killen brevid, han blev väldigt glad. Sen insåg jag att Rosanna som gick i min klass för länge sedan var en av hans kompisar. Tydligen lever hennes hund Simpson fortfarande. När hon skulle gå av insåg hon vem jag faktiskt var och sa: "Men det är ju du Josefina!". Sen sa jag till den aspackade killen mittemot mig: "Där ser du, jag är visst viktig." Han lyfte blicken lite men kunde inte riktigt fokusera, sluddrade fram någonting uppmuntrande, typ: "Okej, fett".
Själva kvällen var ganska skum, den började med att Fridas kompis som jag har fyllekäkat nudelwok från seven eleven med klev upp på scenen och skulle spela. Jag blev lite förvånad. Sen var det en 35-årig nyskild tvåbarnsfar som ville bjuda mig på en resa till Berlin. Jag tyckte att erbjudandet lät intressant så jag stannade och snackade. Det visade sig att han var kompis med Fridas kompis, alla känner alla i dessa dagar. Jag fick en öl av någon, det var trevligt.
Jag var lite synsk också. En kille berättade att han fyllde år i november, "12e, eller hur?" sa jag då. "Hur visste du det?" sa han chockat. Sen försvann gåvan, han hette inte Lorentz i mellannamn. Killen var hur som helst väldigt trevlig, vi pratade om film.
Happy halloween
