Little miss sunshine
Perfektion, det är vad det är. Jag har sett den fyra gånger nu och det slutar likadant varje gång. Jag skrattar tills tårarna rinner, nästan som en riktig hulkande gråtattack fast av glädje. Egentligen är väl hypen lite överspelad nu men den förtjänar mina lovord ändå. När hela familjen skuttar runt på scenen, man vill ju bara vara där med dem och köra crazydance tills tröjan är genomblöt av svett.
Min familj skulle nog utgöra en ganska bra grund till ett filmmanus. I dag fick jag till exempel bevittna ett rätt storslaget drama i köket. Mamma skulle öppna ugnen men den visade sig vara trasig, då tog hon fram en kniv och började bända och ha sig. Stora plaststycken började lossna och mamma ilsknade till som ett litet bi. Pappa lade sig i vilket inte gjorde saken bättre, han fällde en massa dryga kommentarer vilket resulterade i att mamma skrek högt och började vifta med kniven framför ansiktet på honom. Pappa ryggade skrämt tillbaka. Till slut fick de upp ugnen, det låg smält plast överallt och pappa sa: "Jävlar vad varmt det är", "Det är ju en ugn" fräste mamma och slängde in hoki-filéerna som var dagens lunch. Jag satt på en stol och krampade av skratt hela tiden.
Det som saknas för att min familj ska vara tillräckligt dysfunktionell för att platsa i en film är en transsexuell bror, en missbrukande moster och en skelögd tax. Hade vi det, då skulle filmen om mitt liv vara fulländad. Nisse, min döda kanin, han funkade ganska bra han också. Han kunde slunga bajs tvärs genom rummet så att det kletades fast på tapeten, och så kissade han genomskinliga pölar precis framför tröskeln så att man alltid klev i dem. Dessutom tuggade han sönder alla våra sladdar, åt upp julgranen och saboterade mammas klänningar. Han var en gnagare med klass, det är ett som är säkert.
Nu är jag jättetrött, verkligen, men jag känner mig inte färdig med den här dagen än. Jag vet inte alls vad jag ska göra heller. Jag har gjort ett filmquiz och fått resultatet "inte så bra", jag har trackasserat folk på msn, jag har åkt t-bana och sökt ögonkontakt med en mops, jag har hyrt film av en mysig man som kallade mig fröken när han räckte över plastpåsen, jag har ätit glass och äppelkaka och en jättelång géleorm, jag har ritat psykedeliska mönster i tusch och jag har stirrat apatiskt i taket. Det känns inte som att det räcker, men jag är alldeles för snorig och yr för att göra något åt det. Det är därför jag bloggar sönder tangentbordet, och tuggar frenetiskt på ett blårandigt sugrör.
Min lilla granne har satt post it-lappar med röda krumelurer på på allas dörrar. Gulligt. Undrar om hon skulle få skulden om jag satte upp lappar med väl valda könsord. Typ "Hej vagina" på den rädda tantens dörr. Jag skulle skriva det med en likadan röd bläckpänna. Det skulle definitivt göra den här kvällen.
Shit, jag blir nästan trött på mig själv. Som Sanna sa: "Det är jobbigare att tröttna på sig själv än att tröttna på någon annan, för sig själv kan man ju aldrig gå i från". Det är jävligt sant, mitt övertrötta jag hänger som en kåt hund runt mitt ben.
Jag tror att jag avslutar den här dagen nu, jag får väl helt enkelt somna som en ofullständig människa med hopp om en bättre morgondag.
Vink vink, flå en mink!
Aha! Det är ditt fel att jag sitter här med feber.. ^^