jossevafan

Jag gillar att hålla alla dörrar öppna, det känns så läskigt och definitivt att avsluta saker. Som att se sista avsnittet av en serie eller läsa sista ordet i en bok, man lämnar nånting bakom sig som man aldrig kan få tillbaka. Det är klart att man kan spola tillbaka bandet, titta i backspegeln, men det blir aldrig samma sak.

Faran i detta är att många dörrar tenderar att stå halvöppna. Jag har haft en sån dörr alldeles för länge nu, den stod och slog tills den gick sönder. Det som fanns att hämta där bakom det finns helt enkelt inte kvar längre. Allt jag har kvar nu är en del rätt trevliga minnen och en ny sida av mig, en sida som jag verkligen inte gillar. Den kom infarandes genom den då vidöppna och nybyggda dörren i januari, ropade: "Här ska jag bo!". Och så använde den min toa utan att stänga dörren, lämnade smulor på köksbordet och dregglade på min kudde. Jag måste erkänna att jag tyckte att den var helt okej först, lite energisk men ändå jävligt rolig och snygg. Men den utvecklades till en jobbig, klängig, tjatig dramaqueen som till råga på allt var elak mot mina kompisar.

Jag har försökt göra mig av med den här sidan många gånger nu, men den klamrar sig fast, kissar demonstrativt på hallmattan och lämnar klösmärken i parketten. Så vad gör man? Jo, nu har jag slagit den där dörren i småbitar med en slägga och slängt in det lilla monstret där. Med det här inlägget murar jag igen öppningen och lämnar plats för några nya dörrar av bättre kvalitet och design.

Kanske är det här bara en massa ord för den som läser men jag ville ändå göra det officiellt. Nu ska jag kolla på film hos Gustav, han är cool, och han får mig att skratta.

Min pappa fyller år idag, därför blev jag uppsliten ur sängen halv nio och tvingades sjunga. Frågan är om det inte hade varit en bättre present om jag hade låtit bli, jag kände mig som en trafikskadad polsk hora ungefär. Hes och jävlig, och med mascara på näsan vilket mamma hånfullt påpekade.

Det var en ganska ordinär kväll igår, inte jätterolig men inte tråkig heller. Jag verkar inte kunna bli full utan att antasta småpojkar längre. Igår var det nån som såg ut som guldlock, han hade väldigt lena händer och hår som luktade balsam. Jag kände för att ta hem honom och bjuda på varm mjölk och honung men han verkade ha helt andra intentioner så jag åkte hem ensam och sov istället. Jag vet inte heller om pappa hade uppskattat att en krullig nittia stämde in i födelsedagssången imorse.

Imorse tittade jag i utkorgen och såg att jag som svar på Marions obligatoriska "var är du?"-sms hade skrivit: "Technogolvet, vill kissa egentligen". Totalt onödig information, det är nog jag i ett nötskal.

Idag har vi haft släktkalas, pappas kompis höll ett föredrag om krokodiler i Australien. Sen tvingade jag mitt fyra-åriga kusinbarn att lägga Bamse-pussel med mig. Man kan ju tycka att det borde vara tvärt om. Nu har jag flytt från alltihop och sitter i mörkret och lyssnar på the shins. Jag undrar om inte min hjärna ligger kvar där nere i kvarterslokalen, för den känns inte särskilt närvarande just nu. Kanske delar den fat med en halväten cheesecake och väcker obehag, eller så suger den i sig lite punch i hopp om ljusare tider. Bäst att jag går och hämtar den innan den gör nåt dumt.

Adjöken!

Idag började jag på en illustrationskurs, mest av rädsla för att min hjärna annars skulle förvandlas till ett dammigt russin. Det var en spännande första lektion. En tant vid namn Harriet stal showen totalt, hon gled in i rummet iförd stora hängselbyxor och en slafsig skjorta och sedan pratade hon i princip oavbrutet i 2,5 h. Hon inledde med att avbryta kursledaren för att fråga om hon var aktiv i hbt-rörelsen. "Öh, näe inte direkt" Svarade hon lite förvirrat, "Men du tillhör den?" fortsatte Harriet. "Vill du veta om jag är homosexuell?" Frågade läraren, nu lite chockat. "Ja, jag tänkte att du kanske var det" Sa denna gråhåriga kuf till tant som om det vore det mest naturliga uttalandet i världen medan vi andra utbytte generade blickar. Det slutade med att vi fick reda på att kursledaren är hur hetero som helst men inte bryr sig om vilken läggning nån annan har.

Sen skulle man presentera sig själv och berätta om vad man är bra respektive dålig på. Utan närmare eftertanke sa jag: "Hej jag heter Josefina, jag är bra på att klistra etiketter och dålig på att småprata" Sen slog det mig att jag nog måste ha framstått som lite udda efter den beskrivningen.

Tanten Harriet fortsatte sedan kommentera exakt allt läraren sa och vid ett tillfälle hakade hon upp sig på påståendet att vi alla utsätts för liknande intryck i vardagen och därför associerar vissa bilder till vissa saker. På nåt sätt lyckades hon leda in det hela på homofrågan igen och ylade: "Bara för att jag är gift med en kvinna betyder inte det att det någonsin kommer att bli nåt normalt". Det roligaste var att hon dessutom var hundra procent säker på att hon skulle bli barnboksillustratör efter den här kursen och hon bad hela tiden om marknadsföringstips och liknande. Hela lektionen byggde jag upp värsta förväntningarna, jag tänkte att "shit, den här tanten är konstig men hon kan nog verkligen rita". När jag sedan fick se hennes verk, en streckgubbe med en falukorvsliknande kniv i handen, höll jag på att kissa på mig av tillbakahållet skratt. Apropå det så hann Harriet även berätta att det är bra att gå runt och vara kissnödig för då tränar man upp muskulaturen där nere. Hennes sista och bästa uttalande var "Jag har känslomässiga svårigheter med vattenfärg eftersom min mamma var en fantastisk konstnärinna och jag aldrig fick vara med när hon målade, jag förknippar måleri med detta trauma" Vad fan gör tanten på en konstkurs om hon får smärtsamma flashbacks varje gång hon ser en pensel?

På vägen hem hade jag sällskap med en tjej som hette Malin, jag tror att jag lyckades motbevisa mig själv när det kommer till småpratande. Jag drabbades av våldsam mundiarré och drog the story of my life på 20 minuter. Bilden jag byggde upp av mig själv var ungefär: "Jag är en mattenörd som hatar fotbollshuliganer och vet hur man hanterar en skruvdragare".

Ciao

Det är inte meningen att jag ska skriva nåt idag, jag har lyckats radera två låånga inlägg och nu är klockan tjugo i tre vilket betyder att jag har varit vaken i 21 timmar. Det är fan inte mänskligt. Jag tänker somna nu, utan några som helst förberedelser, i mammas och pappas stora härliga säng som är bara min eftersom de är på landet. Jag hade laddat upp med en fjortisfylla-rap som jag skrev idag när jag var understimulerad på jobbet men den får helt enkelt vänta tills imorgon.

Något jag kan berätta lite snabbt är att jag såg Tropa de elite idag, det är en macho misärfilm som är bra men lite kaosig. Jag såg den med min fina vän Christofer som man inte ser mycket av nuförtiden eftersom han ägnar större delen av sin tid åt att plugga matte och häva öl i Linköping. Jag lägger upp en bild på honom och hans säckpipa eftersom jag tycker att det visar vilken fantastisk människa han är.

                                                                                    

Natti natti!