jossevafan

Andrev Bergström har tagit bort sin facebook. Stor sorg i mitt hjärta. Jag tröstläser den gamla aftonbladsbloggen och hoppas att han dyker upp någonstans snart igen.

Hästkuk

Döden

Filmmord

Jag hade helt glömt hur kort en helg är. Man märker inte sånt när man går hemma och dödar tid hela veckorna.

Fredagen ägnades åt sofistikerat balettittande på Operan med Julia, hennes bror, hennes mormor och hennes mormors väninna. Det var helt fantastiskt. Vi applåderade lyriskt när de vältränade männen i genomskinliga kroppsstrumpor ålade runt på scenen, och de graciösa flickorna som skred fram likt överrörliga flamingos fick oss att dra efter andan.

Igår var det utgång. Det blev en sån där kväll där alla var överallt och ingenstans. Plötsligt kom en kille från mitt gamla gymnasium smygandes bakifrån och klamrade sig fast vid mig. Jag försökte fly men han höll i mig helt krampaktigt och skrek: "Vi måste! För naturens skull! Eller är jag inte tillräckligt snygg för dig?". Jag stammade fram någonting, slet mig loss och sprang därifrån.

Det roligaste var nog hemfärden. Björn vandrade lyckligt ovetandes om det ut på en stor isfläck vilket resulterade i att han tappade balansen och gled omkring med armarna vevandes i luften som en ovanligt energisk rejvare.

Imorgon börjar jobbet igen. Men det känns skönt, jag skjuter upp allt beslutsfattande kring min framtid ett litet tag till.

Adjö

Jag kände att det var dags för del 4. Att det blev Martin beror helt enkelt på att hans historia fanns i mitt huvud inatt. Konstigt? Kanske, men jag rår inte för vad som pågår där inne.

Han var bara ett fyllestrul. Ett sånt där som föds i gråzonen mellan euforiskt skuttande och ansvarsfull sittdans. Det var inte dåligt, men inte heller något jag trodde på. Endast en stund av anonym intimitet till NRJ-hits, som nästa morgon inte skulle vara mer än små sprickor i min läpp.

Men han var en sån som ville hälsa när vi passerade varandra, och prata på Internet. Och när jag skrev till honom: "spring som vinden!" svarade han: "dom kallar mig Hidalgo". Då visste jag att jag skulle bli tvungen att lära känna honom.

Jag upptäckte att det finns tusen saker att tycka om hos honom. Han ler med hela ansiktet, han luktar gott, och hans hår kryper ner längs nacken så där som det bara gör på snälla pojkar. Och så förstås, det viktigaste, kattlådan hemma hos honom matchar resten av badrumsinredningen.

Jag upptäckte också att han är väldigt mycket som jag. Det är nog därför jag har så svårt att förstå honom. Drygt ett och ett halvt år senare har jag slutat bry mig. Nu är han någon jag ser på film med ibland. Någon som sett mina allra värsta sidor men som jag aldrig ens har sett arg. Det är inte dåligt, men inte heller något jag tror på.

Allt jag vet är att han aldrig kommer att bli en av de där som jag gömmer mig för när de går förbi på stan. Han kommer alltid att vara killen som skjutsade mig på sin cykel genom sommarnatten. Filmiska upplevelser ger permanenta plustecken i min bok.

Han gifter sig när han är 29, med Vendela. De träffas på en pokerkväll hemma hos en gemensam bekant. Hon har långt, mörkbrunt hår och en näsa som är lite sned, men inte så att det känns som en defekt. Hennes sociala kompetens och snabbtänkthet gör att det är lätt att tycka om henne. Hon är lite av ett hälsofreak och tränar pilates på köksgolvet varje kväll. Vendela är en motståndare till nattmackan, den stör matsmältningen hävdar hon. Men å andra sidan skrattar hon på rätt ställen och drömmer stora drömmar.

Jag skulle skriva nåt men jag fastnade med blicken på skärmen och stirrade apatiskt i fem minuter istället. Bara så att ni vet. Nu ska jag sova även fast klockan bara är halv nio. Ni kan ju lyssna på lite musik istället. Klicka på elefanten vettja!

Helt plötsligt halkade jag in i en fjäderlätt sinnesstämning. Det känns ungefär som att trettio nykläckta kycklingar trängs bakom mina revben, och jag kan inte avgöra om det killas eller bara är gosigt. Det är då man behöver en blogg som mest, för att nåla fast sin spattiga lilla själ i cyberrymden.

Sen blir det förstås bara nonsens, men det fina är att man inte bryr sig.

Jag måste sova just precis nu. Jag satt i en halvtimme och försökte omfamna känslan för att få ut några nyckelord men det gick inte bra. Kycklingfjun är så glidigt, det enda konkreta jag har är ett ilande i fingerspetsarna. Jag brukar få det när jag är högt ovan marken, så det är nog där jag är nu.

Som vanligt kunde jag inte sova i natt så jag ritade en teckning. Först tyckte jag att den blev riktigt trevlig och lade den på golvet och somnade. Idag när jag kom hem (efter ett besök på naturhistoriska och utställningen Rainbow animals med Julia) såg jag den ligga där och då slog det mig hur extremt smygerotisk den är. Eller vad säger ni?

Såhär en vecka efter nyårsdagens brutala baksmälla känner jag att jag börjar förstå vad 2009 handlar om. Vi har bekantat oss, jag och nollnio, kindpussats och utbytt artighetsfraser. Helt varm i kläderna är jag inte riktigt än, men om en månad eller två kommer vi att gå i samma takt och ta varandra för givna.

Nollnio är de tvivelaktiga hånglens år. Inom loppet av en vecka har jag hunnit beta av en mustasch, en hockeyfrilla, en elvispstunga från mitt gamla gymnasium och Smulan med de gigantiska bröstmusklerna. Det här är alltså inget jag är stolt över, bara ett konstaterande.

Nollnio är också ett år som totalt saknar seriositet. Ingenting är helt på riktigt. Jag fattar inga viktiga beslut, jag kör bara. Ångesten över att jag bränner mina sista slantar utan några inkomster i sikte gömmer jag längst in i garderoben, bakom träningskläderna. Huvudet i sanden och öl i magen, det är årets koncept.

Nu ska jag sova lite, eller titta på tv och vara sådär påtagligt arbetslös.

Ciao

Jag skrev ett långt inlägg om hur krisig jag känner mig, men jag skulle inte stå ut med att spendera natten med mig själv om jag publicerade det. Nu skriver jag bara en tramsig liten nattdikt och lägger mig sen.