jossevafan

Jag har verkligen kännt efter, tryckt på varje litet blåmärke och pillat i varje sår, men det gör helt enkelt inte ont. Det är därför bloggen svälter, den har livnärt sig på min bitterhet och nu finns ingen kvar.

Kanske dör den nu, eller så befinner den sig bara i koma. I såna fall vaknar den nog när jag har några slamsor av färsk ångest att slänga till den.

See you when I see you. HEJ!

Vinterns sista andetag är alltid som en våldtäkt. Den äcklar mig och jag kan inte knuffa den ifrån mig. Jag behöver bara glänta på porten för att luften ska slå mig till marken och flåsa mig isande kall. Det är som att försöka värja sig mot den allra sista biten i en aladdinask; man vill inte ha den men den tvingar sig in i en, fast man nästan kräks.

När jag ligger där med snö innanför kragen och frostigt snor i håret känns det som att det aldrig ska ta slut.

Men så plötsligt är den påtvingade akten över. Snyftande samlar jag ihop mig själv samtidigt som en fågel sjunger försiktigt och istapparna rinner ner längs den gråa fasaden.

Kanske är det så att vintern vägrar släppa fram våren innan han känner sig helt klar, men nästa år får han fan passa sig för då står jag redo med pepparspray och pungsparkar i januari.

Inatt stirrade jag in i ett rosa ljus och tänkte att kanske, kanske åstadkommer jag hellre den perfekta spiderman-kyssen en solig bakismorgon än hånglar anonymt mot en discodunkande vägg. Men den dagen jag faktiskt vet vad jag vill hoppas jag att ni gör vågen för mig.

Kvällens mest underhållande moment var i alla fall Alfonzo, en kille på tunnelbanan med rosa halsduk som varit på en middag som urartat.

Bloggkvalitén här har gjort ett störtdyk, jag vet. Men fan, jag har ju ingen tid att tänka längre. Mitt förra jobb var en enda tankeverkstad men nu har jag tvingats ta ett rejält kliv ut ur mitt eget huvud. Min hjärna är fylld av saker som kommer utifrån, saker som tystnadsplikten hindrar mig från att blogga om.

Det är såklart tråkigt, men samtidigt är det bra på ganska många sätt. Nu när jag lever i den verkliga världen kan jag inte tänka sönder saker. Det gjorde jag alltid förut, tänkte och tänkte tills jag var så intrasslad i mina egna resonemang att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Nu går jag mest bara rakt fram och funderar inte så mycket över vad som skulle hända om jag svängde av helt plötsligt. Det känns inte viktigt.

Hoppas att ni har förståelse för detta.

Den här dagen var bisarr. Jag var ett vrak; sjuk, utmattad och utan hörsel. Vid halv två när skoldagen slutade och fritidstiden tog vid kunde jag knappt se handen framför mig, och huvudet bultade.

Jag tog en huvudvärkstablett och ett djupt andetag, sedan gick jag med två barn och en fröken för att mata fåglar vid ett gammalt mentalsjukhus. På vägen dit fick jag ett träd i ögat och skrek rakt ut. När vi kom fram insåg vi att dammen var väldigt befriad från fåglar. Men vi kunde ju inte gärna gå tillbaka med de torra ostmackorna igen (fråga mig inte varför någon ansträngt sig att bre smör och skiva ost på fågelbrödet) så vi ställde oss och slängde dem på isen ändå. Med ett bubblande skratt i magen sa jag: "Är det det här som kallas att kasta macka?", sen bröt vi ihop. Hela situationen var så absurd att mitt ansikte förvandlades till en pöl av förtvivlat fnitter.

På något oförklarligt sätt blev klockan till slut fyra och jag fick gå hem och sova. Jag fällde en glädjetår på soffkudden innan jag sjönk ner i en djup dvala. Nu undrar jag bara hur jag ska lyckas ta mig upp ur sängen imorgon bitti...

Vem försöker jag lura? Nu går jag och lägger mig istället. Här jag kan ju inte sitta och stirra och tro att det ska bli något skrivet.

Besos!

(Det skulle kännas mindre bra att dö just nu. En liten hint till Gud bara. Står det mellan mig och nån annan så ta den andra med dig, det blir bäst så.)

Jag tänkte att det nog alltid finns saker man stör sig på hos folk. Men vissa människor är så bra att de där sakerna man irriterar sig på när man är nära känns pyttesmå i jämförelse med de sakerna man saknar när man inte är det.

Jag hade en fruktansvärd natt. Det började med att en tiger löpte amok i mitt rum. Jag lyckades besegra den med ett antikt svärd, och sedan sågade jag huvudet av den med en röd kam. Jag svepte in den i ett lakan och satte mig på golvet för att pusta ut. Då började min stereo höja och sänka volymen av sig själv, illasinnade spöken fladdrade omkring i rummet. Jag tog fram mobilen för att ringa Sanna, men knapparna vägrade skriva rätt siffror. Samma sak hände när jag testade hemtelefonen.

Desperat och skakande av skräck såg jag ingen annan utväg än att hoppa från balkongen. Jag tog sats från räcket och landade oskadd på gräset som var lysande grönt. Sen sprang jag så snabbt jag kunde bort från min hemsökta lägenhet. Vid Marcuskyrkan träffade jag mamma, och som vanligt tog hon mig inte på allvar. Hon tvingade med mig tillbaka fast jag grät och skrek.

Sen vaknade jag, bara för att se en skräckinjagande gråhårig kvinna stå i hörnet av mitt rum. "Fan" sa jag högt för mig själv och försökte komma på hur jag skulle ta mig ur situationen. Jag tände lampan och insåg att det var min yasuragi-rock som hängde på garderobsdörren, och "håret" var en vit poncho som låg slängd där över.

Som sagt, fruktansvärd...

Söndag är inte min vän.

Söndag får mig att känna mig otillräcklig. "Jag är din sista chans den här veckan, slutspurten! Och du bara dregglar på kudden med bakfylla som sovsällskap. Ser du inte att jag har potential?" Skriker hon, och drar mig i håret när ingen ser.

Jävla Söndag.

Det är som när man var liten och blötte ner tröjärmen med ilskna tårar för att man visste att man hade fel.

Vi kanske kan bli sams någon dag, men bara om hon ber om ursäkt först.

Tills dess tjurar jag med lördagens mascara på kindbenen.

Jag är i Linköping. Vi lyssnar på tysk blipblop-musik. Sanna står brevid mig med en hel lime intryckt i munnen.

Jag fick också in den.

Christofer lider av ganska svår personlighetsklyvning. Ibland blir han en finsk alkis. Idag när vi satt och åt sa han helt plötsligt "Kanse nulla särringen...". Sen såg han sig förvirrat omkring och undrade varför han sagt så.

Det är roligt att stå på händer i Christofers säng, jag kan stå på en hand.

Igår var vi på en universitetsklubb, det var väldigt förlösande att dansa till gammal hederlig toxic-musik och snurra runt inne på toaletten för sig själv.

95-procentig vodka är inte att rekommendera förresten, smakar förjävligt.

Nu blir det rom och fest igen. Adjö!

Besöksstatistiken går upp när jag skriver om hångel. Jag kanske skulle skriva mer om sånt. Typ: "En gång hånglade jag med en kille som var ett huvud kortare än mig bara för att han hette Frasse". Det är sant.

Sen kommer jag inte på så mycket mer att berätta, det blir en dusch i stället.

Ni får ursäkta bloggtorkan, jag är trött nuförtiden.

Frid