Usch!

Vinterns sista andetag är alltid som en våldtäkt. Den äcklar mig och jag kan inte knuffa den ifrån mig. Jag behöver bara glänta på porten för att luften ska slå mig till marken och flåsa mig isande kall. Det är som att försöka värja sig mot den allra sista biten i en aladdinask; man vill inte ha den men den tvingar sig in i en, fast man nästan kräks.

När jag ligger där med snö innanför kragen och frostigt snor i håret känns det som att det aldrig ska ta slut.

Men så plötsligt är den påtvingade akten över. Snyftande samlar jag ihop mig själv samtidigt som en fågel sjunger försiktigt och istapparna rinner ner längs den gråa fasaden.

Kanske är det så att vintern vägrar släppa fram våren innan han känner sig helt klar, men nästa år får han fan passa sig för då står jag redo med pepparspray och pungsparkar i januari.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0