jossevafan

• Fina ryggar. Det finns nog ingen som uppskattar en fin rygg lika mycket som jag gör. Stora starka axlar, skulderblad i perfekt symmetri. Och att dra fingret längs den där lilla rännan som delar ryggtavlan på mitten, där kotorna vilar. Mmmm... Jag hade ett förhållande en gång, i en och en halv månad. Det är det närmsta jag har kommit sånt där som riktiga människor har. Det hela var dödsdömt från första början men hans rygg var jag alltid väldigt nöjd med, mörk och mumsig - som chokladglass.
• Saker som klickar när man trycker ihop dem, till exempel tryckknappar. Det är så romantiskt på något sätt. Det tar emot lite först men sen säger det bara klick och så sitter de ihop helt perfekt, gjorda för varandra.
• Kräm. Det är konsistensen tror jag, för det är lite samma grej med tapetklister.
• Folk som ler för sig själva. Ni vet när någon på t-banan läser ett sms och skiner upp, helt inne i sin egen lilla bubbla fylld med rosa fuskpäls och vänliga ord. Folk som sitter och ser ilskna ut helt utan förklaring har motsatt effekt, helst skulle jag köra deras fingrar genom en dokumentförstörare.
• Lukten av fabriksnytt gummi. Att inhalera doften av ett par splitternya gummistövlar eller  vandra runt i en cykelaffär och sniffa på däcken, det är ren lycka.
• Onödigt kreativa lösninga. Lite krångligare, mycket roligare.
• När en jäättelång och tillsynes olöslig ekvation till slut förenklas till X=1. Samma känsla som att få isär två ihopnystade halsband eller trassla ut sladden till hörlurarna.
• Att köpa konstiga matvaror. Jag har ärvt det av pappa. Man går in på konsum helt utan en plan, plockar nåt från en hylla och säger: "Vad är det här? Den tar vi."
• Pianister och stråkorkestrar. En gång hittade jag en liten stråkorkester på drottninggatan mitt i natten. Jag gav dem alla mina småmynt och sen spelade de en hel låt bara för mig. Det kändes stort.
• Filmiska ögonblick. Att resa sig upp ur en hotellsäng, gnugga sömnen ur ögonen och med en överdriven rörelse dra isär gardinerna för att mötas av en storslagen vy, till exempel. Det finns många sådana ögonblick men de är inte så effektfulla i skrift, man måste uppleva dem för att förstå helt enkelt.
• Jordglober. De är estetiskt tilltalande helt enkelt.
• Brandposter. Samma här, helst röda.

Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst med det här men jag måste springa iväg till min illustrationskurs nu. Det är sista lektionen idag och vi ska få fika. Imorgon ska jag på spa med Marion, Julia och Kristin. Vi ska glassa runt i morgonrockar och äta alger, tror jag. Hoppas att jag ser ut som Hugh Hefner i min rock, annars blir jag lite besviken.

Bye bye bye! (Som i N*sync-låten alltså)

En solbränd onsdag i augusti vandrade jag längs åsögatan, på väg hem till Marion på förfest. Jag var på topp, doftande av optimism och med ett tjockt lager självförtroende på mina ögonfransar. Då ringde mobilen. En androgyn, svävande, nästan hypnotisk röst talade om för mig att just jag hade blivit utvald att testa Divine underwears nylanserade trosor. Jag blev genast väldigt skeptiskt inställd till denna jobbiga människa och ifrågasatte allt samtidigt som jag suckade ljudligt. Sen kom jag ihåg att detta ju var en bra dag och på bra dagar existerar inte ordet "Nej". Jag tänte att "Blir idioten glad om jag tar emot ett par gratis trosor så kan jag väl göra det". Utan att ens reflektera över vad jag tackade ja till talade jag in mina uppgifter i något slags muntligt kontrakt. Innan samtalet avslutades fick jag reda på att personen jag pratat med hette Berit.

När jag stod i hissen kände jag hur någonting rispade mig försiktigt inuti magen. En känsla av att ha sålt min själ till Berit spred sig från naveln upp till nackhåren och fick det att klumpa sig i halsen. När Marion öppnade dörren rusade jag direkt fram till hennes dator och googlade Divine underwear. Jag fick upp minst 20 träffar som varnade mig med stora bokstäver för dessa lurendrejare  men inte en enda som bekräftade att företaget faktiskt existerade. Förtvivlat ringde jag mamma och gnydde: "Maaaamma... Jag har blivit lurad av en äckeltant som heter Berit och nu kommer hon att ta alla våra pengar och vi hamnar hos kronofogden. Vi måste ringa Sverkeeeer!" Hon försökte trösta mig men jag var helt övertygad om att jag skulle sluta precis som ett av de där bittra puckona i PLUS.

Till slut bestämde jag mig för att supa bort Berit. Hon skulle med hjälp av extrema mängder alkohol raderas ur min hjärna. Jag började med att hetsdricka hemmablandade groggar för att sedan fortsätta på baba sonic med öl, cider, tequila, drinkar och en shot som smakade flourskölj som en främmande tjej satte i handen på mig. Mellan varven stannade jag upp för att känna efter och sluddrade sedan fram: "Nää, hon är inte borta än" till Marion och Kristin. Jag minns faktiskt inte mycket alls från den här kvällen, mer än att jag pratade med en väldig massa människor, om Berit. Plötsligt reste jag mig upp och sa: "Nu ska jag på efterfest i Rågsved!" och så tågade jag ut från stället och satte mig i en taxi. När jag satt där och sjöng tillsammans med chauffören kände jag en kall hand på min axel, jag vände mig om och såg Berits vålnad hånle mot mig. Hon hade följt med hela vägen. Jag hade inga pengar, inga minnen, inget omdöme och ingen balans men Berit, hon fanns kvar. Berit var det ENDA som fanns kvar.

Här föddes uttrycket "Att supa bort sin Berit". Vi gör det ganska ofta, jag och tjejerna. Det finns så mycket man vill glömma, alkoholen är vår motsvarighet till Michael Gondrys Lacuna Inc. Men det slutar alltid med att man inser att i slutändan är Berit allt man har kvar. Sanningen är väl den att om man försöker knuffa bort någonting som redan är djupt rotat så slutar det med att man står tryckt mot det. Jag vet inte riktigt hur man ska göra istället, kanske bara acceptera att Berit kommer att vandra vid sidan om en ett litet tag framöver. Det är ju egentligen ganska idiotiskt att sitta och tänka på att man inte ska tänka på det.

Dagens slutsats: Det är inte lätt att bli vän med sina hjärnspöken men i längden gör det nog ännu mer ont att försöka döda dem.

Jag har alltid tyckt att Marion är en tjej med potential, hon klarar allt hon tar sig för och så ligger hon alltid lite före sin tid. Mitt första minne av henne är att hon gled in efter lunch första dagen i ettan på gymnasiet och sa att hon samlade på örhängen. Nu lät det lite som att hon smällde upp dörren som värsta cowboyen och skrek: "Jag samlar på örhängen!", så var det inte. Eftersom de flesta i vår klass var lite för ocoola för att platsa i en sam-klass och lite för dåliga för att vara riktiga naturare stod det snabbt klart att det skulle bli en väldigt ointressant klass, som en liten guppi i gymnasieakvariumet. Vi som tog avstånd från tråkigheten bildade en egen liten färgsprakande grupp, resten av klassen tyckte att vi var mobboffer men det brydde vi oss inte om.

Marion hade en tatuering och höga klackar, jag hade neongröna converse och spidermanlinne, vår vänskap var alltså inte helt lätt att förutse. Jag kommer ihåg en gång när jag stod på händer mot en vägg utanför matteklassrummet i brist på annat att göra, Marion tittade förskräckt på mig och utbrast: "Men nej, inte stå på händer nu!". Ändå åt vi oftare och oftare lunch vid samma bord och en dag bestämde medlemmarna av mobboffergänget att vi skulle gå och äta på tacobar tillsammans, efter det följde jag och Julia med hem till Marion. Den eftermiddagen föddes en oslagbar trio. Vi träffades allt oftare och det blev både nattskridsoåkning i kungsan och timmar av plastmuggssabotage på Tullys.

Sommaren mellan ettan och tvåan åkte vi tre till Magaluf, helt sjukt egentligen med tanke på hur små vi var men hur som helst hade vi jävligt roligt. Jag förälskade mig i en rutig skjorta från dalarna och Marion blev jagad av norrmän. Det var nog en av de där nätterna när vi vinglade fram mellan Grabbarna Grus och Casablanca ylandes "I will survive" som jag insåg hur mycket som hade förändrats under det första gymnasieåret. Marion var defintivt en viktig anledning till förändringen. Hon visade mig en värld där vi var oemotståndliga, där man inte bara skrev uppsatser och tittade på idol.

Det är en hel del vi har hunnit uppleva tillsammans jag och Marion; nattbad i Atlanten, kravodlat rosévin i en vindsvåning på tegnérgatan, fjortisfyllor i hissar och kackerlacks in the green. För att inte tala om alla lektioner som hade varit totalt meningslösa utan en vän att hänga gubbe och rita teckningar med.

Nu pluggar hon kemi hela dagarna, men det tänker jag inte skriva mer om för kemiska termer ger mig magknip. Det är i alla fall bra att hon pluggar, annars skulle jag inte få ångestfyllda sms varje dag och det är dem jag lever för fram till lunchrasten.

Marion kommer alltid att förföljas av trånande män men först när hon fyllt trettio kommer hon att hitta en som hon verkligen fastnar för, och då bjuds det på lammkött. Han är en tjugotvå år gammal brandmansstudent som är hälften grek och hälften norrman. Wilbur heter han och bor i lägenheten brevid Marions. Hon förbarmar sig över honom en lördagsnatt när han har tappat nycklarna vid nybrokajen och sen blir han liksom kvar. Wilbur har brunt hår som lockar sig i nacken och stora varma händer. På sommaren har han stadium-tofflor och khakishorts som precis räcker ner till hans solbrända knän. Marions garderob svämmar över av snygga kläder som hon knappt vet att hon har, hon jobbar för tillfället på Felix färdigmat som näringsrådgivare (Jag vet inte om det finns ett sånt jobb men det bryr jag mig inte om), men hon söker annat.

Det är något konstigt som pågår i mitt badrum. För ungefär två månader sen kröp en långbent spindel upp i duschtaket och tittade på mig när jag stod där naken och intvålad. Det kändes inte helt okej, nog för att jag är lite exhibitionistisk av mig men jag vill inte ha åskådare när jag duschar. Hur som helst dog spindeln efter en ganska kort tid, kanske kvävdes den i vattenångorna eller så bestämde sig någon av mina föräldrar för att duscha. Sen dess har den dinglat i taket, i en liten skör tråd. Det är ganska obehagligt att ha den hängandes där, vem vet när den tänker spontanfalla ner i huvudet på mig? Men ingen orkar plocka ner den heller så det är som det är.

Idag när jag stod och schamponerade mitt lilla huvud upptäckte jag att en ny spindel har anlänt. Den klättrade runt bland den första spindelns gamla nät vilket ledde till att döingen började gunga fram och tillbaka. Den nya spindeln halkade hela tiden till och föll rakt emot mig för att i sista stund kasta ut en ny tråd och klättra upp igen. Så där stod jag alltså i en dusch tillsammans med ett ryckande lik och en bungyjumpande yngling. Det sjuka var att nykomlingen verkade ha som mål att nå fram till den döda spindeln. Jag tänkte att antingen är det hans bror och han har tagit på sig ansvaret att hämta tillbaka kroppen så att han ska få vila i frid, eller så tillhör de en hemlig spindelsjälvmordssekt som har som mål att bilda en hängande massgrav i mitt duschtak. Lagom till halloween kommer jag att ha en skitsnygg skräckinstallation i duschen, helt gratis.

Hyvästi!

Min morgon var ganska absurd. Det började med att mitt lillfinger hade somnat, liksom bara lillfingret. När jag hade fått ordning på det misslyckades jag med att gå ut ur mitt rum, jag gick med huvudet före rakt in i dörrkarmen. Snacka om missbedömning. Det gjorde extremt ont så jag skrek rakt ut, sen slog det mig att mina grannar nog inte uppskattar att väckas klockan fem av mina avgrundsvrål så jag bet ihop och tog försiktigt ett steg över tröskeln.

När jag skulle gå hemifrån hittade jag först inte mobilen, och när jag till sist gjorde det hade det gått tillräckligt lång tid för att jag precis skulle missa tunnelbanan. Dagen till ära var nästa tåg grovt försenat, jag funderade på att antingen ta livet av mig eller bara gå hem och sova igen. Det blev en slags kompromiss; jag satte mig på skarpnäckståget. I kärrtorp kikade jag ut och såg att min t-bana skulle komma om 2 minuter. "AHA!" Tänkte jag och hoppade av, nöjd med att ha överlistat den dåliga dagen. Samtidigt som tunnelbanan rullade vidare mot värmen i bagarmossen ändrades tiden till 10 minuter, och då snackar vi ju förstås inte vanliga minuter utan SL-minuter.

Till slut kom jag fram till min kära arbetsplats. Jag mötte min egen blick i spegeln och tänkte "Stackars flicka, hon har minsann inte haft det lätt". Efter morgonens strapatser var jag väldigt försiktigt med vad jag tog mig för. Jag ägnade den första timmen åt att sortera små metallpinnar i plaströr, allt för att inte låta oturen ställa till med kaos och kalabalik. Det var en framgångsrik taktik, inga olyckor inträffade. Förutom att microrätten som jag åt till lunch var äcklig men jag hade ändå inte förväntat mig något annat.

Efter jobbet gick jag till doktorn. Jag är helt säker på att det är något fel på mig och jag tänkte att det var dags att ta reda på vad. Det kändes trevligt att vara där och bli ompysslad. Jag ska nog bli hypokondriker på heltid, gå dit varje vecka och ta jättemycket prover och få beröm bara för att mitt hjärta slår. Dessutom får man veta så mycket spännande när man genomgår olika kontroller. Efter höstens olika undersökningar vet jag nu att jag har svårt att skilja på runda bokstäver och att min sköldkörtel är ganska stor. Gud visste verkligen vad han skulle prioritera när han skapade mig; "Hon ska få lungor som en astmatisk 90-åring, kroppsbyggnad som en undernärd Ken-docka och en ganska stor sköldkörtel"

Tack och hej - leverpastej! (Originellt va?)

Jag känner mig väldigt tom i huvudet just nu, jag hade en massa att skriva men sen försvann det till oändligheten, och vidare. (Hehe)

Något jag kan bidra med är en varning för gojibär, söt exotisk smak my ass! Jag har upprepade gånger ätit kaninmat och det var MYCKET godare. Jag känner mig lurad...

Idag har vi diskuterat koalor på jobbet, Björn framställde dem som små pundare som avsiktligt blir höga på eucalyptusblad. Jag tog väldigt illa vid mig, Björn hissade vit flagg och bytte bakgrundsbild till en icke narkotikapåverkad koala. Simon, min ryska kollega, sa att jag ser ut som en liten gråsparv när jag kommer på morgonen. Det kan jag leva med. Björn sa att Simon ser ut som en pitbull. Sen försökte Simon övertala mig att gifta mig med en ryss, då skulle jag få både en minkpäls och en massa diamanter sa han. Jag försökte förklara att minkpälsar inte riktigt är min kopp te men han ville inte acceptera det.

Jag har sovit fyra timmar i natt, märks det? Snart ska jag powerwalka med Sanna, undrar om hon vill ta upp stavgången igen. Ska fråga.

Au revoir!

En gång när jag och Frida var små hittade vi en dator på skolgården, som de små ligister vi var bestämde vi oss för att sparka sönder den. Det var en massaker på hög nivå, när tangenterna flög genom luften kände jag mig som ett skinhead i färd med att sparka ut en teknologisk tandrad. Att totalförstöra en dator är bland det mest tillfredsställande man kan göra, jag är glad att jag har fått uppleva det. Nu när jag sitter här framför en dator som är jävligt dum i huvudet kan jag tänka tillbaka på den där dagen när jag mördade en av hans artfränder, det hjälper lite.

Datorn har nu alltså bestämt sig för att totalvägra ljuduppspelning och msn. Vafan!? Msn har liksom varit räddningen för mig som är fobiskt rädd för telefoner, har jag inte blivit beordrad att ringa vid en särskild tidpunkt måste jag hyperventilera i en halvtimme innan jag vågar. Jag vet inte varför, mina rädslor är inte jättelogiska. Jag är nämligen även hysteriskt rädd för cyklister, grodmän (de bor i bajamajor och nyper en i skinkan när man kissar, jag lovar), halvursköljda filtallrikar och överdrivet snygga människor.

Nu ska jag titta på Simma lugnt Larry med pappa, det hjälper mot allt. Pappa ropar på mig, jag är saknad! :D

Hasta la vista babies!

(Jag orkade inte komponera en ny låt så jag lånade från Flashdance)

Gunde ligger mitt på scenen, Fader Fourah står i bakgrunden och spelar harpa med slutna ögon. Dvärgarna utgör en gregoriansk munkkör med svarta kåpor och facklor, de gungar från sida till sida samtidigt som de frambringar ett unisont "Oooooooh". Långsamt börjar Gunde åla fram över golvet samtidigt som han tar de första trevande tonerna:

First, when there's nothing but a slow glowing dream...

Luften vibrerar av spänning, tigrar smyger längs scenkanten. Takten ökar lite, Gunde kryper nu, svankar med ryggen och låter huvudet svänga fram och tillbaka medan han sjunger:

Well I hear the music, close my eyes, feel the rhythm
Wrap around, take a hold of my heart

Sen slår gonggongen, Kayo springer in i guldfärgad bikini, Fader Fourah slänger nycklar omkring sig, dvärgarna sprutar eld och Gunde flyger upp på benen och vrålar:

What a feeling, bein's believin'
I can have it all, now I'm dancin' for my life
Take your passion, and make it happen
Pictures come alive, you can dance right through your life

Resten av framträdandet fortsätter i samma anda; tigrar som stegrar sig, gyttjebrottning och inoljade dvärgar i bungylinor. Till slut ebbar musiken ut, alla drar sig tillbaka och Gunde står ensam kvar. Himlen öppnar sig och guldmynt börjar regna ner, en ensam spotlight riktas mot Gunde när han faller ner på knä. Han flåsar, svetten tränger fram i hans tinningar. Med desperation i blicken sträcker han en darrande arm mot skyn och sen....mörker.

Att träffa Sanna är som att komma hem, varje gång. Jag kan vara hur vilse som helst men när jag ser hennes lilla gestalt närma sig vid krönet av konsumbacken så minns jag precis hur allt brukade vara. Hon är rullskridskor på skolgården, kvävda skratt i dojon, en kall korv i en barnvagn, ett ketchupfläckat lucia-nattlinne och iskristaller i håret. Jag undrar hur många gånger vi har skrattat oss andfådda ihop, eller hamnat så fel som man bara kan men haft så roligt att det har varit värt varenda extra kilometer.

Första gången jag saknade nån på riktigt, då var det faktiskt Sanna. Det var sommarlovet mellan tvåan och trean tror jag, vi hade inte setts på flera veckor och när jag tittade på den lilla bilden av henne som satt fastklistrad på mitt salamander-terarium kändes det tomt någonstans bakom revbenen. Hon är min Orvar i alla städer och väder, den ultimata tryggheten.

Jag kommer ihåg en gång när vi stod vid spärrarna i Medborgarplatsen, Sanna pekade på två medelålders kvinnor som närmade sig och sa: "Kolla Josse, det där är jag och du i framtiden". Den ena var lång och hade en extremt spejsad mössa, den andra hade små korta taxben som fick kämpa för att hinna med. Jag skrattade i ungefär en timme åt hennes uttalande, för det var så jäkla sant; vi kommer nog alltid att vara lite knäppa, lite fel, men det skiter vi i för tillsammans är vi helt enkelt jätterätt.

I tisdags gick jag och Sanna vilse när vi skulle gå från Bagarmossen till Kärrtorp. Sanna ville fråga folk om vägen hela tiden, eftersom jag är mannen i vårt förhållande ville jag hitta själv. Det visade sig att jag höll på att leda oss in i Skarpnäcks skogar, vi vände och hittade en lampfabrik som jag kände igen. Efter att ha gått ett bra tag såg vi lampfabriken igen, vi hade gjort en u-sväng halvvägs till Kärrtorp. Till slut kom vi hem i alla fall, och beundrade den nyöppnade bankomaten, som förvisso var ur funktion men vi var glada ändå.

Sanna är väldigt bra på att imitera folk men det är säkert inget hon har tänkt på själv. Hennes imitation av han på ju jutsun som hade knäproblem är det roligaste jag nånsin sett, och för några dagar sen härmade hon en kille på krogen som dansade som en spastisk räka ungefär.

Sommaren när Sanna fyller 26 kommer hon att träffa sitt livs kärlek. Första gången hon ser honom sitter han barfota på en faluröd trappa, ett buskage av ljust flygigt hår visar sig under hans arm när han vinkar henne till sig. De möts på ett kollo för rörelsehindrade barn där de båda jobbar som volontärer och Sanna blir gravid innan hon ens vet om han är den rätte. Jag vet från första början att han är ett kap för han kan både jonglera med fem bollar och cykla enhjuling. Han heter Hugo och är snart färdigutbildad dramapedagog, han luktar svagt av kardemumma och han får mjuka små gropar i kinderna när han ler. Sonen Love kommer i juni nästa år och Sanna har nu insett att Hugo är the one and only, för han kysser henne på pannan varje gång de ses och hans fräkniga axlar under ett linne är värda att dö för. Sanna har en välkammad ljusbrun page och kortklippta naglar, hennes favoritplagg är en rosa hängselklänning och hon jobbar inom en stödorganisation för kvinnor som utsatts för misshandel i hemmet.

Så Sanna, tro mig, du kommer inte alltid att hasa runt i din laxrosa landstingsuniform och utfodra psykopater. Och jag är ledsen att det blev en Hugo och inte Micke, men han passade inte in i min bild helt enkelt.

   

Jag har verkligen känt mig ynklig och ur form idag, jag tror att det beror på att jag igår råkade äta färskost som gick ut för en månad sen. Gammal färskost, vilken paradox. Hela dagen (som i och för sig inte är över än) räddades av att jag såg en rödnäst liten farbror i slussen som hade på sig vad som såg ut att vara en urtvättad smurfmössa.

Jag har tänkt på den här bloggen och kommit fram till att om jag helt oväntat blir attackerad av en psykotisk hemmafru på väg till stan och dör, då är den mina samlade verk. Alla skolarbeten försvann när gamla datorn kraschade så där finns inget att hämta, och om nån så mycket som petar på mina dagböcker när jag har dött så ska jag hemsöka den personen och hänga underkläder i takkronan och annat läskigt. Förmodligen skulle jag få en himla bra besöksstatistik i några veckor om jag dog, för det är ju så att det bästa sättet att bli populär är att dö. Hur som helst, skulle nu olyckan vara framme och jag skulle vandra vidare till de sälla jaktmarkerna, då vill jag ju att folk ska få en bra och riktig bild av mig. Jag tänkte därför försöka slänga in små inlägg ibland som visar vem jag är, och man säger ju att man blir som man umgås så jag börjar på temat: "Mina vänner - Igår, idag och imorgon".

Dessvärre hinner jag inte börja idag men kanske senare i veckan. Jag måste varna för eventuella klyschor och romantiseringar i den här lilla miniserien, jag blir sån när jag ska röra mig bland gamla minnen. Det är alla filmer som har gjort det tror jag, de säger att videovåld orsakar skador på psyket men de anar inte vad Reese Witherspoon eller Jude Law kan åstadkomma. Det är på fullaste allvar så illa att när jag tänker mig ett samtal i huvudet så slår det alltid om till ett tårdrypande replikskifte i sann Melrose Place-anda.

Jaja, nu kom Sanna hit. Farväl!

 Idag kände jag att hösten anlände på riktigt, hittills har det bara varit nåt slags Mordor-liknande klimat som absolut inte får misstas för höst. På film är hösten gul-röd-orange med kråkor och regnbågar, jag tänker alltså inte acceptera nånting annat. För att fira höstens intågande började jag arbeta på en lista över saker jag ska göra under denna daggmaskarnas och stormarnas årstid. Listan förgrenade sig ganska snabbt i två, nämligen dessa:

Saker jag ska göra under hösten:

*Svettas ikapp med rödflammiga fettotanter på friskis och svettis tillsammans med Sanna
*Hitta en artist eller ett band som jag aldrig lyssnat på förut och som jag gillar och köpa skivan
*Se The Royal Tenenbaums som jag aldrig fick se klart förra sommaren eftersom pappa tyckte att den var dålig
*Hångla med en piercad tunga (Här får ni hjälpa mig, känner ni nån som har tungpiercing och är intresserad av ett hångel så kan ni väl slänga in en kommentar? Jag kan tänka mig en helkväll med bag in box och passionerade kyssar i regnet eller bara en tiominuters-grej mot bardisken.)
*Få en hel t-banevagn att applådera efter klockan 03.00 utan att de vet varför
*Be en främling om hjälp med ett korsord påväg hem från jobbet
*Lära mig något nytt och sedan berätta det för alla jag träffar under en vecka
*Köpa glasögon
*Hitta en penisformad kaktus
*Föra ett samtal med han som har så snygg tröja på mitt jobb

Saker jag skulle göra under hösten om jag inte hade nån känsla för oskrivna lagar:

*Ta 50-metersrullen med bubbelplast som finns på mitt jobb och lägga ut den på parkeringen och sedan rulla lager-Magnus över den.
*Sätta mig brevid han som alltid ser så mysig ut när han sover på 05.34-tåget till mörby centrum och borra in huvudet i hans byggjobbarjacka
*Tala om för flickan från danderyds gymnasium som väntar på bussen klockan 15.17 varje måndag att hon har världens vackraste leende (ni skulle hålla med mig om ni såg henne)
*Stryka mig mot en sån där kostymnisse med blankpolerade skor och portfölj mitt i rusningstrafiken och viska: "Jag vill föda dina barn" i hans öra bara för att se hur han skulle reagera
*Ringa på hos Gustavs granne Heyman och vråla "HEEEEY MAAN!" när han öppnar
*Powernapa på en parkbänk varje gång jag blev sömnig in public (Enda anledningen till att jag inte gör detta är att jag har noterat att väktarna kommer fram och ruskar om alla som gör det tills de vaknar)
*Ge en ensam pensionär en kopp kaffe och en kram

Jag kan även berätta för alla som är intresserade att Mobergs skäggväxt tar sig bra i kassan på konsum. Det är egentligen en sjuk grej att skriva med tanke på att jag inte känner honom alls men jag råkade höra ett samtal mellan honom och en annan skäggig kille. Moberg berättade att han jobbade hårt på helskägget, så nu är det spännande att gå dit att handla. Som en skäggföljetång, varje gång har det vuxit några centimeter och då blir jag så glad för hans skull.

Tack och bock!

Nu är jag hemkommen efter en studentweekend i Linköping. Jag och Sanna tog bussen ner i fredags och trängde oss in i Christofers lilla rum. Vi välkomnades med en halv flaska rom och popcorn. Efter att vi hade presenterats för diverse korridorsgrannar och kamrater skålade vi för ungdomen och spelade dart. Det visade sig att jag hade en dold talang, jag utsåg mig själv till dartdrottning och en värmländsk viking med len röst var väldigt imponerad. Sen drog vi till ett studenthak där jag förvirrat betalade 50 kronor för att komma upp till en övervåning dit alla andra gick gratis. Det gjorde inte så mycket, eftersom en tequilashot kostade 30 kronor blev jag full ändå. Sanna var verkligen ställets babe, alla ville ha henne. Det var riktigt roligt att se henne försöka rädda sig själv från alla juckdansande studenter. En kom fram och frågade henne om hon ville ha nåt att dricka, och det tackar man ju aldrig nej till så vi hängde på. Väl framme vid baren sa han: "Jaha, köp nåt då". När Sanna lite senare förklarade att hon hade pojkvän och inte ville mer än att prata sa han: "Okej, jag vill bara knulla". Charmig kille, verkligen.

Vi dansade på en platå med vikingen, han var nykter, skäggig och helt vild. Efter dansandet gled vi runt bland olika bord och pratade med folk, nån hette Per och ingen kände honom fast alla trodde att han kände nån. Jag skulle kunna svära på att jag framförde en liten monolog om mina planer på att hämta hem en thailändsk fru och hur det skulle vara en win-win situation eftersom jag skulle få massage och hon skulle slippa ligga med en femtioårig fet gubbe med överkammad flint. Ingen tycks dock minnas detta så jag antar att det bara var i mitt huvud.

När vi kom tillbaka till korridoren bytte jag om till mina stålmannen-kallingar och mitt bamselinne och vinglade in till Christofers granne som såg ut som Joaquin Phoenix. "WOOW, din tv är gjord i trä!" utbrast jag imponerat och bänkade mig framför den. Han gav mig en kontroll och jag lyckades zappa fram "Doktorn kan komma" på fyran. Tydligen kom Sanna in för att hämta mig när jag satt där men jag hade varit så inne i programmet att jag var totalt okontaktbar, så jag fick helt enkelt stanna kvar.

Nästa dag utforskade jag och Sanna shoppingmöjligheterna medan Christofer pluggade. På kvällen gjorde vi tacos, jag fick nån gammal sojafärs som smakade getost. Sen myste vi och var allmänt slöa. Jag insåg att jag hade ett brutalt blåmärke på underarmen efter som kvinnomisshandlarChristofer hade nypit mig kvällen innan.

Nu orkar jag inte skriva mer och ni orkar nog inte läsa mer så jag lägger ner för ikväll.

Herrå!

Jag har inga bilder från helgen än men för att ni ska få en uppfattning om hur roligt det är att vara på resande fot med Sanna lägger jag upp en gammal bussbild: