Mina vänner - Igår, idag & imorgon: Marion
Jag har alltid tyckt att Marion är en tjej med potential, hon klarar allt hon tar sig för och så ligger hon alltid lite före sin tid. Mitt första minne av henne är att hon gled in efter lunch första dagen i ettan på gymnasiet och sa att hon samlade på örhängen. Nu lät det lite som att hon smällde upp dörren som värsta cowboyen och skrek: "Jag samlar på örhängen!", så var det inte. Eftersom de flesta i vår klass var lite för ocoola för att platsa i en sam-klass och lite för dåliga för att vara riktiga naturare stod det snabbt klart att det skulle bli en väldigt ointressant klass, som en liten guppi i gymnasieakvariumet. Vi som tog avstånd från tråkigheten bildade en egen liten färgsprakande grupp, resten av klassen tyckte att vi var mobboffer men det brydde vi oss inte om.
Marion hade en tatuering och höga klackar, jag hade neongröna converse och spidermanlinne, vår vänskap var alltså inte helt lätt att förutse. Jag kommer ihåg en gång när jag stod på händer mot en vägg utanför matteklassrummet i brist på annat att göra, Marion tittade förskräckt på mig och utbrast: "Men nej, inte stå på händer nu!". Ändå åt vi oftare och oftare lunch vid samma bord och en dag bestämde medlemmarna av mobboffergänget att vi skulle gå och äta på tacobar tillsammans, efter det följde jag och Julia med hem till Marion. Den eftermiddagen föddes en oslagbar trio. Vi träffades allt oftare och det blev både nattskridsoåkning i kungsan och timmar av plastmuggssabotage på Tullys.
Sommaren mellan ettan och tvåan åkte vi tre till Magaluf, helt sjukt egentligen med tanke på hur små vi var men hur som helst hade vi jävligt roligt. Jag förälskade mig i en rutig skjorta från dalarna och Marion blev jagad av norrmän. Det var nog en av de där nätterna när vi vinglade fram mellan Grabbarna Grus och Casablanca ylandes "I will survive" som jag insåg hur mycket som hade förändrats under det första gymnasieåret. Marion var defintivt en viktig anledning till förändringen. Hon visade mig en värld där vi var oemotståndliga, där man inte bara skrev uppsatser och tittade på idol.
Det är en hel del vi har hunnit uppleva tillsammans jag och Marion; nattbad i Atlanten, kravodlat rosévin i en vindsvåning på tegnérgatan, fjortisfyllor i hissar och kackerlacks in the green. För att inte tala om alla lektioner som hade varit totalt meningslösa utan en vän att hänga gubbe och rita teckningar med.
Nu pluggar hon kemi hela dagarna, men det tänker jag inte skriva mer om för kemiska termer ger mig magknip. Det är i alla fall bra att hon pluggar, annars skulle jag inte få ångestfyllda sms varje dag och det är dem jag lever för fram till lunchrasten.
Marion kommer alltid att förföljas av trånande män men först när hon fyllt trettio kommer hon att hitta en som hon verkligen fastnar för, och då bjuds det på lammkött. Han är en tjugotvå år gammal brandmansstudent som är hälften grek och hälften norrman. Wilbur heter han och bor i lägenheten brevid Marions. Hon förbarmar sig över honom en lördagsnatt när han har tappat nycklarna vid nybrokajen och sen blir han liksom kvar. Wilbur har brunt hår som lockar sig i nacken och stora varma händer. På sommaren har han stadium-tofflor och khakishorts som precis räcker ner till hans solbrända knän. Marions garderob svämmar över av snygga kläder som hon knappt vet att hon har, hon jobbar för tillfället på Felix färdigmat som näringsrådgivare (Jag vet inte om det finns ett sånt jobb men det bryr jag mig inte om), men hon söker annat.
Vi tre: igår, idag, imorgon, för alltid! ♥
Jag hade aldrig överlevt de sista 45 minuterna av kemin varje dag utan dina lunch-sms :)
Love you honey!