Att fånga en helg och rasta sina ord
Jag är rädd att orden ska lämna mig. Det blir jag ibland. Jag spar dem i ett veck i hjärnan och tänker att vilken dag som helst nu ska de få komma ut och andas sensommar och vifta tår, vilken dag som helst nu ska jag få tid för dem, orden. Men tänk om jag väntar för länge. Tänk om de lämnar mig för någon annan. Tänk om de, plötsligt en morgon, har lämnat sitt hjärnveck, vandrat genom väggen och lagt sig i grannen istället. Då skulle jag sakna dem.
Det har just varit helg. En helg som kändes viktig att fånga, för sommaren har inte varit som den borde men nu är det äntligen varmt. Jag bestämde mig för att fånga helgen på landet. Mamma och jag åkte roslagsbana, och sen åkte vi bil med pappa. Pappa berättade glatt att han lärt sig kommunicera med fiskar. Hela dagen hade han vadat runt nere i viken och smulat bröd och bubblat med fiskstimmen. Till slut hade de ätit ur hans händer och nafsat honom i tårna. Morgonen därpå, när vi gick ner till stranden för att bada, vadade pappa förväntansfullt ut i vattnet igen. Och mycket riktigt, ett stort stim fiskar kom direkt farandes och började cirkulera runt hans ben. "Nu är du mitt vittne och kan intyga att detta har hänt" sa pappa, Fiskmannen. "Ja" sa jag, och nu har jag gjort det.
Vi åkte till ett loppis också. Där krossade jag ett glas. Det var förstås inte meningen och jag blev skamsen och ville gömma mig. Tanten som skulle sälja glasen sa att det inte gjorde någonting. Hon var tillochmed så snäll att hon försökte övertyga mig om att det var bättre så: "Förut var det 11, men nu är det 10 och det är ju mycket jämnare och bättre". Hon borde hålla mindfulnesskurser för alla uppjagade själar som tror att världen går under om de inte får stå först i alla köer, eller gå över gatan nununu.
På kvällen plockade jag med mig en rutig filt och lade mig på rygg under stjärnhimlen. Jag räknade stjärnfall. Fem. Och jag såg små satelliter som kröp fram över det oändliga mörkret. De såg ut som sådana där mikroskopiska djur som är rödorangea och bor under mossan, sådana som går sönder bara man petar på dem, och blir till ett rödorange pulver. Jag var löjligt nöjd med mig själv där jag låg. "Det här gör jag bra" tänkte jag, "jag är fan världsmästare i liv".
Kanske borde vi slå oss samman, tanten och jag. Vi skulle kunna hålla självhjälpskurser för sådana som egentligen mår helt okej, men som tror att det inte räcker, för alla på Facebook ser ju så sjukt glada ut. Där ute i skärgården skulle de får tappa arvegods på östersjöklippor medan de andas genom näsan och accepterar förlusten. Och de skulle få fånga natten på rutiga filtar, utan att se det som underlag för en likeraket på Instragram. Tanten, var är du? Vi ska bli rika nu.
Nåväl, nu har orden rastats och jag ska steka halloumi.
Hej med er.
