jossevafan

Skratt: Ja, Ha ha ha.
Gråt: Jag gråter ju inte, men på insidan har det varit snorigt och snörvligt en del.

Fest: Ja jävlar!

Kärlek: Lycklig? Nä...

Personlig utveckling: Botten, har bara stått och trampat, nästan gått baklänges.

Ekonomi: Helt okej ändå.

Väder: Inte bättre än väntat.

Nya bekantskaper: Ovanligt många och ovanligt trevliga.

Hångel: Väger definitivt upp för mitt pissiga lovelife.

Resor:                                             

Vi sov mycket. Alla hette Dave, förutom indierna. Jag köpte fina, gröna ätpinnar med ögon och klippte av mig håret. Vi var easy, swedish girls på Oceana och Digital. Jag och Marion nattbadade i Atlanten. En natt träffade jag en man på gatan som läst mormons bok och fått en uppenbarelse, jag lovade att jag skulle läsa den när jag kom hem eftersom jag faktiskt har ett exemplar i bokhyllan, men det blev aldrig av. Precis som lamafarmen, den blev inte heller av.

Vi krossade glas och spelade bongotrumma. Jag la smör och ost på sockerkaka i tron att det var limpa. Vattensköldpaddorna var gulliga men väldigt förföljda och lidande. Varje natt var vi roligast på Insomnia hos MalmöKevin. Det bästa var kvällen när Sanna kom in på toaletten och skrek: "Jag har sett en snopp!" och jag också ville se. Då gick vi på penissafari i pissoaren. Och så dansade vi galet med en motorcykelhjälm.

Studenten:
För mycket av det goda egentligen. I slutet av skivperioden ville jag bara isolera mig med filmer och chips och inte prata med någon. En skiva försökte jag hoppa från nybrokajen, då hindrade Marion mig.

Själva studentdagen var förvånansvärt rolig med tanke på hur misslyckat det skulle kunna bli med alla upptrissade förväntningar. Flaket var klart roligast, fast jag hade aldrig anat att det skulle göra så ont att få öl i ögonen.

Bästa...  Filmen: Darjeeling limited

               Låten: Terrified - Anna Ternheim

               I största allmänhet: Mina vänner, klyschigt men sant!

Sämsta... Jag kan bara tänka på det här jävla tinnituspipet i mina öron så det får bli det.

Sen vet jag inte mer vad jag ska skriva. 2008 var ett konstigt år, det var så mycket som slutade att allt det som började inte riktigt kändes. Jag är nöjd nu i alla fall. Nöjd och glad.

Ingen mer bakisångest, jag är avgiftad. Det känns bra. Fast mitt hår är fortfarande samma färg, Marion var lite poströdvinskollrig i huvudet så vi kände att det var bäst att vänta en dag. Nu ska jag gå på något slags massbiobesök som Gustav har anordnat, allt är väldigt oklart men det kan ju vara spännande. Sen blir det alltså nattlig hårfärgning med ett garanterat tomatrött resultat, jag är lite rädd. Julia har återvänt från södra Sverige och lånar ut sitt hem till våra experiment. Kristin ska också bli färgad (haha...) Spejsat värre.

See ya

Tomten har ätit sig kräkmätt på gröt. Ett moln av kanel sprider sig kring hans ansikte när han krafsar med fingrarna i skägget. Allting är ordnat inför morgondagen, nuförtiden är han så rutinerad att han inte ens behöver spetsa glöggen med red bull för att hålla tempot. "Det här kanske är min sista jul" Säger han, precis som han har gjort varje jul de senaste 15 åren. Tomtemor bara himlar med ögonen och går iväg för att få den årliga bikinivaxningen. Hon får ligga en gång om året och det är när tomten kommer hem med en redig julölsfylla på juldagsmorgonen. Sen sover han i tre dygn och hon skvallrar med påskkärringarna. Resten av året viger tomten åt att arbeta på sina memoarer och tomtemor får nöja sig med att pilla på de nissar som ännu inte lärt sig var gränsen går.

Renarna trampar otåligt omkring ute i stallet, Rudolf har lite torr hy bakom högerörat men det verkar inte vara något allvarligt. Väderprognoserna ser fina ut och flygningen spås gå smärtfritt.

Finanskrisen har lett till en lättare last på släden i år så nissarna är glada. I vanliga fall brukar belastningsskadorna plåga dem fram till november men i år ser det ljust ut och kanske blir den där kajakutflykten som de har pratat om i så många år av nu i till sommaren.

Kylan får luften att gnistra och stjärnorna viskar till varandra på natthimlen. De känner på sig att allt blir bra nu, och de vet ju, de ser allt där ovanifrån.

Jag har varit nykter på tunnelbanan en fredagsnatt, det var en intressant upplevelse. Där satt jag och tuggade på sugröret till min kravodlade äppelsmakis och iakttog allt med en blick vars skärpa nog var ganska unik just där. Brevid mig pratade två killar om den enes författarambitioner. Martin (killens namn) berättade om en historia som han skriver på. Den handlar om Mörtin, han bor i skogen och är hälften man, hälften mört. Martin hade kommit på en hel skapelseberättelse och allt. Hans gud gillar fiskar, så när han var uttråkad en gång skapade han Mörtin. Jag ska inte avslöja mer för då blir nog Martin arg, men det låter storslaget tycker jag. Om ni skulle stöta på historien om Mörtin nånstans så kan ni väl säga till mig? Jag vill gärna veta hur den slutar.

Martins vän, hans namn hörde jag aldrig, började prata om impressionistisk konst och ledde på något sätt in samtalet på Abbas låt Knowing me knowing you. "Verserna fattar man ju, men refrängen? Vad fan ska den betyda?" ville han veta. Sen skulle han gå av så jag vet inte om han kom fram till något revolutionerande, förmodligen inte.

I gullmarsplan kom någon som hette Kevin på, han var ung och full, så full att hans kompisar fick släpa in honom i vagnen. Direkt när han satt sig öppnade han munnen och började spy. Det rann över hela golvet och en kille var alldeles för upptagen med att försöka ragga upp en tjej för att märka att den lilla kräkfloden forsade fram över hans fot. "Ursäkta men det rinner spya på din fot" sa jag och pekade glatt. Martin skrockade för sig själv när killens tilltänkta ragg äcklat utbrast: "Men eeew, det är ju fucking spya!".

Att jag var nykter berodde förresten på att jag ägnade mig åt nattbio på Rigoletto istället för att festa, man måste tänka utanför ramarna ibland, det blir så förutsägbart annars.

Nu är jag jättetrött, och sugen på risgrynsgröt, det första behovet är lite lättare att tillfredsställa så jag fokuserar på det.

Howdy!

Martha Stewart, har ni sett hennes show nån gång? Jag brukade sova framför den när jag gick i gymnasiet och försökte förtränga mina läxor. Hela fenomenet fascinerar mig otroligt mycket; en frånstötande kvinna som inte riktigt vet vad hon pysslar med och tycker att allting är beauuuuutiful, och en publik som fäller glädjetårar när Martha berättar att alla ska få en poncho i present. När jag ser sådant undrar jag om det inte är mer än nationaliteten som skiljer amerikanerna från mig, för jag tror inte ens att "gråta euforiskt i TV"-mekanismen är aktiverad i min kropp. Det ser ut på dem som att det kommer helt av sig själv, att det är naturligt. Jag skulle ALDRIG, även om jag försökte, lyckas få till ett sådant beteende.

Kan det vara någon slags masspsykos? Att det är vad som händer när man buntar ihop hundratals premenstruella husmödrar och exponerar dem för bilder av haltande kattungar?

Egentligen kanske jag borde avundras dem, de har ju så bra kontakt med sina känslor. Jag skulle nog behöva lite mer Martha Stewart-skimmer över mitt liv. Ibland kan jag vara alldeles för bitter och cynisk för att det ska vara hälsosamt. Mina föräldrar har inte bekräftat det än men jag är nästan helt säker på att jag föddes med en halvrökt cigarett bakom örat skrikandes "Varfööööör?". Kedjerökande i fosterstadiet är det enda som kan förklara min usla lungkapacitet.

Just nu är jag i alla fall mycket nöjd med min tillvaro, Gustav lagade lax och ratatouille till mig och sen tittade vi på Måndag hela veckan. Sen sov jag som ett litet barn på tunnelbanan och nu sitter jag här!

Hasta luego

CD 1 - Barndomen

Bellanotte från Lady och Lufsen (Mina föräldrar sjöng den för mig när jag var ett spädbarn, fast BellaFnotte, för Fnotte var mitt smeknamn)
Trollkarlen från Indialand - Lennart Hellsing (Min favoritlåt på dagis)
Kalle Teodor-låten från Pippi Långstrump (Jag sjöng alltid den när jag var ute till havs)
Främling - Carola (Carola är bland det obehagligaste jag vet, men när jag var sex var hon min hjältinna)
Orvar och Korvar-låten, komponerad av mig och Sanna (Kommer inte ihåg hur den gick, men det var bra grejer, så mycket kan jag säga)
Om du vill bli min fru - Drängarna (Jag älskade den helt enkelt)
Hjalle och Heavy - Tuttar överallt (Jag och Sanna tänkte uppträda den på en skolresa, Gud ryckte in och gjorde Sanna magsjuk)
Believe - Cher (Min första riktiga skiva, älskar fortfarande låten)
Vi drar till fjällen - Markoolio (Många anledningar, bland annat ett storslaget framträdande)
What it feels like for a girl - Madonna (Jag fick Music-skivan i julklapp när den kom ut, avgudade i Madonna i ca ett halvår)
It takes a fool to remain sane - The Ark (När jag var 11 blev jag kär i Ola Salo, det har inte gått över än)
Shame - Hardcore superstar (Jag gillade verkligen den här låten men jag fick inte mycket förståelse för det)

CD 2 - Låtar som fastnat

Gravitation - Kent
I say no - Anna Ternheim
I don't sleep well - Hello Saferide
Irene - Caribou
Where do you go to my lovely? - Peter Sarstedt
Everybody's talkin' - Harry Nilsson
Those to come - The Shins
Logical song - Supertramp
By your side - Sade
Unchained melody - The righteous brothers
Nothing came out - The Moldy peaches
Don't panic - Coldplay
Michael - Franz Ferdinand
Somedays - Regina Spektor
Måndag-Fredag - Orup
To the moon and back - Savage Garden
Pass this on - The Knife
Veronica - Cornelis Vreeswijk
En näve näring - Stefan Sundström
Keanu eyes - Marit Bergman
Heart of glass - Blondie
You're the storm - The Cardigans
I believe in a thing called love - The Darkness
Road to Zion - Damian Marley
Nights in white satin - The Moody blues
The blowers daughter - Damien Rice

CD 3 - Charterparty

Be my world - Milky
Hot - Nik & Jay
Alt for Norge - The Rogers
Stoned in love - Chicane feat. Tom Jones
Thunder in my heart - Meck feat. Leo Sayer
Dancing with myself - Billy Idol
Last night - P.Diddy feat. Keyshia Cole
Hips don't lie, bamboo remix - Shakira
Domino dancing - Pet Shop Boys
Heut ist mein tag - Blümchen
Two times - Ann Lee
Kiss kiss - Tarkan
Eloise - Arvingarna

Han hade fått den av en vän igår. Det gör ju bara saken ännu sjukare, varför ger man någon en kniv? Det hade varit en sak om det var en fin kniv men den här är bara obehaglig.

Jag är fobiskt rädd för vapen så jag tycker att det är grymt av pappa att ha dem som hobby. Tänk om jag går upp i sömnen och kör den i magen på mig själv? Sånt händer. Min gamla klasskompis pappa hoppade från balkongen i sömnen och bröt benet...

Jag hittade en bok som jag brukade skriva ner mina drömmar i mellan åttan och nian. Det projektet dog ganska fort, så som det alltid brukar vara, men det här är i alla fall vad jag drömde natten mellan den 27e och 28e augusti 2004:

Vi skulle ta skolfoto och jag såg fram emot det. När jag var på toaletten kom mamma och skulle säga något. Då trodde fotografen att hon var jag och drog in henne och satte henne på min plats. Sen tog han kort utan mig och med mamma istället. Detta upptäckte jag när jag såg ett testfoto som någon visade. Jag blev jättearg men fotografen vägrade ta om bilden. Jag gick runt och surade när Sanna upprört ropade att en baby spydde på trottoaren. Jag kom till undsättning.

Jag undrar vad det säger om mitt 15-åriga undermedvetna. Fotografen var förmodligen en symbol för min pappa. Jag kanske var rädd att pappa skulle tycka bättre om mamma än mig, fast ska inte hela den där Oidipuskonfliktgrejen komma när man är typ 4 år? Jag kan inte riktigt tänka mig att jag hittade min könstillhörighet först i nian... Och babyn? Är den typ...en penis? Allt är ju penisar enligt Freud? Näe, det här är bara sjukt, jag släpper det nu och äter nåt istället.

***

• En personlig cellist som spelar hjärteskärande melodier för mig när jag behöver det som mest.
• Ett klippkort på filmiska upplevelser, exempelvis regndrypande kyssar utan mascarakladd och upptäckten att det bor små eskimåer i mitt kylskåp.
• En skiva med musik att danssminka mig till, sådär glatt att jag inte har något annat val än att springa runt iförd enbart strumpbyxor och sjunga med en rougeborste som microfon.
• En VIP-plats i mitten av mitten i alla salonger på Grand och Sture-biografen.
• En magnetröntgen.
• En livsförbrukning av sojamjölk.
• En diskmaskin.
• En sång tillägnad mig. Mamma skrev i och för sig en till mig på studenten men jag skulle vilja ha något lite mer djupsinnigt än Josefina, du är en redig tös.
• Ett kall.
• Ett fallskärmshopp, helt i enlighet med att årets julklapp är en upplevelse. Risken finns dock att jag börjar gråta om jag får den här julklappen.
• Landet Gabon
• Fred på jorden

Klockan är 01.17 och jag äter fil och flingor samt dricker apelsinjuice. Anledningen skulle kunna vara att jag är som killen i Science of sleep och arbetar som hårdast på nätterna, i mina drömmar. Då måste jag ju äta frukost innan jag går och lägger mig för att fylla på med energi. Tyvärr är det inte sanningen, det är egentligen så att jag sover så länge på morgnarna att det är middagstid nu, men jag orkar inte laga mat. Så vad gör man nu? Jag har redan ritat en teckning, det blev en råtta:

Jag är trött på att titta på tv och dvdn har återgått till att låta skådespelarna utföra en ofrivillig robotdans med jämna mellanrum. Det som kvarstod var alltså att skriva ett totalt meningslöst blogginlägg. Okej, så här gör jag: Jag går in till mammas och pappa bokhylla, väljer ut en bok som ser läsvärd ut och så ger jag litteraturen en chans igen efter ca ett halvårs uppehåll. Jag är för distraherad egentligen, vardagstankarna är precis som kravallpoliser under ett upplopp, de motar bort de författade orden och klubbar ner dem med sina batonger. Helt värdelöst. Jaja, få se vad man kan hitta....

...Absolut ingenting tydligen. Vi har en miljon böcker om krig, en halv miljon böcker om relativitetsteorin och universum och en bok med information från giftcentralen. Det vill inte jag läsa! Jag tar en titt i mitt rum...

...Jag hittade Kalla det vad fan du vill som jag aldrig läste ut. Tror att jag började läsa den när jag var femton eller nåt sånt. Jag ger den en andra chans.

Adieu (Jag vet att jag har använt den redan men jag börjar få slut på idéer)

Jag och mitt ansikte hade just ett estetiskt moment. Jag höll på att tvätta bort mitt smink när blodet plötsligt började rinna från min vänstra näsborre. Det var ingen sån där äcklig fors av tjockt rött näsblod utan bara några små droppar som trillade ut och landade i handfatet. Min spegelbild hade svarta pölar under ögonen och såg lite lagom misshandlad ut. Det var perfekt, men på ett totalt oanvändbart sätt. Allt var flytande, som en hemmaprintad lapp som suttit på en anslagstavla i ösregnet. Jag var bara tvungen att spara den här stunden på något sätt, för det var ganska fantastiskt. Nu kan jag alltid minnas natten då jag såg ut som en trasig, slagen flickvän, hämtad ur en svensk film om narkotikahandelns baksidor.

I kväll känner jag mig lite extra dödlig, därför kommer här del tre:

Julia var den andra jag bestämde mig för att bli kompis med i klassen. Den första var Petra, jag tyckte att hon såg så ofarlig ut i sina avklippta jeans, men hon visade sig vara ganska läskig så det blev aldrig något. Julia fastnade jag för för att hon såg så snäll och klok ut, och där misstog jag mig inte. Hon är en sådan som man alltid känner sig säker med. Det är lite konstigt med tanke på att hon ganska lätt får panik, men hon är nog den jag helst skulle vilja sova brevid i skyddsrummet om bomberna började falla över söderort.

Under början av gymnasietiden var jag och Julia de duktiga flickorna som studerade flitigt och var nyktra på den första klassfesten (förövrigt den enda vi blev bjudna på, men vi lärde oss att vara glada och fulla på egen hand så vi brydde oss inte så mycket). Dock lärde jag mig med tiden att Julia är väldigt oförutsägbar, helt plötsligt kunde hon förvandlas till rebellen som minsann inte tänkte gå på lektionen. En egenskap som hon alltid bär på är sitt smittande skratt. Det var livsfarligt att sitta brevid henne på spanskan när Ulf berättade om sina äventyr bland strypta gäss, eller när Cecilia läste högt ur Odyssén. Det räckte med att vi tittade på varandra och sen förvandlades vi till små fnissiga mellanstadieflickor som låg dubbelvikta över bänken.

När Julia sjunger blir man alldeles rysig i hela kroppen, man vill liksom gråta små diamanter och kasta upp dem i luften så att tusen regnbågar studsar genom rummet. Jag vet inte om det går, men det är det bästa sättet jag kan beskriva det på. Och hon är sådär glittrigt vacker, som i en saga. Hon kisar med ögonen när hon ler, jag tycker om folk som gör det för det lyser lite mer. Jag blir så ledsen när hon tror att hon inte duger för hon är faktiskt en av de finaste människorna jag känner.

Just nu befinner sig Julia i ungefär samma situation som jag, fast hon är nog lite mindre arbetslös ändå. Dessutom är hon mycket bättre på att fånga dagen än vad jag är, jag bara sover och hon...gör saker. Jag ska försöka bättra mig, så att jag också kan...göra saker. Då kan vi slå oss ihop, och fånga dagen tillsammans.

Den här framtidsbiten har jag fasat lite inför, jag vet att Julia inte riktigt delar min uppfattning om hennes öde. Jag beslutade mig i alla fall för att köra på min story och hoppas att hon inte blir arg.

Vid 27 års ålder får Julia ett infall och bokar en enkelbiljett till Tanzania. Där reser hon runt lite och letar efter något som hon egentligen inte vet vad det är. Hon får jobb som musiklärarinna i en skola och hittar ett tillfälligt boende. Mbaba kommer en gång i veckan och spelar trumma på Julias lektioner, han är lång och har kritvita tänder. Julia faller för hans lugn och hans stolthet. Deras känslor för varandra är så värdiga, det finns inget smutsigt, inget osant, i dem. Men Julia blir rädd att hon ska fastna, trots att hon trivs bra reser hon plötsligt hem till Sverige igen. Där inser hon sitt misstag och skickar ca 30 brev i ett svep till Mbaba. Två månader senare ringer han från Arlanda och hon tar honom till sin lilla etta i Bagarmossen. De gifter sig i ett hav av paljetter och leenden. Ingen vet riktigt hur allt kunde lösa sig så smidigt, men det är väl så, att det inte alltid måste vara svårt.