jossevafan

I kväll känner jag mig lite extra dödlig, därför kommer här del tre:

Julia var den andra jag bestämde mig för att bli kompis med i klassen. Den första var Petra, jag tyckte att hon såg så ofarlig ut i sina avklippta jeans, men hon visade sig vara ganska läskig så det blev aldrig något. Julia fastnade jag för för att hon såg så snäll och klok ut, och där misstog jag mig inte. Hon är en sådan som man alltid känner sig säker med. Det är lite konstigt med tanke på att hon ganska lätt får panik, men hon är nog den jag helst skulle vilja sova brevid i skyddsrummet om bomberna började falla över söderort.

Under början av gymnasietiden var jag och Julia de duktiga flickorna som studerade flitigt och var nyktra på den första klassfesten (förövrigt den enda vi blev bjudna på, men vi lärde oss att vara glada och fulla på egen hand så vi brydde oss inte så mycket). Dock lärde jag mig med tiden att Julia är väldigt oförutsägbar, helt plötsligt kunde hon förvandlas till rebellen som minsann inte tänkte gå på lektionen. En egenskap som hon alltid bär på är sitt smittande skratt. Det var livsfarligt att sitta brevid henne på spanskan när Ulf berättade om sina äventyr bland strypta gäss, eller när Cecilia läste högt ur Odyssén. Det räckte med att vi tittade på varandra och sen förvandlades vi till små fnissiga mellanstadieflickor som låg dubbelvikta över bänken.

När Julia sjunger blir man alldeles rysig i hela kroppen, man vill liksom gråta små diamanter och kasta upp dem i luften så att tusen regnbågar studsar genom rummet. Jag vet inte om det går, men det är det bästa sättet jag kan beskriva det på. Och hon är sådär glittrigt vacker, som i en saga. Hon kisar med ögonen när hon ler, jag tycker om folk som gör det för det lyser lite mer. Jag blir så ledsen när hon tror att hon inte duger för hon är faktiskt en av de finaste människorna jag känner.

Just nu befinner sig Julia i ungefär samma situation som jag, fast hon är nog lite mindre arbetslös ändå. Dessutom är hon mycket bättre på att fånga dagen än vad jag är, jag bara sover och hon...gör saker. Jag ska försöka bättra mig, så att jag också kan...göra saker. Då kan vi slå oss ihop, och fånga dagen tillsammans.

Den här framtidsbiten har jag fasat lite inför, jag vet att Julia inte riktigt delar min uppfattning om hennes öde. Jag beslutade mig i alla fall för att köra på min story och hoppas att hon inte blir arg.

Vid 27 års ålder får Julia ett infall och bokar en enkelbiljett till Tanzania. Där reser hon runt lite och letar efter något som hon egentligen inte vet vad det är. Hon får jobb som musiklärarinna i en skola och hittar ett tillfälligt boende. Mbaba kommer en gång i veckan och spelar trumma på Julias lektioner, han är lång och har kritvita tänder. Julia faller för hans lugn och hans stolthet. Deras känslor för varandra är så värdiga, det finns inget smutsigt, inget osant, i dem. Men Julia blir rädd att hon ska fastna, trots att hon trivs bra reser hon plötsligt hem till Sverige igen. Där inser hon sitt misstag och skickar ca 30 brev i ett svep till Mbaba. Två månader senare ringer han från Arlanda och hon tar honom till sin lilla etta i Bagarmossen. De gifter sig i ett hav av paljetter och leenden. Ingen vet riktigt hur allt kunde lösa sig så smidigt, men det är väl så, att det inte alltid måste vara svårt.