Reunion

Jag har en nalle, Jesper heter han. Jesper är en väldigt berest liten björn, han fick följa med över allt när jag var liten. Ibland har han haft det svårt, speciellt den gången när vi hade stannat med bilen på väg ner till Lidköping och pappa slungade in honom bland träden. Han ven genom luften som en lurvig frisbee och mitt ångestskri ekade i de västgötska skogarna. Sen spjälade jag hans ben med en glasspinne och bandagerade hans huvud med toapapper.

Jag och Jesper har alltid haft en väldigt okomplicerad relation, jag slipper sova ensam och han får lyssna till mina sömniga hjärtslag. Runt nyår bestämde jag mig dock för att det var dags att bli vuxen. Jag dumpade Jesper och i över ett halvår låg han ensam och bortglömd i min fåtölj, den enda närhet han fick uppleva var den som mina kroppsvärmda jeans kunde erbjuda. Kanske förlorade hans grönbruna plastögon lite av sin glans, men ett hjärta av bomull brister inte. När jag förra veckan plötsligt kände en obeskrivlig saknad och grävde fram honom gav han mig genast en blick som sa "Jag förlåter dig". Jag antar att det lätt blir så när man har ett snett huvud och en rumpa fylld med grus, då tar man vad man kan få. Och han kan skatta sig lycklig, för just nu är han den enda mannen i mitt liv som alltid är välkommen att vila sin kind mot mitt bara bröst.

Det är lite underligt det där med gosedjursnamn, jag kan inte för mitt liv begripa varför jag döpte en mjukisbjörn till Jesper. Eller varför jag valde att döpa en orangutang efter Pontus Gårdinger. Sanna tyckte att det var praktiskt att döpa gosedjuret efter personen hon fick det av, därför har hon en flodhäst som heter Martin och en hund som heter Kerstin.

tjingeling

Kommentarer
Postat av: Axel

Domo. vad man döper sitt gossedjur är äl inte så farligt. Har en gammal nallebjörn som heter Larsson, vad det nu kommer ifrån, kanske Henke. Who knows?...

2008-09-22 @ 22:30:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0