Ett steg mot en kreativare livsstil
Idag började jag på en illustrationskurs, mest av rädsla för att min hjärna annars skulle förvandlas till ett dammigt russin. Det var en spännande första lektion. En tant vid namn Harriet stal showen totalt, hon gled in i rummet iförd stora hängselbyxor och en slafsig skjorta och sedan pratade hon i princip oavbrutet i 2,5 h. Hon inledde med att avbryta kursledaren för att fråga om hon var aktiv i hbt-rörelsen. "Öh, näe inte direkt" Svarade hon lite förvirrat, "Men du tillhör den?" fortsatte Harriet. "Vill du veta om jag är homosexuell?" Frågade läraren, nu lite chockat. "Ja, jag tänkte att du kanske var det" Sa denna gråhåriga kuf till tant som om det vore det mest naturliga uttalandet i världen medan vi andra utbytte generade blickar. Det slutade med att vi fick reda på att kursledaren är hur hetero som helst men inte bryr sig om vilken läggning nån annan har.
Sen skulle man presentera sig själv och berätta om vad man är bra respektive dålig på. Utan närmare eftertanke sa jag: "Hej jag heter Josefina, jag är bra på att klistra etiketter och dålig på att småprata" Sen slog det mig att jag nog måste ha framstått som lite udda efter den beskrivningen.
Tanten Harriet fortsatte sedan kommentera exakt allt läraren sa och vid ett tillfälle hakade hon upp sig på påståendet att vi alla utsätts för liknande intryck i vardagen och därför associerar vissa bilder till vissa saker. På nåt sätt lyckades hon leda in det hela på homofrågan igen och ylade: "Bara för att jag är gift med en kvinna betyder inte det att det någonsin kommer att bli nåt normalt". Det roligaste var att hon dessutom var hundra procent säker på att hon skulle bli barnboksillustratör efter den här kursen och hon bad hela tiden om marknadsföringstips och liknande. Hela lektionen byggde jag upp värsta förväntningarna, jag tänkte att "shit, den här tanten är konstig men hon kan nog verkligen rita". När jag sedan fick se hennes verk, en streckgubbe med en falukorvsliknande kniv i handen, höll jag på att kissa på mig av tillbakahållet skratt. Apropå det så hann Harriet även berätta att det är bra att gå runt och vara kissnödig för då tränar man upp muskulaturen där nere. Hennes sista och bästa uttalande var "Jag har känslomässiga svårigheter med vattenfärg eftersom min mamma var en fantastisk konstnärinna och jag aldrig fick vara med när hon målade, jag förknippar måleri med detta trauma" Vad fan gör tanten på en konstkurs om hon får smärtsamma flashbacks varje gång hon ser en pensel?
På vägen hem hade jag sällskap med en tjej som hette Malin, jag tror att jag lyckades motbevisa mig själv när det kommer till småpratande. Jag drabbades av våldsam mundiarré och drog the story of my life på 20 minuter. Bilden jag byggde upp av mig själv var ungefär: "Jag är en mattenörd som hatar fotbollshuliganer och vet hur man hanterar en skruvdragare".
Ciao
