Burn after reading
Yees! Så jävla bra var den. Se den, allihopa, NU!
Tjejen som satt brevid Julia hade det mest bisarra skratt jag hört i hela mitt liv. Jag tror att hon skrattade i alla fall, möjligtvis kan hon ha satt något i halsen också. Det kom på helt fel ställen och lät ungefär som någon som får en knuten näve rakt in i solar plexus, fast ljusare. Vi dog nästan av skratt i våra biofåtöljer.
Jag lyssnade igenom Anna Ternheims nya skiva igår, Leaving on a mayday. Hon får mig fortfarande att rysa av välbehag men det är liksom inte samma sak längre. Det känns som att hon tillhör så många andra nu. Självklart har jag alltid vetat att det finns fler där ute som gillar hennes musik men det blir så påtagligt nu när hon är överallt. Varför måste media exploatera allt fint? Måste What have I done? spelas tjugo gånger om dagen i P3? Måste hennes ansikte fläkas ut över en hel sida i Metro? Det känns bara vulgärt. Den där dyrbara diamanten som jag brukade vårda ömt i mitt hjärta har pulvriserats och snortas nu av tusentalt civila idioter.
Det är nog mitt ego som talar nu, men visst känner man ibland att man vill ha något helt eget? En väl dold sandstrand mitt i storstaden som man kan fly till. Problemet är bara att man gärna vill berätta för alla så att de ska inse vilken värdefull hemlighet man bär på. Precis som när man blir kär och vill tala om det för hela världen. Men en hemlighet är inte värd mycket om alla känner till den och på nolltid är den tidigare så idylliska stranden full av fimpar och färgglada plastleksaker.
Om jag någon gång lyckas skaffa mig en redig karl ska jag hålla honom gömd i garderoben, för jag vet att folk lämnar fingeravtryck utan att alls mena det.
lamtumirë!
ååååh ja känner exakt samma med regina spektor!