Doktor Josefina guidar er i hobbypsykologins värld
Det sjuka är att trots att jag ofta stannar till när jag ser min spegelbild i ett skyltfönster och tänker: "Well, hello there..." så krymper mitt självförtroende till en ärtas storlek så fort jag ska försöka föra ett samtal med en sån där talangfull, vacker människa som världen är alldeles för full av. Jag börjar tänka att hur bra jag än är så finns det alltid någon som är bättre och så känner jag mig liten och grå. När jag sen sitter på t-banan och lyssnar på Regina Spector som sjunger: "People are just people, they shouldn't make you nervous" så tänker jag att "Ja visst fan är det så! Alla är små under stjärnorna och alla kan dö i cancer. Nästa gång ska jag stjäla showen och visa dem att jag också är smart och rolig!".
Jag tror att vi är väldigt många egentligen, vi som i grund och botten gillar oss själva men som krymper när någon annan växer. Då tar vi till försvarsmekanismer för att dölja de fel vi tror oss ha, jag tänkte lista de tre som jag tycker är vanligast. Har man dem i åtanke så inser man att fler än vad man tror är osäkra på sig själva, det gör det lättare att acceptera och få bukt med sin egen osäkerhet.
1. Man riktar spotlighten mot någon annans brister så fort det bara går, då blir det mer skugga över till ens egna. Ingen som trivs bra med sig själv behöver påpeka att någon annan (närvarande eller icke närvarande) exempelvis har dålig koll eller klär sig fult. Ofta kombineras detta med att man belyser något som man själv är särskilt bra på, till exempel kan man namedroppa en nästan helt okänd men väldigt cool artist och få det att låta som "Men vaddå? Har du inte hört talas om honom?".
2. Man är tyst. Svarar bara på tilltal, gärna lite nonchalant. Säger man inget alls så kan man i alla fall inte säga något dumt. Detta är ganska genomskinligt för ett tränat öga. Många tror dock att såna här personer är otrevliga och dryga, vilket egentligen väldigt sällan är fallet. Jag vet, för jag kör på den här taktiken alldeles för ofta.
3. Man skämtar bort allt, ingenting får tas seriöst. Tar någon fram en kamera måste man göra en min, man sjunger fult med flit och om någon vill ta ett allvarligt snack så måste man ändå alltid avsluta allt med en skämtsam liten knorr. Den här försvarsmekanismen är bra på så sätt att den väldigt sällan sårar någon. Folk ser en som en rolig prick, skön och lättsam. Dessvärre är det till slut ingen som tar en på allvar och man får svårt att visa vem man egentligen är. Man känner sig ensam eftersom det känns som att ingen känner en på riktigt. Och man måste alltid verka glad och entusiastisk eftersom folk är så vana vid det, annars tycker de att man har blivit en torrboll.
Självklart kan man inte bara kategorisera människor hur som helst, ingen är så här hela tiden men alla är det nog lite ibland. Livet blir lite lättare om man petar ner alla i fack, i alla fall till man har bestämt sig för vad man tycker om dem.
Goder afton
Du och jag borde gå en kurs i att boosta sin självkänsla.
åh ja e nr3 tror ja :)
vinner man nått pris?
Du frågade förut om en musikvideo. Jag minns inte riktigt hur låten var men kan det vara den här?
http://www.youtube.com/watch?v=nDZJU2xneD8
Det är The Motorhomes - Into The Night.
Jag tycker att du är bra som du är. Och måste man vara bäst lixzzom?
Jag tror inte att det är dålig självkänsla, mer en fix idé. Och jag är faktiskt väldigt nöjd med mig själv, jag skulle bara vilja vara bäst på nåt litet. Typ minigolf eller att kasta macka, och så skulle jag behöva lite mer social kompetens. Grattis Frida! Du vinner insikt och en imaginär klapp på axeln, klapp. Tack Kristin, Martin var dessvärre lite snabbare än dig :P Men det är rätt låt! Och den är inte ens så bra, fast jag fattar vad jag såg i den när jag var 10.