Nattatankar
Vet ni vad? Jag förlåter alltid folk, nästan i alla fall. För när det värsta har lagt sig kan jag förstå, och nästan känna ömhet inför, den mänskliga klumpighet som oftast ligger bakom sådant som sårar. Och handlar det inte om det så hittar man svaret i en gammal ärrbildning på självförtroendet, eller i en helt omedveten försvarsmekanism.
Egentligen behöver man bara fråga sig själv: "Brukar jag ofta mosa folk med flit? Tänker jag ibland att jag bara vill få någon annan att gråta?". Det är nog ganska få som faktiskt känner att "Jaafan, varje gång jag gör någon ledsen så är det med mening". Förstår ni vart jag försöker komma? Vi är inte elaka, vi är bara väldigt klantiga. Fumliga i själen.
Sen jag började tänka så här har jag varit arg väldigt sällan, det enda som är svårt är att förlåta sin egen fumliga själ. Det lär man sig nog aldrig...
