jossevafan

Hej hej. Fredagskväll. Samma fåtölj. Lite chips.

 

Förra söndagen var jag på bio och såg Amour, en film om att dö, för att sammanfatta det hela. Det var jag och ett gäng exalterade pensionärer. De småpratade med varandra om sina pälsmössor, bland annat, innan vi fick gå in i salongen. En tant hade en blå pälsmössa, och hon kände sig som Ronja Rövardotter, sa hon. Under filmen började en mobiltelefon envist att ringa. Det ringde tre gånger från en anonym jacka som hängde längst bak i salongen på en krok. Ingen ägare ville ge sig till känna. Efter att ett ilsket mummel börjat sprida sig reste en tjock farbror till slut på sig och stängde av den uppmärksamhetssuktande lilla apparaten. Strax efter att den kollektiva upprördheten över hela den fadäsen lagt sig så somnade en person någonstans i salongen och började snarka. Fast det var sådana där småputtrigt trivsamma snarkningar som man inte kunde göra mycket annat än att fnissa åt, och personen vaknade ganska snabbt igen.

 

Det var ett trevligt biobesök ändå. Och lite märkligt. Filmen inleddes med att det gamla paret som filmen handlade om gick på en pianokonsert tillsammans. Så där andaktsfullt som det bara blir för människor som litegrann har slutat gå ut. När de väl gör det så väljs kläderna ut omsorgsfullt, nylonstrumporna korvas på och hatten placeras ovanpå välkammat hår. Efter filmen lämnade jag salongen tillsammans med pensionärerna, och det var precis som att se alltihop en gång till. De gick i par. Armkrokade försiktigt varandra och kisade genom den fallande snön. Trevade med välputsade skor över det hala underlaget. Jag undrar vad de tänkte om filmen. Blev de inte ledsna av att tänka på hur litet livet blir där på slutet, hur det bara skrumpnar ihop och till slut försvinner? Kunde de känna det själva? Kanske. Men kanske gjorde det inte så mycket. Kanske kändes det helt okej ändå. Hoppas det.

 

Nu ska jag borsta tänderna och tänka mindre på döden.

Adjö