jossevafan

Söndagen ägnades således åt eftertänksamt spatserande omkring i ett frostigt Uppsala. Jag visste inte alls vart jag skulle ta vägen. Ibland vet man bara inte det. När jag känner så brukar jag gå till domkyrkan. Så jag gjorde det. Jag är fullt medveten om hur underligt det låter, men domkyrkan är ett helt fantastiskt tillhåll för ensamma bakisströvare. Kanske skulle inte herren Jesus och Gud uppskatta det, men det är så skonsamt för den ängsliga lilla själen att bara försvinna mellan bänkraderna medan doften av smältande stearin gosar in sig i håret på en. Och jag älskar hur turisterna andaktsfullt tassar förbi mig, som om jag visste något som inte de vet. De tror väl att jag sitter där och snuddar vid det överjordiska, fast jag i själva verket bara försöker förankra mig vid livet igen.

När jag suttit där ett tag kände jag mig tillräckligt helad för att faktiskt göra något. Så jag köpte mig en biljett till en lång fransk film. Den var bra och sorglig, och vi var bara fyra stycken i hela salongen. Marion Cotillard grät så fint att jag också ville gråta. Jag fick fram hela två tårar men sen tror jag att jag blev lite för exalterad över att jag faktiskt lyckats, för det var länge sen, så de slutade komma. Under eftertexten tände de lamporna och kvinnan framför mig vände sig mot mig och log försiktigt innan hon gick. Jag tror att hon tyckte om mig. Jag tyckte om henne med, fastän hon nysit konstant genom hela filmen.

Nu är det måndag och ny vecka och allt det där. Håhåjaja.