Med ett streck emellan

Det var faktiskt totalt kaosbefriat där ute i skärgården. Lasagnen tog förvisso två och en halv timme att göra men vi fick så mycket beröm när vi var klara att det inte gjorde något. Inga olyckor skedde, förutom att Rebecka ramlade ner i ett brännässelsnår endast iförd bikini i ett förvirrat försök att våldbasta i några forskarstudenters sovstuga.

Stämningen var fin och förtrolig. Som på kollo, fast utan bus och skrubbsår. Jag bodde i ett litet rum som hade snedtak med ett fönster i. Nu måste jag skaffa mig ett hem med takfönster, för det känns plötsligt helt oumbärligt. Då ska jag ligga därunder och titta på stjärnorna, och ibland ska jag sticka ut huvudet och ropa "Ohoj världen!".

Förutom takfönster ska mitt framtida hem även innehålla ett sånt där köksredskap som man kärnar ur äpplen med, och ett bollhav.

Nu ska jag göra ett streck.


Sådär.

Jag gjord ett streck för att jag tänker byta ämne. Min pappa fyller nämligen 60 år idag. Eller, vi får se om jag hinner skriva klart innan det är igår.

Min pappa är, som jag har skrivit om tidigare här i bloggen, en aldrig sinande källa till underhållning. Det är framförallt när det inte ens är meningen att han ska vara rolig som han är rolig. När han borstar tänderna med mjukgörande hudkräm till exempel, det är något jag alltid kommer tillbaka till.

Självklart är han inte bara rolig, far min, han är en av de bästa papporna man kan tänka sig också. Han var den första mannen på sitt jobb som var pappaledig. Fast den tiden minns jag förstås inget utav. Det jag däremot minns är när han åkte utomlands med jobbet och alltid tog med sig spännande gosedjur till mig, och en gång fick jag en liten kimono från Japan. Jag minns att han tog med mig ut i skogen för att grilla äpplen och leka kurragömma varje vinter. När vi var på Jersey och jag freakade ut totalt över en utställning med vaxdockor och kyrkomusik bar pappa mig genom hela byggnaden medans jag grät in i hans axel. Och han tog hand om mig när jag bajsade på mig på konsum, fast det var en tant som rynkade på näsan. Han lät mig köra små radiostyrda båtar på Ljusterö även fast jag alltid styrde ut dem för långt så att de försvann till sjöss.

När jag blev äldre skämde han ut mig genom att tala om för mina vänner i telefonen att det var han som var tomten. Och så tittade vi på Ace Ventura och skrattade, minst hundra gånger.

Allt har liksom alltid varit så mysigt med pappa. När vi fikar och han får grädde i mustaschen. När han vandrar runt i sina ohälsosamt tighta cykelbyxor. När han ska prata engelska utomlands. Allt.

Min pappa är nog egentligen inte en 60-åring även fast han har levt i 60 år. Han blir liksom inte äldre eller annorlunda med åren, han fortsätter bara att vara pappa.

(Jag hann)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0