jossevafan

Okej för att det är världens vidrigaste sak att gnälla över, ett I-landsproblem som är så fjuttigt att jag borde stenas på plattan av alla hemlösa och HIV-smittade, men är det inte det äckligaste som finns när man tar sig ett stort glas mjölk och så smakar det kylskåp? Som en blandning av allt äckligt som ens föräldrar köper hem och lägger i kylen utan att linda in det i folie först. Nu är det slut för min del, jag tänker gå och köpa en glasflaska med skruvkork och hälla över mjölken i den varje gång jag öppnar ett nytt paket. Det var inte alls det här jag hade tänkt skriva om, det bara kom över mig nu.

Det jag hade tänkt skriva om var gråt. Jag är så extremt avundsjuk på folk som liksom har en mental kran kopplad till tårkanalen som de kan vrida på varje gång normen säger att man ska gråta. Jag kan bara inte, jag får prestationsångest och så kommer det inget. På begravningar eller när Meg Ryan dör i City of Angels, då spelar det ingen roll att mitt hjärta är trasigare än ett tappat duralex-glas, tårarna fastnar på vägen ut. Det känns som att alla sitter där och hulkar med snor i hela ansiktet, och så tittar de på mig och tänker: "Jaha, och vem är det där? Hitler reinkarnerad?". Min oförmåga att låta alla ledsna tankar rinna som ett sorgens Niagara över kinderna gör att jag liksom sväller som en vattenballong ibland, det känns som att nånting är där inne och vill ut. Inte för att jag har anledning att gråta särskilt ofta men ungefär vart tredje år har jag samlat så många tårar att jag känner att jag måste tömma ut dem.

Bert, ja ni vet Bert Ljung i böckerna, han brukar tänka på en rulle hushållspapper för att hålla tillbaka tårarna. Jag har en omvänd taktik för att släppa fram dem. Jag har två olika minnen som jag brukar ta fram för att komma i rätt stämning. Det ena är när vi avlivade min kanin Nisse, han låg kvar i mitt knä fast livet skuttade ifrån honom och hans kropp kändes precis som en sån där liten micrad vetesäck. Det andra är en sann historia som mamma brukade berätta för mig när jag var liten. Om en alkis som ramlade ner för trappan vid Björkhagens tunnelbana med en blombukett i handen. När jag ser framför mig hur stoltheten i hans blick utbyts mot panik medan han faller, hur den hårda marken tar emot honom helt utan nåd, då känner jag att hur allt stiger upp till ytan. Sedan tänker jag på hur han ligger där vid det nedersta trappsteget med en perfekt liten bloddroppe som sakta rinner från mungipan precis som på film, och så zoomas handen in, handen som fortfarande håller krampaktigt i blombuketten...

Sen blir det lite för sorgligt och jag måste trösta mig själv genom att tänka att han i alla fall slapp se sina fina blommor vissna.

Adjöss!