jossevafan

Min morgon var ganska absurd. Det började med att mitt lillfinger hade somnat, liksom bara lillfingret. När jag hade fått ordning på det misslyckades jag med att gå ut ur mitt rum, jag gick med huvudet före rakt in i dörrkarmen. Snacka om missbedömning. Det gjorde extremt ont så jag skrek rakt ut, sen slog det mig att mina grannar nog inte uppskattar att väckas klockan fem av mina avgrundsvrål så jag bet ihop och tog försiktigt ett steg över tröskeln.

När jag skulle gå hemifrån hittade jag först inte mobilen, och när jag till sist gjorde det hade det gått tillräckligt lång tid för att jag precis skulle missa tunnelbanan. Dagen till ära var nästa tåg grovt försenat, jag funderade på att antingen ta livet av mig eller bara gå hem och sova igen. Det blev en slags kompromiss; jag satte mig på skarpnäckståget. I kärrtorp kikade jag ut och såg att min t-bana skulle komma om 2 minuter. "AHA!" Tänkte jag och hoppade av, nöjd med att ha överlistat den dåliga dagen. Samtidigt som tunnelbanan rullade vidare mot värmen i bagarmossen ändrades tiden till 10 minuter, och då snackar vi ju förstås inte vanliga minuter utan SL-minuter.

Till slut kom jag fram till min kära arbetsplats. Jag mötte min egen blick i spegeln och tänkte "Stackars flicka, hon har minsann inte haft det lätt". Efter morgonens strapatser var jag väldigt försiktigt med vad jag tog mig för. Jag ägnade den första timmen åt att sortera små metallpinnar i plaströr, allt för att inte låta oturen ställa till med kaos och kalabalik. Det var en framgångsrik taktik, inga olyckor inträffade. Förutom att microrätten som jag åt till lunch var äcklig men jag hade ändå inte förväntat mig något annat.

Efter jobbet gick jag till doktorn. Jag är helt säker på att det är något fel på mig och jag tänkte att det var dags att ta reda på vad. Det kändes trevligt att vara där och bli ompysslad. Jag ska nog bli hypokondriker på heltid, gå dit varje vecka och ta jättemycket prover och få beröm bara för att mitt hjärta slår. Dessutom får man veta så mycket spännande när man genomgår olika kontroller. Efter höstens olika undersökningar vet jag nu att jag har svårt att skilja på runda bokstäver och att min sköldkörtel är ganska stor. Gud visste verkligen vad han skulle prioritera när han skapade mig; "Hon ska få lungor som en astmatisk 90-åring, kroppsbyggnad som en undernärd Ken-docka och en ganska stor sköldkörtel"

Tack och hej - leverpastej! (Originellt va?)