jossevafan

Jag har tänkt ganska länge att jag ska starta en blogg, men jag har hela tiden känt att jag borde vänta på rätt tillfälle. Förmodligen eftersom jag har sett för många filmer där en gubbe myndigt viskar genom sitt vita skägg att "When the time is right you'll know". Egentligen är det där bara bullshit, man kan gå runt och vänta på rätt ögonblick hur länge som helst utan att det händer nåt. Somliga sitter hemma hela dagarna med spindelväv i håret och bitterhet i bröstet eftersom det där livet de var menade att leva aldrig började. Vad hade de väntat sig? Att det en dag skulle ligga en avi på hallmattan med meddelandet: "Ditt liv är för stort och fyllt av äventyr för att gå igenom brevinkastet, var vänlig hämta det i närmsta tobakshandel"? Alla vet att brevbärare är allmänt imbecilla, när det kommer till storslagna levnadsöden ska man inte lita på posten. Det bästa är att ta saken i egna händer och leta reda på det där roliga livet själv. Vart man hittar det, det har jag ingen aning om men man kan ju ha kul medans man letar, kanske är det till och med sökandet som är det roligaste. Som Nalle Puh säger: "Det finns en stund just precis innan man äter honungen som är ännu bättre än själva ätandet".

Så här är den nu, min blogg. Jag ser den som en hyllning till Anders som var inhyrd på mitt jobb men bara fick stanna i två veckor eftersom det inte fanns något att göra. Han sa till mig: "Man måste fånga dagen, carpe diem som det heter". Anders är cool, han har gjort nästan allt; fallskärm, bungyjump och skilsmässa. Och så bor han i ett radhusområde (fast i en lägenhet tror jag) där alla springer in och ut i varandras hem. Huruvida jag skulle vilja ha grannarna i mitt vardagsrum en grå bakissöndag är en annan femma men jag gillar tanken på att kunna gå ner till den lilla ängsliga tanten på våningen under och låna en kopp socker.

Namnet "Jossevafan" fick det bli eftersom min vän Marion säger så till mig i genomsnitt fem gånger per dag, man skulle nästan kunna tro att jag heter så på riktigt. Jag funderade på att ta JoJo, det är vad jag vill att folk ska kalla mig fast ingen gör det. Men sen kom jag på att det skulle se ut som jojo som i: "kolla min überhäftiga nya jojo med extra bra kullager". Egentligen ska det uttalas med japansk brytning, Djåh Djååh, lite väsande sådär.

Det här inlägget blev nog lite för långt för att vara ett första inlägg, jag har aldrig varit bra på att veta när det räcker. Men lagom är inte bäst och less is NOT more, så det så!

Ping Pong håll igång! (Sannas släkting har gjort en skiva som heter så)