jossevafan

Jag gillar att hålla alla dörrar öppna, det känns så läskigt och definitivt att avsluta saker. Som att se sista avsnittet av en serie eller läsa sista ordet i en bok, man lämnar nånting bakom sig som man aldrig kan få tillbaka. Det är klart att man kan spola tillbaka bandet, titta i backspegeln, men det blir aldrig samma sak.

Faran i detta är att många dörrar tenderar att stå halvöppna. Jag har haft en sån dörr alldeles för länge nu, den stod och slog tills den gick sönder. Det som fanns att hämta där bakom det finns helt enkelt inte kvar längre. Allt jag har kvar nu är en del rätt trevliga minnen och en ny sida av mig, en sida som jag verkligen inte gillar. Den kom infarandes genom den då vidöppna och nybyggda dörren i januari, ropade: "Här ska jag bo!". Och så använde den min toa utan att stänga dörren, lämnade smulor på köksbordet och dregglade på min kudde. Jag måste erkänna att jag tyckte att den var helt okej först, lite energisk men ändå jävligt rolig och snygg. Men den utvecklades till en jobbig, klängig, tjatig dramaqueen som till råga på allt var elak mot mina kompisar.

Jag har försökt göra mig av med den här sidan många gånger nu, men den klamrar sig fast, kissar demonstrativt på hallmattan och lämnar klösmärken i parketten. Så vad gör man? Jo, nu har jag slagit den där dörren i småbitar med en slägga och slängt in det lilla monstret där. Med det här inlägget murar jag igen öppningen och lämnar plats för några nya dörrar av bättre kvalitet och design.

Kanske är det här bara en massa ord för den som läser men jag ville ändå göra det officiellt. Nu ska jag kolla på film hos Gustav, han är cool, och han får mig att skratta.