jossevafan

Ibland saknar jag ögonblick redan innan de passerat. Som när barnen på jobbet letar sig fram till min hand och flätar sina små fingrar kring mina, eller när de vaggar fram över skolgården som sjösjuka pingviner i sina bävernylonoveraller. Visst, ofta känner jag mig som en otillräcklig och värdelös hjälpfröken, men bara att få torka bort en trillande tår från en mjuk, liten kind med baksidan av pekfingret gör att det är värt det.

Jaja, jag vet att jag låter som en ensam 30-årig kvinna som lever för jobbet. Det är inte så, egentligen gillar jag inte barn så överdrivet mycket. Men mina ungar är faktiskt bättre än alla andra, och när kvällen är alldeles rosa och jag känner mig lite mjuk i hjärtat så måste jag ju få andas ut några fjäderlätta, tvättstugedoftande moln i ansiktet på er.

Imorgon är det fredag, snart är det påsk. Allt löser sig. Gud är stor osv. (Shit vad jag ska dra in Gud i allt nuförtiden, han/hon/den/det borde lämna mitt huvud. Jag skulle behöva plats till viktigare grejer. Typ minnen, och ett till språk kanske.)

;-)