Baklänges
Idag somnade jag längst bak i en buss någonstans i Sköndal, jag vaknade av att någon smekte mig på fingret men insåg ganska fort att det var jag själv som gjort det. Jag fick en obehaglig känsla av att jag pratat i sömnen, ibland kan man liksom känna sånt på sig, men jag antar att jag aldrig får veta helt säkert.
I lördags var det en skallig man som var omotiverat arg på mig på tunnelbanan. Jag tror att jag stod där han planerat att gå och psykotiska människor har nog svårt att ändra sina planer sådär helt plötsligt. Han löste det genom att förvandlas till hulken och slänga mig genom halva tunnelbanevagnen, nästan i alla fall. Sedan stegade han därifrån och höll krampaktigt händerna kring sitt eget huvud, som om han var rädd att det skulle sprängas annars.
I fredags natt fick jag ögonkontakt med en kille med blont bockskägg på tunnelbanan (allt händer på tunnelbanan såklart), av okänd anledning följde jag efter honom när han gick av vid östermalmstorg. "Men vafan? Jag skulle ju av vid karlaplan? Vad gör jag här?" undrade jag och krävde att han skulle förklara det för mig. Det kunde han inte men jag drog slutsatsen att allt var hans fel och att han därför skulle visa mig vägen. Jag hängde mig fast i hans arm och han ledde mig till seven eleven. Medans han valde mellan nudelwok och korv plockade jag lite lämpliga varor åt honom, sorbet och m&m's bland annat. Det uppskattade han inte så jag fick hänga tillbaka allt och satsa på en annan taktik för att vinna hans förtroende. "Josefina!" sa jag artigt och sträckte fram handen. "Aaa..." svarade han och kisade med ena ögat. Sen tror jag att han kan ha sagt att hans namn var Noppe, eller så har min hjärna hittat på det i efterhand.
Till slut bestämde han sig för nudelwok och en brownie (som han åt upp helt själv trots att jag iakttog honom med stora, vädjande valpögon). Jag föreslog att vi skulle leka en lek som jag och mamma brukade leka när jag var liten. Den går ut på att man ska komma på en sång för varje bokstav i alfabetet. Dessvärre kunde jag inte längre alfabetet utantill, och han kunde inga sånger så vi fick hjälpa varandra rätt mycket, men det var ett fint samarbete. Till Ö skrev han om julen är här så att den började "ögonen...faller i natten nu!". Mycket vackert, jag godkände det eftersom jag anser att nytänkade bör belönas.
Förvånansvärt nog visade han mig rätt väg, och sen frågade han om jag ville följa med på ett glas vin. "Nä" sa jag och gick därifrån.
Nu ska jag snart sova.
Hej!
I lördags var det en skallig man som var omotiverat arg på mig på tunnelbanan. Jag tror att jag stod där han planerat att gå och psykotiska människor har nog svårt att ändra sina planer sådär helt plötsligt. Han löste det genom att förvandlas till hulken och slänga mig genom halva tunnelbanevagnen, nästan i alla fall. Sedan stegade han därifrån och höll krampaktigt händerna kring sitt eget huvud, som om han var rädd att det skulle sprängas annars.
I fredags natt fick jag ögonkontakt med en kille med blont bockskägg på tunnelbanan (allt händer på tunnelbanan såklart), av okänd anledning följde jag efter honom när han gick av vid östermalmstorg. "Men vafan? Jag skulle ju av vid karlaplan? Vad gör jag här?" undrade jag och krävde att han skulle förklara det för mig. Det kunde han inte men jag drog slutsatsen att allt var hans fel och att han därför skulle visa mig vägen. Jag hängde mig fast i hans arm och han ledde mig till seven eleven. Medans han valde mellan nudelwok och korv plockade jag lite lämpliga varor åt honom, sorbet och m&m's bland annat. Det uppskattade han inte så jag fick hänga tillbaka allt och satsa på en annan taktik för att vinna hans förtroende. "Josefina!" sa jag artigt och sträckte fram handen. "Aaa..." svarade han och kisade med ena ögat. Sen tror jag att han kan ha sagt att hans namn var Noppe, eller så har min hjärna hittat på det i efterhand.
Till slut bestämde han sig för nudelwok och en brownie (som han åt upp helt själv trots att jag iakttog honom med stora, vädjande valpögon). Jag föreslog att vi skulle leka en lek som jag och mamma brukade leka när jag var liten. Den går ut på att man ska komma på en sång för varje bokstav i alfabetet. Dessvärre kunde jag inte längre alfabetet utantill, och han kunde inga sånger så vi fick hjälpa varandra rätt mycket, men det var ett fint samarbete. Till Ö skrev han om julen är här så att den började "ögonen...faller i natten nu!". Mycket vackert, jag godkände det eftersom jag anser att nytänkade bör belönas.
Förvånansvärt nog visade han mig rätt väg, och sen frågade han om jag ville följa med på ett glas vin. "Nä" sa jag och gick därifrån.
Nu ska jag snart sova.
Hej!
Kommentarer
Trackback
