Kokosnöt
Jag läste igenom ett urval av mina blogginlägg från i höstas och insåg något sorgligt. Under den senare halvan av 2008 massproducerade jag texter bara för att jag hade en massa tankar men ingen större lust att prata med någon. Jag skrev för att bevisa för folk, och framförallt för mig själv att jag var lycklig, nöjd och välfungerande, trots att så inte var fallet. Det här kan förstås ingen annan utläsa ur dessa texter, för det är ju inte direkt några svarta tonårsdikter med referenser till Joakim Berg. Fan, jag var ju skitrolig!
Nu är jag glad utan att behöva bevisa det, och jag tror att det är därför jag inte kan skriva längre. Jag är inte ett emotionellt missfoster men jag presterar inte heller något.
Det är som att ha förstoppning i fingerspetsarna, orden vill ut på skärmen men de har fastnat. Och det gör ont!
Minns ni hur det var när man var liten? Att man ville vara precis som alla andra, smälta in i den homogena massan, men att det var jävligt svårt? Jag minns en period då alla hade tröjor med Pocahontas på, och så lyckades jag köpa en med fel indiantjej och det kändes som årets förlust. Eller när jag stod på scenen på skolgården en skolavslutning och spelade blockflöjt iförd en vit Di Leva-inspirerad linnedräkt som mamma tvingat på mig, då ville jag dö...eller döda. Jag kände mig alltid så fel, men nu börjar jag inse hur mycket svårare det är att växa upp och slungas in i en värld där det värsta man kan vara är "precis som alla andra". Det jag försöker säga är att det är mer förödande för personligheten att sky allt som är mainstream än att vara mainstream. Det är alldeles för svårt att smälta in för att någon ska lyckas helt med det, det är de som anstränger sig för att vara speciella och annorlunda som tappar bort sig själva till slut.
Hur det sista stycket hänger ihop med det första har jag ingen aning om. Det var nog bara en liten klutt som jag lyckades krysta fram. Förhoppningsvis kan det snart börja komma regelbundet och utan någon större ansträngning. Annars får jag väl börja medicinera.
Nu är jag glad utan att behöva bevisa det, och jag tror att det är därför jag inte kan skriva längre. Jag är inte ett emotionellt missfoster men jag presterar inte heller något.
Det är som att ha förstoppning i fingerspetsarna, orden vill ut på skärmen men de har fastnat. Och det gör ont!
Minns ni hur det var när man var liten? Att man ville vara precis som alla andra, smälta in i den homogena massan, men att det var jävligt svårt? Jag minns en period då alla hade tröjor med Pocahontas på, och så lyckades jag köpa en med fel indiantjej och det kändes som årets förlust. Eller när jag stod på scenen på skolgården en skolavslutning och spelade blockflöjt iförd en vit Di Leva-inspirerad linnedräkt som mamma tvingat på mig, då ville jag dö...eller döda. Jag kände mig alltid så fel, men nu börjar jag inse hur mycket svårare det är att växa upp och slungas in i en värld där det värsta man kan vara är "precis som alla andra". Det jag försöker säga är att det är mer förödande för personligheten att sky allt som är mainstream än att vara mainstream. Det är alldeles för svårt att smälta in för att någon ska lyckas helt med det, det är de som anstränger sig för att vara speciella och annorlunda som tappar bort sig själva till slut.
Hur det sista stycket hänger ihop med det första har jag ingen aning om. Det var nog bara en liten klutt som jag lyckades krysta fram. Förhoppningsvis kan det snart börja komma regelbundet och utan någon större ansträngning. Annars får jag väl börja medicinera.
Kommentarer
Postat av: frido
" Jag minns en period då alla hade tröjor med Pocahontas på, och så lyckades jag köpa en med fel indiantjej och det kändes som årets förlust."
hahahahaha
klassiskt barnproblem
Postat av: Bullen
Man kanske inte behöver sätta ord på allt. Bloggen ska ju faktiskt finnas till för en själv och inte för alla andra, sen är det väl roligt om det förgyller någons vardag :)
Trackback
