jossevafan

Den här dagen var bisarr. Jag var ett vrak; sjuk, utmattad och utan hörsel. Vid halv två när skoldagen slutade och fritidstiden tog vid kunde jag knappt se handen framför mig, och huvudet bultade.

Jag tog en huvudvärkstablett och ett djupt andetag, sedan gick jag med två barn och en fröken för att mata fåglar vid ett gammalt mentalsjukhus. På vägen dit fick jag ett träd i ögat och skrek rakt ut. När vi kom fram insåg vi att dammen var väldigt befriad från fåglar. Men vi kunde ju inte gärna gå tillbaka med de torra ostmackorna igen (fråga mig inte varför någon ansträngt sig att bre smör och skiva ost på fågelbrödet) så vi ställde oss och slängde dem på isen ändå. Med ett bubblande skratt i magen sa jag: "Är det det här som kallas att kasta macka?", sen bröt vi ihop. Hela situationen var så absurd att mitt ansikte förvandlades till en pöl av förtvivlat fnitter.

På något oförklarligt sätt blev klockan till slut fyra och jag fick gå hem och sova. Jag fällde en glädjetår på soffkudden innan jag sjönk ner i en djup dvala. Nu undrar jag bara hur jag ska lyckas ta mig upp ur sängen imorgon bitti...