jossevafan

Efter 3 veckor och 5 dagar av tystnad är jag nu nere i en besökare om dagen. Jag misstänker att det finns en anställd på blogg.se vars enda uppgift är att gå in på exakt varenda blogg varje dag bara för att ingen ska behöva mötas av en nolla i statistiken. Sympatiskt, tack, men jag har genomskådat det. Jag vet att mina cirka tretton trogna läsare har gått vidare nu, Jossevafan har lämnat listan över dagliga internetrutiner. Någonstans mellan aftonbladets webbnyheter och facebook finns nu en lucka, jag hoppas att ni fyller den med nåt vettigt...typ...budar på trasiga blåsinstrument på tradera eller chattar med nån från high school musical.

Kanske var jag aldrig en del av er vardag, men låt mig tro det, att ni grät lite inombords när jag bestämde mig för att pausa. Trots att ni aldrig skrev "Neeeej! Jossevafan! Överge oss inte!" i kommentarsfältet så vill jag gärna behålla bilden i mitt huvud där ni knapprar lite extra hårt på tangenterna och sveper en kokhet automatlatte medans mina sista ord sjunker in. Så vi kör på den versionen tycker jag.

Möjligtvis är jag tillbaka nu, på halvtid, vi får se. Jag drömde om bloggen i natt, att jag skrev och skrev. Om jag lirkar lite kanske den kan drivas på annat än ångest. Vad tror ni? Personligen hoppas jag att sol i ögonen och täta hjärtslag kan fungera, eller så räcker de där stunderna när jag hittar någon annans ord i min mun och någon annans lukt i mitt hår.

Au revoir!