jossevafan

Jag sitter hemma och äter mögelost och polarbröd, sjukskriven och bitter. Jag var ganska säker på att min sista stund var kommen inatt. Att jag skulle tyna bort i feberyra med blod på kudden. Så jag tassade in till mamma och pappa för att dö vid deras fötter, som en hund med varm nos och grått skägg. Med svag röst gnydde jag: "Jag är 40 grader varm och allt är piss" och man kan ju tycka att det skulle ha genererat lite sympati från de som tillverkat mig, men icke! De sov djupt och intensivt och brydde sig inte alls om hur ont jag hade i skulderbladen och näsan och vristerna.

Till slut började ipren-pillret jag tagit att verka och jag somnade in i en obehaglig dröm om en konstsim-sekt som min gamla biologilärare Volker startat. Jag sprang genom korridorer och hittade undangömda dokument om hur gummidräkterna blev mer och mer heltäckande i takt med att hjärntvätten fullbordades, och jag förlorade alla mina vänner till näsklämmor och guppande i kallt vatten.

Det suger att vara sjuk. Jag får alltid en känsla av att vara den sista människan på jorden. Ingen hemma, ingen på msn, ingen i mobilen och jag kan inte gå ut. Ensamhet är schysst när man valt den själv, inte när den tvingas på en. Dagens mest sensationella händelse är att jag just lyckades forma en liten segelbåt av en glasspinne.

Här är en dikt:

Reuben hade ett husdjur utan pupiller
med tovig päls och kropp som en iller.
Men han kramade det hårt och gärna ändå,
för i hans ögon var djuret dyrbart som få.
Det åt enbart fiskrens och lök,
så föreställ dig hur det luktade i Reubens kök.
Och inga flickor ville stanna på te
när de hans monstruösa ögonsten fått se.
Att Reuben inte brydde sig är ett under
men jag antar att det var värt det i kalla stunder.
För när husdjuret kurade ihop sig vid hans arm
blev Reuben alldeles, alldeles varm.