jossevafan

När jag sitter på tunnelbanan brukar jag titta på folk, ibland lite för länge så att de skruvar besvärat på sig. Jag har så svårt att tänka mig att de har egenheter och konstiga tankar som jag. De har ju det, det vet jag, för innerst inne är alla freaks. Men i mina ögon är de liksom bara en massa människor. De är de där andra, de som blir förnuftigt kära, jobbar på bank och får halsbränna ibland.

Jag vet att om jag skulle lära känna, eller bara prata med, en endaste en av de där andra så skulle det första jag noterade vara det egna och skumma. Så fungerar jag, när folk är anonyma är de ointressanta och sen när de lyfter på locket lite tycker jag att de är neurotiska, och efter några veckor är vi kanske kompisar.

När jag var liten tyckte jag alltid synd om de andra. Jag kunde inte föreställa mig att de någonsin gjorde någonting annat än att bara sitta tysta på t-banan, eller apatiskt plocka varor på konsum. De hade helt uppenbart inget eget liv, de var bara statister i mitt.

Oj, vad obehagligt egocentriskt det där lät. Jag undrar om jag är lite autistisk.

Nä, det är nog bara söndag. Jag känner mig alltid så här borttappad och tom på söndagar. Även fast mamma väckte mig genom att hålla sitt ansikte tre centimeter från mitt och sen körde upp en bukett liljekonvaljer under näsan på mig och glädjestrålande utbrast: "lukta!" så hasade jag runt som en zombie hela morgonen.

Det var visserligen ganska roligt när mamma berättade att pappa hade klättrat upp i den minst 10 meter höga granen på vår tomt på landet och sen slängt ner en massa rep till mamma därifrån som hon inte alls fattade vad han ville att hon skulle göra med. Vad han faktiskt höll på med är fortfarande oklart.

Nu ska jag lägga mig och försöka gråta, det gör jag varje söndag men det lyckas aldrig. Min inre röst skriker: "ingen älskar mig! allt är bajs och framtiden är svart!" sen somnar jag och när jag vaknar är det måndag och allt är helt okej.

Jag tror faktiskt att jag är lite psykiskt sjuk, eller bara en wannabe, svårt att säga.

HEJ!